Bilden föreställer Lisbeth som blir instruerad av domaren i vilken hastighet Jack ska springa. Obs den splittrade uppsynen; beskedlig min, själen i uppror.


Mer om hur det var, hur det är och vad det kan bli på Ingrids blogg http://igurt.bloggagratis.se/

Jaha ja, vi har inte talat om allt... i och utanför ringen på SIDS. Här finns nämligen nya lärdomar att dra! Låt mig berätta:


Som tidigare nämnts så har man med åren blivit allt krokigare. Finner mig rätt tålmodigt i detta öde och tycker väl att man efter omständigheterna hankar sig fram rätt bra. Yours Truly må spankulera som,och möjligtvis se ut som, Boris Karloff i Frankenstein. Men... det är inte så kul att bli påmind om detta. När detta sedan händer i ringen, ja, då må man höja ett ögonbryn.


Så här var det! Vi hade förberett på vanligt sätt; värmt upp, motiverat, väntat på vår tur. Var inte såå nervösa, domaren som vi tycker är väldigt trevlig, hade dömt båda killarna tidigare med strålande resultat.


När det var dags för västgötaspetsarna, då uppenbarar sig plötsligt en elev till domaren. Domarelever (eller aspiranter, vet inte så noga skillnaden) är djävulens påfund. Domaren lämnar bitvis domarrollen och blir lärare. Hundarna gås igenom på ett helt nytt sätt, det kläms och knådas, diskuteras och divideras, köttet skiljs från benen. Vi hade plötsligt helt nya och säregna fel. Suck!


Lommade ut med Gunvald och in med Jack i championklassen, aktade oss noga för den onding som bet honom förra gången, hm...


När det var dags för Jacks individuella bedömning drog domaren mig avsides, det måste sett mycket egendomligt ut. Frågade om Någon ANNAN kunde visa min hund. Vad Fanders! (eller vad det nu heter på danska). Jo, sa domaren, det vore bra om din hund blir visad av någon som kan springa. Vafalls!!!


Under bråkdelen av en sekund levde Yours Truly ett rikt inre liv. Man ska inte tjafsa med domare, så jag sa lugnt: Säg vilken hastighet du vill se, så gör jag det själv.


Det är nämligen så att Yours Truly visst kan springa, bara man blir tillräckligt animerad (läs - förbannad). Och det blev jag nu. Så vi lade på en rem, Jack sprang som en gud, slog de andra champinjonerna och blev slutligen bästa hane-2 med CACIB, medan vi ändå hade ångan uppe. Ha!

Brrrr... Nu är det fullsatt i soffan! Frostrosor i alla fönster, bottenfruset i hästarnas vatten. Nu är det bara att fälla ner öronlapparna och ta nya tag. Fortfarande glitter i håret och på alla kläder. I morse kunde jag sista ordet i husses korsord. Allt är tillbaka till det gamla trevliga vanliga. Borta bra men hemma bäst!