USA-resenärer har återvänt, dessvärre till sorg och förstämning. Ingrids äldsta marsvin Kasper hade avlidit. Efter en första chock, visade det sig att Kasper hade gått hädan dagen efter att hans matte och husse avrest. Det gör det hela lite lättare att ta till sig. Kasper hade förmodligen domnat av av ren ålderdom, inte på grund av miljöombyte eller stress. Han hade somnat in tillsammans med sina burkompisar i sitt kära hus och i den bostad där han levt större delen av sitt liv.



Det kan verka som mycket väsen för ett litet marsvin. Man Kasper var inte som andra grisar...
Kasper är nämligen en högst speciell gris; han har varit med om allt! Överlevt sellnic (en svår sjukdom som marsvin dör av om de inte behandlas i tid), ramlat ur buren och slagit av framtänderna, åkt cykelkorg, promenerat i sele på stadens gräsmattor, bitit en dum hund i nosen, varit i Mora...


Kasper är det levande beviset på att marsvin inte är tråkiga, eller i bästa fall gulliga, utan tvärtom högst personliga och mycket trevliga djur!
Han var en teddy, visade det sig, white-black-black roan, som det heter. Han satt ensam i en bur i djuraffären. Vi skulle inte alls ha något marsvin, men hur det nu var gjorde den lille svart-vite ett sådant intryck, så han fick följa med hem i en pappkartong. Detta skulle han fortsätta att göra dvs intryck på folk. Vi vet absolut inte något om Kaspers bakgrund, inte när han var född, mer än att han hade haft en bror som dött och den tidigare ägaren ville inte ha honom kvar. Först trodde vi och djuraffärens folk att han var en rex - vilket ledde till vårt fortsatta intresse för rexmarsvin.



Kasper älskade resor och äventyrligheter och blev med tiden ett mycket berest marsvin. Han har otaliga gånger åkt tåg, tunnelbana, buss, bil, alltid lika nyfiken och uppmärksam höll han koll på omgivningen. Kasper åkte fram och tillbaka mellan Nynäshamn och Norrtälje i sin lilla korg. Hade han med en tuss hö, sin morot och en bit gurka var han nöjd. Varje år firade K jul hos oss i Norrtälje. Den senast gången var Ingrid lite orolig att resan i julträngseln skulle bli jobbig för honom. Men K var helt oberörd och kunde som vanligt springa i sin älskade soffa och klättra upp på katternas liggplats. Kasper fick som sagt följa med till Mora... Där var det marsvinsutställning och älskade allt sådant, dra till sig uppmärksamhet från publiken och göra roligheter. Vi tittade längs burraderna och var stod det mest människor? Jo, hos Kasper som höll hov!



Det var inte självklart att K skulle med på sådanan begivenheter. Som rasmarsvin var K ingen hit. Han hade lång nos, ståndöron, hans päls låg platt med mysko pälsriktning och han hade dessutom en dubbel klo på sin ena framtass. Men trots sin skavanker lyckades K charma till sig en klassvinst och fick paradera i BIS-finalen! Så han njöt!

Sitt sista framträdanden gjorde K för något år sedan, tävlade i maskeradklassen, utklädd till djävul. K stod högt på plattan, drog in magen och var mycket nöjd med att vara i centrum för uppmärksamheten. Dock har han med åren blivit tämligen tjock och hans fina röda tröja, som tidigare passade precis, fick hastigt få djupa slits i sidorna och även ärmhålen fick klippas upp.


Tanken på att det inte skulle "finnas något kvar" efter Kasper var outhärdlig. Hjärtenupna och mot bättre vetande fick Kasper bli pappa. Ja, han hade varken stamtavla eller exteriöra förtjänster, men i alla fall... Kasper tog sitt faderskap på fullaste allvar och uppfostrade sina två sönder med stor nit. Det var inget snack om vem som var tuffaste marsvinet i familjen!



När K kom hem från julfirandet var han dock ganska trött, han snöt till en unge, gick in i sitt hus och sov där i fyra timmar med hälarna utanför.



Vi tänker på hans matte Ingrid och husse Ola. Alla som kände Kasper är ledsna att han är borta. En showman har gått ur tiden. Frid över Kaspers minne.

