Bror Jack och jag

Hörde häromdagens att en fin hane hade gjort bort sig och muttrat i ringen - ja det var väl mer än så - och alla var lika ledsna för det inträffade och det talas om rapporteringskoder och annat trist..

Lusten att lägga mig i blev övermäktig, inte minst då muttraren är lillebror till våran Jack.

Nu hör det till saken att jag minns slutet på 90-talet, då var det ett Herrans liv i vgs-ringen, särskilt i stora klasser med hanar. Där var hundar som uppenbarligen kände igen varandra och hade något otalt sedan gammalt. Det rycktes i kopplen och hundar togs avsides och fick en minnsbeta på något diskret ställe, jag såg det själv på en special. Det var inte trevligt. Fy! Vad jag tycker illa om slikt...

På en lilla Stockholmsutställning var det dags igen; en av rasens dressyr-förstå-sig-påare höll i kopplet på en annan persons hund. Den unga hanen stod för 3:e certet, men hade på sistone sabbat sina chanser via dåligt uppförande och utfall mot andra. Nu skulle alltså gossen få en läxa!

Jag såg inte hur det gick till, men uppenbarligen hade läxan utlärts, för hunden framfördes av sin ägare och såg ganska låg ut.

- Hur gick det? ropade förstå-sig-påaren.

- Jättebra! Sa ägaren. Han skötte sig toppen!

Men inte blev det något cert den dagen heller, för det får inte hundar som nästan kryper...

Hunden parkerades under bänken där jag satt och då märkte jag att han var väldigt rädd och darrade. Alldeles uppenbart hade detta att göra med den utdelade minnesbetan en stund tidigare. Jag hade sett hunden på morgonen och då var han glad och pigg.

Senare på dagen sa jag något harmset om det inträffade till en god vän, nyligen bortgångne Pekka Jäppinen, och nämnde detta om hundilska och att det ofta går vilt till i SBKraserna.

- Men då ska jag presentera dig för en kille som kan gå med en rottweiler i en sytråd! Sa den engagerade Dr Jäppinen och vi gick iväg till rottweilerringen, där den handlern Gerard O´Shea mycket riktig fick sin hund att stå och gå i fullständig harmoni, helt underbart att se faktiskt.

Slutet av historien blev en ny bekantskap, idé och tycke uppstod och det hela resulterade i Handlerskolan i Brukshunden, ett mycket uppskattade inslag i tidningen.

Jag ska i kommande blogg presentera väsentliga delarna av texten.
Fungerade det? Absolut! Det är alltid roligt att lära och Gerard O´Shea hade verkligen något nytt att lära ut.

När jag fick mina västgötaspetsar tränades de efter denna modell. Ingen har någonsin varit dum i ringen, utan varit pigga och uppmärksamma. De tre av mina som blivit champions erövrade sina titlar rätt omgående, om inte "på tre raka" så iaf utan att behöva hålla på och traggla i evigheter. Hur mycket är ett mångmila-championat värt?

Kom ifrån ämnet, men i morgon kommer första delen av Handlerskolan, Surprise! Detta från en som inte tycker det är så hysteriskt viktigt med handling...

Men det är motivationen och det är den som är grejen och som lärs in!

Kom hem från kursen med lilla O, det befanns att huset var fullt av ovanligt många hundar! Där var pojkarna från Sandkilen, Ingrids skotte Viggo och västgöte Uno, plus matte. Vad trevligt! Och inte nog med det; vi hade plötsligt en ny stor och fin TV, vilken Ingrid hjälpte far att installera! Vilken surprise!
Vår gamla TV - en låneapparat från Astrid, då gamlen gav upp andan mitt i något idrottsevenemang - hade på sistone fungera styckevis och del, så att säga. Men nu kan vi plötsligt faktiskt utan svårighet se vad som försigår på rutan - och använda video och DVD. Vilket lyft!
Kursen var rolig och gick bra, fast det kanske inte var så välbetänkt ur konvalcentsynpunkt att stappla omkring på appellplanen. Benet är värre än någonsin! Knät svullnade upp något groteskt, min norra spira ser ut som en boaorm som svalt en spädgris - helt obscent!
Det är tom svårt att ta av sig kläderna, får liksom skala av byxbenet, som att skala en banan.
Alltså ni sjukvårdskunniga, jag vet att ni läser här - är det en bra idé att ha elastiskt stödförband för att förhindra svullnaden? Eller är det sämre?
Det här ställer till det - inte för att det gör så förfärligt ont, utan mest för att det är opraktiskt. Till min fasa har jag upptäckt att det nog inte går att köra bil, inte några längre sträckor. När knät blir tjockt går det inte att böja och följdaktligen inte att lyfta kopplingspedalsfoten. Suck!
Visa hund i ring strakbent går nog - mina små ska ju inte framföras i expressfart - men går det att ta sig dit? Sommarens kuliga hundevenemang är bara att glömma...

Anyway, Yours Truly has a Cunning Plan... Den går ut på att den antiinflammatoriska medicinen intages enligt ordination och x antal kilon bantas bort (hade varit i planeringen tidigare, men gick i stå på grund av filbunks- och pajtillverkning... sagda delikata produkter befrämjar ej magerhet. Även energiska motionspromenader var påbörjade och ingick i planen.
Vi får se hur det går...
Hur som - valpen växer som en störböna, har en hel skog med nya tänder + plus en tjusigt mörk ny färg och är på alla vis en vacker och välartad liten västgötefröken.Dessutom hann jag bli klar med alla jobb i tid. OCH skicka iväg fakturor!Man får vara glad åt det lilla.