Den ryske författaren Ivan Gontjarnov, en tid ämbetsman i tsarens finansdepartement, var enligt egen beskrivning "korpulent med apatiskt ansikte och tankfulla, nästan sömniga ögon". Med detta i bagaget skrev han ett av världslitteraturens berömda verk, nämligen romanen om Oblomov. Det är en bok att ha med sig i livet alla skiften. Jag känner genast igen mig! Den kom ut 1859 och är förvånansvärt modern. Följande beskrivning av över- och underordnade i ett ryskt ämbetsverk kan exempelvis omedelbart överföras till dagens förhållanden:


"... det finns överordnade som i de underställdas intill idiotism förskrämda ansikten kan läsa icke alenas respekt utan även tjänsteiver, till och med duglighet..."


Jag har mången gång funderat över varför toppfigurerna i en stor organisation nära mig, är de som är sämst underrättade om vad som händer i rörelsen. Svaret är att de får aldrig reda på något, för att ingen törs berätta hur det verkligen ligger till! Dessa personer - ja, inga namn efter mig, men uppmärksamma läsare av den tidning som jag arbeter för, kan vips räkna ut orsakssammanhangen! - hålls av en välmenande omgivning i upphöjd ovetskap, ibland med fatala följder.


På sidan 33 i romanen "Oblomov" får hjälten med detta namn besök av journalisten Penkin, en ovårdad och ivrig figur som försöker få med sig Oblomov ut på ett evenemang. Det ska han skriva om, ty journalister har till uppgift att skriva om evenemang. Här är Yours Truly omedelbart med!


Oblomov kan inte tänka sig något förfärligare än att gå upp (ur sin obäddade säng) och vara med om någonting och ser med en rysning efter Penkin som störtar vidare:


"... att skriva i ett kör, splittra sig på bagateller, ljuga oförskämt, gå ifrån sin övertygelse, göra våld på sin natur, elda upp sig, storma, stå i ljusan låga, inget lugn, ingen trevnad, ständigt på språng... och alltjämt skriva, i morgon, i övermorgon - ferierna kommer, det blir sommar, men han måste skriva... Den olyckligen."


Nu är Yours Truly med alldeles kolossalt!


Det fina med Oblomov är att han alldeles uppriktigt anser det fördärvligt att göra något.


Detta liv har en förfärande lockelse på mig. Varför ska man engagera sig? Ta reda på fakta? Skriva motioner, tala för varan, övertyga, åka tåg, trycka händer, bevaka val, räkna röster, pricka av, inhämta segrar... Och sedan? Ingenting! När jag gjort allt detta - många gånger! - vad har man fått för det? Jo, skit på långa spön och en massa folk som blivit arga. Spelar ingen roll om man till slut fick "rätt". Vad är rättvisa? frågade en gång Pilatus.


Så jag skulle fortsättningsvis gärna vilja vara Oblomov. Men mest är jag nog Penkin som rusar vidare.