Föda upp hundar - och andra husdjur för den delen, hästar, katter - vad är det? Jo, det är ett Hantverk - en kunskap på utdöende. Förr fanns det bara en målsättning - och då bortser jag från hundskojeriet, som naturligtvis florerade, då som nu - det vara att föda upp förstklassiga valpar. Man parade det bästa med det bästa och hoppades på det bästa - och så måste naturligtvis uppfödaren vara tillgänglig och självfallet också göra sitt bästa...

Nu är målsättningarna flera (ska återkomma till det!) och spretande åt olika håll... Samtidigt har förutsättningarna för hunduppfödning i grunden förändrats - på gott och ont, mest på ont verkar det som. Kennlar i den gamla stilen finns praktiskt taget inte längre... och inga hemmafruar... Idag har uppfödarna ett par hundar hemma och ett halvdussin på foder. En lösning för att få det daglig livspusslet att gå ihop, men idealiskt är det inte. Mycket av känslan i uppfödningen går förlorad, hurdan är egentligen den där tiken som man har på foder? - det kan bli tvister med fodervärdar, etc.

Numera tvingas uppfödare alltmer att förlita sig på trubbiga instrument som står till förfogande i form av meriter, hälsoundersökningar och tester, istället för den skickliga uppfödarens Fingerspiztgefühl.

Förr lärde sig intresserade ungdomar hantverket genom att gå i lära hos någon etablerad uppfödare, som kennelflicka/pojke; först i Sverige och med tiden kanske utomlands, i första hand då i England. På så vis fick ett ungt och ofördärvat sinne ovärderlig kunskap om hundar och hundsport så att säga inifrån.

Detta var något att stötta sig på när adepten sedan satte igång på egen hand.

Dagens uppfödare kommer igång sent, har inregistrerat kennelnamn utan att ha åstadkommit minsta lilla valp, men har genomgått Utbildning i SKK:s regi. Kunskap förutsätter dock förstådd information, men hur ska man kunna tillägna sig det? När det inte finns något levande att relatera till, bara kurslitteratur och kursledarens röst... All lärdom är bra, men kan ge en falsk säkerhetskänsla; "jag kan det här, det har jag papper och diplom på!" Det kan man inte! Vilket visar sig inte minst då man står med en krånglande avelshund, en krystande tik, en pipande nyfödd valp. Vad är normalt? För den här rasen? Åldern? Dagen? Timmen? Uppföderskan in spe får spader (ja, det är alltid en hon som det är frågan om, karlar tar av någon anledningen det mera piano)... Och så är karusellen igång, telefon till veterinärer och likställda. I värsta fall iltransport, valpar kommer i baksätet, tiken stressad, tar inte hand om småttingarna, mjölken sinar... tillägg? - magont, livshotande diarré... Vad som skulle ha blivit en lugnt och tryggt omhändertagande och välkomnande till livet, utmynnar i en dyrbar och ångestframkallande eländesspiral. Människor gör så oförståndiga saker med sina djur så man tar sig för pannan... Stackars tik! Arma valpar! Varför är det på detta viset? Vart tog hantverket vägen?