Foto: Felix Nilsson




Vaknade en morgon med gruvsamt ont i benet, har inte en susning om vad som hänt, men knät går knappt att böja, än mindre gå i trappor. Bad far inspektera och jämföra - har bra ögonmått! - men han kunde inte se någon skillnad på benen, så förhoppningsvis är det väl inte blodpropp eller något annat pinligt. Uppsöker inte Norrtälje Sj----s om det så är den sista platsen på jorden - so I´ll have to soldier on...



Vi promenerar med hundar varje morgon, det går bra så länge inga knäböjningar äro av nöden. Nu är det en pensio i huset, vi har faktiskt diskuterat; hur ska det gå??? Kommer vi att kunna stå ut med varandra, etc....



Kan rapporteras att det går förvånansvärt bra! Dessutom är det faktiskt rätt trevligt med sällskap när man väl vant sig och bedårande med en händig karl stand-bye! De senaste åren har jag nämligen misstänkt att min säng är sned! Lånade fars vattenpass och kollade - mycket riktigt! Sänghelvetet är 4-5 cm lägre på höger sida! Här är en annan på vippen att trilla ur bingen i ett! Undrans på att man blivit krokig...



Min intelligenta och älskvärda make gjorde då ett arrangemang och si! - nu är jämnviken återställd i paulunens topografi...




Fick foton som Felix tog vid fars födelsedag i Länna. Tack så mycket!




Han hade undanbett sig firning, etc. men lite trevlig lunch var väl inte i vägen? Det slutade med att hela baletten var där; Astrid med familj, Marina med dito, Ingrid & Ola - in alles 12 pers och så kronan på verket, allas vår faster Maud. Denna senare en ditsmugglad surprise!




Far blev glad att träffa storasyster!




Marina hade dukat en underbar lunch ute på deras nya veranda. Ingrid hade sina två hundar Uno & Viggo med, jag hade lilla Odetta och alla låg i skuggan och uppförde sig perfekt under lunchen, sedan fick de springa omkring och leka. Far fick en London-resa i present till valfri Arsenal-match + trevligt resesällskap i form av Felix, Boa & Marina!




På bilden Maud och Boa (obs skylten).

Framtida SKK-krönikörer skulle sanningsenligt kunna skriva att det första halvan av verksamhetsåret 2009 avlöpte utan intermezzon.






Hur fattiga skulle vi vara i nutidshistoria om det inte funnits något vittne med som varit där och varit ännu mer sanningsenlig?


De senaste 30 åren har en stor del av arbetet bestått i att bevaka kennelpolitiken; man är SKK-kremlolog således. Dessutom är Yours Truly tämligen ensam om specialitén och har kunnat leva gott i skuggan av detta anseende.






Det hela går alltså ut på att vara påläst och informerad, samt vid behov kunna tolka bakomliggande syften till olika förslag och beslut.






Det är låter ju lite trist, men härmed försäkras att det är alltid intressant, ibland kul, ofta riktigt spännande. Kennelpolitiken är som ett självspelande piano; massiv och gåtfull. Det mesta brukar vara rätt stillsamt... Det är först när något avvikande inträffar, något som bryter mönstret... Ett kausalitetsförhållande till att kennelpolitiker helt naturligt, i likhet med motsvarande inom andra områden i samhället, har behov av att visa musklerna och satsa på stora projekt, i de bästa av syften, givetvis. Då får man försöka följa det hela, samt lite diskret, om möjligt ta reda på orsaken... Det gäller att hugga tag i frågan, inte tappa greppet, läsa mail och protokoll i rätt ordning och jämföra med händelser i det vidsträckta området. Ska man strö salt i sår och dra en katalog över några decenniers felslagna satsningar? Nej, i varje fall inte just nu...






Det räcker så bra med att summera senaste halvår... Syftet var oantastligt, riktlinjerna kristallklara. Men ingenting vill sedan stämma, vilket inte är märkvärdigare än att få saker i livet i allmänhet går som man tänker sig. Varken generaler eller SKK-politiker har mycken beredskap mot erfarenheten att det går sämre eller bättre eller på något annat sätt än man tänkt sig. Som nu detta...




















Någonting i den vägen inträffade under hösten förra året; en rätt stor summa pengar avsattes via tjänstemannabeslut, till utvärdering av mentalbeskrivning. Detta var väl i och för sig inte så märkligt, det konstiga var att den organisation som närmast berördes, inte hade en aning om det hela... Så rullade det på; hundratusen kronor blev en kvarts miljon, sedan fem miljoner. Något stort var på gång.






Undertecknad menige reporter hade ej anledning att engagera sig, hade inget uppdrag från tidningen och utan sådant inga formella möjligheter att ställa frågor, etc. Men man spetsade öronen...






Så kom colliedebatten i Hundsport. Hängde de här sakerna ihop?





Under tiden hade folk inom collie grupperat sig; oförsonligheten var total! Människor fick sammanbrott, tappade besinningen, blev galna av hopp eller sjönk ned i modlöshet...






Därefter collieårsmötet med inte mindre än fyra högt uppsatta personer närvarande. Intressant!





Yours Truly satt i spledid isolation utan någon enda förtrogen att söka stöd hos... Man hyser en sund misstanke om att alla stora organisationer läcker som såll. Finns det ingen position - ännu - alltså ingen tidning i ryggen med tidningens resurser... Då är det bäst att bida tiden... Tystlåtenheten nådde ibland komiska höjder. Situationen var minst sagt oklar!






Förr eller senare skulle någon göra ett misstag, eller något skulle inträffa som kunde bedömas vara av "allmän intresse"... Det fick inte komma för snabbt, inte för sent, det måste passa in. Tiden rann iväg, det började bli bråttom...Chansen kom och jag såg den också, fortare än någon hann ana.






Redogjorde för iakttagelserna, fick klarsignal, kunde fråga ansvariga personer, hade ett uppdrag.






De stora organisationernas högsta beslutande organ drar igång... Nu spelar läckor inte längre någon roll, tiden är på medlemsopinionens sida för första gången. Det hela är självskötade. På kennelfullmäktige märker plötsligt de klyftiga i rummet vad det handlar om...






Alltså gick det som det gick. Man lever ett spännande liv.