Nu har vi tre löptikar i huset. Stööön! Det talar dock en del för temperamentet hos våra hundar, tre hanar, varav två fullvuxna, som är pappa till valpar och vet vad löptikar är till för, kan ändå bo tillsammans och vara sams.



Hade tänkt stängsla in allmänningen, dvs den äng som är mellan vår gård och sommarstugeområdet. Men min lilla försynta propå måste förmodligen dras i långbänk och förankras ända in i vedbon eller i varje fall i fritidsområdets styrelse. Under tiden blir gräset förvuxet och duger ej till bete. Jag kan inte släppa hästarna därpå. Ibland är det svårt att förstå sig på folk. Om jag hade ett fritidshus skulle jag tycka det är trevligt med två små vackra hästar och eventuellt en liten fölunge som utsikt. Men människor är så märkligt ängsliga för allt möjligt. Det finns säkert någon som har ett kusinbarn som är allergiskt och kommer det inte flugor också? Obs ingen har sagt något sådant, men man kan bara ana... Vad ska de ut på landet och göra där det finns tuppar som gal och myror och getingar, etc.? Men ingenting kan hindra mig från att slå det gröna till hästarna. Bonden som hade marken brukar i alla fall göra det runt midsommar och ingen tar hand om höet (fast förra sommaren gjorde vi det).

Så jag hakade ner lien från väggen, tog med lie-sticka, räfsa och skottkärra, klättrade över staketet med hm... en viss möda och slog av ett redigt fång. Timotej, rödklöver och midsommarblomster darrade och föll. Det här blir mums för pållarna!

Vem vet nuförtiden hur det låter när man bryner lien? Jo, det är lie-stickans sång: Vacker-flicka-vacker-flicka-vacker-flicka...