Kan inte förmå mig till att skriva Stora Stockholm - var fanns Storheten...







Naturligtvis förutsägbart; efter kraftsamlingen inför World Dog Show i somras och den därmed sammanhängande sprudlande champangeyran OCH stjärnglansen, så var det svårt för arrangörerna att uppbåda tillräckliga resurser - folk, hundar, talang, energi - till efterföljaren. Det blev en glest frekventerad och avslagen version, som endast avlägset påminde om minnesvärda Stockholmsutställningar. Det är som att jämföra Bergmans "Fanny och Alexander" med "Vi hade i alla fall tur med vädret"....







Har man bugeterat för 9000 hundar och det kommer 6.600 så märks det... på lätt insedda sätt. Alltså en ödslig känsla i och utanför ringarna, framkomligheten var ju god... Dessutom... verkar det som Mässan skruvat ner värmen, kanske av besparingsskäl? Den praktiska innebörden; tunnsått med folk, en rätt kylslagen föreställning. Den mänskliga innebörden; alla frös. Man märkte det inte så mycket till att börja med, under förflyttning, men finalprogrammet igenom frös vi så vi skakade...







Experter har kommit fram till - och det kan förresten vilken människa som helst räkna ut - att Sverige drabbats av finanskris och galopperande recession. Det kan ju knappast arrangörarna klandras för. Årets tema var Norden, alltså enbart nordiska domare. Vad som slutligen lade sig som en jämntjock vadmal över det hela var just detta... Uppenbarligen hade man grävt djupt i domarlistorna... väldigt djupt... Ja, inga namn efter mig, men visst saknades den där självklara säkerheten och överblicken. I en final var det två hundar som inte riktigt höll mentalt för stora ringens påfrestningar, uppenbart för alla - utom domaren... Just dessa två placerades som etta och tvåa... Fotograferna hade det inte lätt... I en annan syntes två dagars dömande ha tagit ut sin rätt, domaren hade förlorat skärpan... tog ut fyra hundar... Vederbörande fick påminnas att det fattades en hund, plockade ut en till... som slutligen vann! Jag har heller aldrig på någon Stockholmsutställning varit med om att publiken buar när några uppenbara finalaspiranter får lämna ringen, men så skedde faktiskt i år. Pinsamt!







Det är något FEL med svenska domarutbildning, oklart vad. Men vilken nytta är alla anatomikurser och ortopediska excersiser och lära om hur många ben hunden har i kroppen, om man inte får ihop slutresultatet?




Och MÅSTE alla trägna i vingården vilka harvat sig igenom 30-40 år på blåsiga idrottsplatser och i ekande sporthallar per automatik hedras av finaluppdrag på Stora Stockholm? Uppenbart är det så... Vi lever ju i Sverige för farao, Jantelagen och millimeterrättvisans förlovade land, där de sista skola vara de främsta och ingen mannamån skall råda och ingen skall vara FÖRMER än någon annan - ens i ringens mitt...







Det yttre var sig i alla fall likt; tricket fungerar varje år - efter c:a 50 år! Man kliver in på Mässan och känner denna stöt av förväntan... SKK:s personell med Ulf Uddman och Jerry Mankowski i spetsen är lika effektiv och älskvärt förekommande. Ett särskilt hedersomnämnande till ringvärdinnan Mia Sandgren med den totala överblicken som aldrig sätter en fot fel. När t.ex en finalist tappade borsten under enskild bedömning, noterade Mia detta, tog diskret vara på persedeln och - i PRECIS rätt ögonblick! - och utan att störa bedömningen, överlämnad redskapet till rätt tävlande. Tala om situationskänsla!







Ingrid och jag ilade runt och ackrediterade oss, sedan raskt mot skotteringen. Tyvärr med mycket klent deltagarantal vad det gäller anmälda hundar. Men hur som helst; underbart med alla dessa vänliga och kunniga människor. Vi hade några trevliga timmar och engagerade oss i högt och lågt. Mer om utfallet av bedömningen m.m på skottebloggen.







Sedan susade vi runt i alla hallar, tillsammans eller var för sig. Roligt att träffa alla älskade gamla vänner och bli omklappad. Eftersom tagelskjortan nu är av, (för gott?) var det läge rent mental så att säga att markera detta på något sätt. Yours Truly - återanvändningens mästare - hade tagit ett djupt tag i garderoben och grävt fram en gammal favorit från storståtligare da´r, och si! - trolleriet fungerade vips. Härligt att träffa bekanta från förr med kommentarer som: "Vad fin/pigg/glad du ser ut!" istället för att medlidsamt lägga huv´et på sne´ och undslippa: "Men Lisbeth! Så... illa du går..."







Hatar sånt - även om det är vänligt menat. Finns inget behov av medlidande... Inte ens för en statist i B-versionen!


Tack Ingrid för glatt sällskap och aldrig sinande gott humör! Vi hade i alla fall tur med vädret...--PS Årets tema var ju Norden och Nordisk Kennelunion.... Hur märkte man det? Jo, alla länders flaggor naturligtvis, samt filmer på storbildsskärm med videos - mer eller mindre smakfulla, en del underbart vackra och väl genomtänkta. Sveriges i särklass värst! Ingen töntig hemmavideo hade kunnat göras mer taffligt...Nordisk Kennelunions ordförande, som hade kunnat presentera NKU, var naturligtvis inte inbjuden... Vilken lapsus!