Jag är myndig, vit och fri     ... men har ändå inte full kontroll på vad som händer med själva Självet. Då närmare bestämt Huv´et. Utan förvarning kan nämligen en melodi eller en sång "flytta in" och vara omöjlig att bli av med. Det behöver inte ens vara en bit som jag tycker om eller som jag normalt skulle vilja lyssna till. Snarare tvärt om. Ofta är det något rudimentärt från 40- 50-talen. Hjälp! För tillfället är Yours Truly plågad av "Aftonklockor"... Från jag slår upp ögon börjar karusellen i skallen: "Tankar komma smyyygande, likt svarta svanor flyygande..." till man lägger sig på kvällen och försöker sova. Då är det kört! "Så riiing min längtan ut, I klockor smååå, när dag är sluuut..."

Det här har fömodligen att göra med hur man är funtad. Som liten hade jag en specialbegåvning på att lära mig utantill; dikter, psalmverser gick som ett rinnande vatten (vilket kan ha att göra med att den mesta vakna tiden tillbringandes under köksbordet - av utrymmesskäl) - radion stod på och där lästes Dagens Dikt och Morgonandakten. Den här färdigheten tog jag med mig till skolan och gled till synes utan ansträngning, läxläsning etc fram till examen. Det var då det!

Nu hänger fossila rester av utantilllärandet kvar i krummelunten och vägrar släppa taget...

Dessvärre har jag även en ältgen, den är ärftlig. Min i allt övrigt förtjusande mor hade denna egenhet, att älta och tjata om verkliga eller imbillade oförrätter. Nu är jag "troligtvis" likadan, hur mycket man än försöker låta bli. Tyvärr! Det är hemskt jobbigt, för omgivning kan man gissa, men i alla fall för högst en själv. Det sägs att gamlingar, som Yours Truly(?), börjar bli gaggiga och får tjall på minnet. Glöm det (excuse the pun) - en annan kommer ihåg alldeles för mycket...