----

Så har skrev Ingrid i morse:



"Tillvaron är förfärlig just nu. Visst är vädret underbart, det är sagolikt

skönt att vara hemma igen och vi har massor av roliga minnen från resan.



Men tomrummet efter Kasper är som en avgrund.

"Bara ett marsvin" kanske folk kommer att säga. Men det lilla marsvinet

kunde fylla upp en hel lägenhet med sin personlighet, sitt kvittrande och alla sina upptåg. Kasper var mycket mer mänsklig än de flesta människor... Jag saknar hans lilla nylle som alltid stack upp vid burdörren, det svartavita ansiktet med spretande öron och nyfiken uppsyn...

"Hallå, vad gör du? Får jag vara med? Är det till mig? Varför får

hundskrället godis och inte JAG??!"



Det känns som om Kasper alltid kommer att finnas. His spirit can never fade

away.



Världen känns så tom och fattig nu.

---



Stop all the clocks, cut off the telephone,

Prevent the dog from barking with a juicy bone,

Silence the pianos and with muffled drum

Bring out the coffin, let the mourners come.



Let aeroplanes circle moaning overhead

Scribbling on the sky the message He is Dead.

Put crepe bows round the white necks of the public doves,

Let the traffic policemen wear black cotton gloves.



He was my North, my South, my East and West,

My working week and my Sunday rest,

My noon, my midnight, my talk, my song;

I thought that love would last forever: I was wrong.



The stars are not wanted now; put out every one,

Pack up the moon and dismantle the sun,

Pour away the ocean and sweep up the woods;

For nothing now can ever come to any good.



W. H Auden

Undrans om det blir några småbebbar i år? Fyra tikar löper/har löpt - tyvärr i "fel" ordning. Man vet inte hur det blir med den ena, innan beslut måste fattas ang nästa. Man vill ju inte gärna ha för många valpar/kullar på en gång. Årstiden spelar också en viss roll. Tiken får inte vara för gammal eller för ung, det ska vara lagom tid mellan valpningarna, etc. Och så ska det paras också vilket inte alltid är det lättaste. Dom som tror att det bara är att släppa aktuella kontrahenter ut i trädgården medans man sätter på kaffe, ja, dom vet inte vad dom talar om...Nu är det så att visst, flertalet hundar kan klara detta på egen tass, utan mänsklig inblandning. Men man vill ju liksom Övervaka det hela och ha ett visst nys om Under som skett, om det nu har skett.När jag började med vgs tyckte jag liksom att jag kunde det här. 40 år som uppfödare, c:a 100 kullar och raser som rent uppfödningsmässigt inte hör till de lättaste. Pah!Your haven´t seen nothing yet!Den sort/sorter som jag numera har är s k naturraser, med allt vad det innebär, ofta bra saker. Sunda, lättfödda, lättuppfödda, mycket "naturliga". Just det! I naturen är det bara Alfa-tiken som får producera sig tillsammans med Alfa-hanen. Hänger ni med? Övriga göre sig ej besvär. Dessutom löper de ofta bara en gång om året, vilket gör det långt mellan tillfällena.Någon dag när jag känner mig stark ska jag berätta om ytterligare förvecklingar när det gäller vgs och kärlekslivet. Men okey då, det är lika bra att dra det, så som jag ser det i alla fall.Vissa tikar gillar bara vissa hanar. Deras intressen och prioriteringar sammanfaller ej alltid med mina. Vissa hanar är "förlovade" med en speciell dam, och ägnar andra endast förströdd uppmärksamhet. Man ska kanske inte tala om herrars problem, men många hundar av chondrodystrof ras, dit hör vgs, får sällan eller aldrig "häng" vid parningen, alltså har man dålig koll på om det som ska levereras verklig hamnat på rätt ställe.Jaha, och så ska man hitta den verkliga drömponken till sin älsklingstik. Det är då det börjar! Listan på aktuella kandidater börjar alltmer likna de tio små negerpojkarna i ramsan. En bor långt åt Häcklefjäll, hinner ej fram och åter på den snålt utmätta tiden som står till förfogande. En annan har redan så många tikar inbokade, så där blev det nobben. En tredje är underskön, men släkt på fel vis. Så där håller det på.Undrar om det blir nåt smått i år?