Direktlänk till inlägg 5 mars 2009
Varså god! Här är utdrag ur ett kapitel ur den bok om västgötspets, som Yours Truly filar på sådär lite emellanåt... Publiceras bloggläsarna till nöje, så kommer den till någon nytta:
Pionjären - Karl Gustav Zetterstén
Västgötaspetsen verkliga pionjär var rektor Karl Gustav Zetterstén. Envis som en terrier (väletablerad uppfödare av skottar!) cyklade rektor Zetterstén runt i Västergötland och letade efter de stubbsvansade vallhundar, som skulle bilda stommen till den stam av västgötaspets vi nu har. 1966 tilldelads Zetterstén SKK:s stora silverpokal för sitt arbete med västgötaspetsen.
Här är utdrag ur K. G. Zettersténs egen berättelse om hur han och greve Björn von Rosen ”byggde” upp rasen. Texten vibrerar än idag av den upptäckarglädje som rasens pionjärer måste ha känt! Artikeln i sin helhet var publicerad i SKK:s tidning Hundsport1967.
Mitten av 1920-talet
Ur Hundsport 1967: ”När jag i mitten av 1920-talet kom till Vara som lärare vid folkhögskolan stod uppfödningen av ardennern i sitt flor, och det medförde att månadsmarknaderna var mycket omfattande. Eftersom jag alltid har varit ”hästbiten” gick jag ofta till stora torget, som då var marknadsplats, för att titta på de vackra djuren. Ibland såg jag en liten, ofta stubbsvansad hund, som genom sitt vakna utseende tilltalade mig i hög grad. Senare fick jag också se exempel på dessa hundars utomordentliga förmåga att valla kreatur. Så småningom började jag fundera om det inte vore något för Kennelklubben att intressera sig för, och 1939 hade jag faktiskt bestämt mig för att visa några exemplar. Så kom kriget, och jag fick annat att tänka på, så planen förföll.
1942, alltså för 25 år sedan, fick jag i Skaraborgs läns tidning se en annons, där greve Björn von Rosen önskade komma i förbindelse med ägare till vad han kallade stubbsvansad västgötaspets. Jag hade redan tidigare träffat greve Rosen (som ju då var en av de flitigast anlitade terrierdomarna) och jag berättade nu att jag visserligen inte ägde någon sådan hund men att jag gärna skulle hjälpa till att hitta några exemplar. Man måste ha tur, om man ska lyckas och det hade jag.
J. U. F.-avdelningens flickor hade fått löfte om en vävkurs på skolan under sommaren, och jag frågade om de visste om någon sådan hund.”
Detektivarbetet tar sin början
”Det visade sig vara ett lyckokast, ty jag fick genast veta att ett par flickor hade en hemma. Jag tog genast min kamera och gav mig åstad. På det första stället fanns en tik, men hon var i mitt tycke för hög och tunn och hade dessutom halvlång svans, så något praktexemplar var hon inte. Nästa tik var inte alls typisk.
Jag fortsatte till en gård i utkanten av vara socken, och när jag stod uppe på backen där, fick jag en riktig chock, ty nedanför stod ägaren A. J. Andersson i Nils-Ersgården med en hund, som var just den typ jag sökte. Det var Topsy, som sedan skulle bli urtypen för rasen. Hon var visserligen 12 år men fortfarande vital och i allt förstklassig. Efter en stunds resonemang föreslog fru Andersson, att jag skulle cykla till fru Jonsson i Karstorp i grannsocknen Naum, som antagligen hade en acceptabel tik. Hos henne fanns Tessan, som förekommer i de flesta av rasens stamtavlor och blev en av hörnstenarna när det gällde att ”bygga upp” rasen. Tessan var naturligtvis inte lika bra som Topsy, men denna var ju för gammal för avel. Nu råkade en släkting till fru Jonsson också ha en tik, så jag fortsatte dit. Även den tiken var bra men inte så förstklassig som de båda andra. Nu hade jag alltså tre tikar men ingen hanhund.
När vi resonerade kom frun i huset på en hund i en tredje socken, som liksom tikarna ägdes av en förutvarande elev. Nu var jag dock så trött, att jag måste cykla hem – jag hade ju under dagen varit i tre socknar, och även om västgötasocknarna är små, var det bäst att vänta till nästa dag, som var en söndag. Vid hemkomsten ringde jag till hanhundsägaren, och vi kom överens om att träffas nästa dag hos ägarna till ”den tredje” tiken.
Mopsen, så hette hunden, visade sig vara mycket större än tikarna och med för kraftig päls, men eftersom jag inte hittat någon annan hane, måste han godkännas och finns därför snart sagt i alla stamtavlor för västgötaspetsar.
Greve Rosen, som fått foton på såväl typiska som otypiska hundar, hade samma åsikter om västgötaspetsen som jag och längre fram på sommaren träffades vi för att inspektera våra fynd. Han hade utom mitt svar fått två andra, båda om tikar. Den ena visade sig vara en samojed, som råkat få stubbsvans. Den andra var en mycket intressant typ, nämligen rent röd med kort, typisk päls. I detta sammanhang måste jag påpeka, att västgötaspetsens päls enligt standarden skall vara halvkort, alltså inte halvlång, och att en lång päls är ett mycket stort ärftligt fel, som absolut inte bör premieras.
Som väntat blev greve Rosen enormt förtjust i gamla Topsy, som kom att stå modell, när han fick i uppdrag att utforma standarden. Även Tessan vann hans ynnest och dessa bådas fotografier illustrerade hans artikel om västgötaspetsen i Svenska Dagbladet. Liksom jag godkände han Mopsen, dock utan entusiasm. Tyvärr kom ingen av oss att tänka på att han möjligen kunde vara kryptorchid, vilket han tyvärr var. Jag måste dock påpeka, att detta på den tiden ej v ar diskvalificerande, om hunden visat sig vara avelsduglig.”***Bilden föreställer Zetterstén med två av sina avelshundar.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 | 12 |
13 |
14 | 15 | |||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | |||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | |||
30 | 31 | ||||||||
|