Vasaloppsmorgon! Störtade upp i ottan för sedvanlig avnjutning av vår nationella begivenhet. Ack, vilka minnen! Sven Jerrings klassiska radioreportage: "Röd mösscha har han och väldiga sschtavtag tar han..." Kan förstå dalfolkets stolthet över sitt fantastiska Vasalopp; gillar skidåkning, dvs varianten på längden. Det är något sunt och härligt med att gneta fram "sida vid sida i fina vita spår". I ungdomens år var Yours Truly riktigt duktig skidåkare, lever gott i skuggan av detta anseende. Vad roligt att få vara med på riktigt! I takt med stigande ålder och bristande verklighetsförankring hänges åt fantasier, förlitande på en mystisk grundkondition(?), samt (iaf tidigare) järnfysik. Med rätt träning plus lämpliga förberedelser skulle man väl kunna slita sig runt de 9 milen? Och då... Självförtroendet har det aldrig varit något fel på! Med frejdighet och ett humör som glittrar går allt att genomföra som man gett sig fan på, eller hur? Till all lycka behöver Yours Truly aldrig upp till bevis. Kan alltid skylla på snöbristen...










Nu har bröderna Auckland gått i mål. Heja Norge! Unionsupplösningen 1905 måste ha varit ett misstag!










Det närmaste man kommit Mora och "framtids segrar" är en dramatisk resa år 2000.










Ada och Bero anmäldes till utställning i Svenstavik. Dimmiga föreställningarna om resemål och vägval, gammal karta konsulterades. Aha, Uppsala-Sala-Avesta och sen norrut! Troddes det. Vägvalet var rätt. I teorin. Kartan befanns dock vara minst 50 år gammal, men det var så dags då...










Förutom hundar och chaufför var yngsta dottern Ingrid med som sällskap. Allt gepäck instuvades i vår 15-åriga Volvo, som gått närmare 40.000 mil. (Inom parentes sagt var det sista resan den bilen gjorde...)










Allt gick till att börja med efter ritningarna, vi pratade glatt och levde i den bästa av världar. Avesta passerades, då börjades det... Svarta moln hopades, skyltar med Mora dök upp, det började regna... och regna. Mörkret föll, det gjorde också regnet. Så småningom var det inte regn, utan en ridå. Yours Truly körde sammanbitet på, Ingrid var tyst, vilket iofs är illavarslande. Den jävla vägen till Svenstavik tog aldrig slut... kantades dessvärre av vattendrag, som normalt är vackra små bäckar. Nu frustande forsar med sugande virvlar. Körbanan gick inte längre att se, den var täckt av decimeterdjupt vatten. Enligt kartan skulle Noppikoski passeras. Vägen till Noppikoski, i den mån den längre kunde göra anspråk på att kallas väg, var helt öde. Mil efter mil till lador och hus...Inte en bil, inte ett hus, ingenting på 12 mil! Jag ville stanna och orientera mig. Ingrid skrek: "Kör! Det kan komma en psykopatmördare!" I Orsa finnmark kan ingen höra dig skrika...









Vattenmassorna dånade mot fönster och stänkskärmar. Detta vara resan till helvetet och helvetet hördes hela tiden... Den här sommaren dränktes halva mellannorrland, men det kunde ju inte vi veta!








Ingrid, med glasartad blick, hade plockat fram en yxa(!) som kramades med vitknogade händer. Varför min rara dotter beväpnar sig med köttyxa på utställningsresa med mor har aldrig riktigt klartgjorts...









Vägskyltar typ Svältvattnet, Gråtträsk och Dödsfallet flimrade förbi. Bakom oss spolades vägen bort. Kom till en brant, nedanför skulle en bro finnas. Det enda man såg var brons räcken. Skulle vi vända? Det var för sent! Gick det att köra över bron? Fanns det över huvud taget någon bro? Det var bara ett sätt att ta reda på det... Vattnet gick över navkapslarna, jag tryckte gasen i botten. Den gamla Volvon slungades framåt i ett mäktigt språng, pedalerna plågades, bakdäcken slirade vilt, karossen krängde, Ingrid kved - och si! Med ett ryck fick hjulen fäste i leran. I en flermeterhög kaskad av vatten sköt den fram - Our Slow Boat to China - som fritt framsprungen ur Fontana di Trevi. Vi var över!










Efteråt har vi fått höra att den bron gick åt fanders.










Resten av resan gick efter omständigheterna väl. Vi kom fram till Svenstavik mitt i natten, sov i bilen (nej, vi är inte så kinkiga med bekvämligheten). Utställningen avverkades with flying colours - Ada cert & BIM, Bero cert, CACIB & BIR. Domaren, den gamle hedersmannen Rune Malmberg sken upp. Jag tackade för utmärkelserna och nämnde något om strapatserna. "Stackars människor! Har ni kört över Noppikoski?" sa han och skakade på huvudet. Jag såg hur han tänkte "nollåttor..."










Vi tog en annan väg hem...