Slut med Beck-deckaren... Hur ska nu söndagskvällarna överlevas?





Sjöwall/Wahlöö var ett internationellt känt svenskt författarpar, som författade





tio polisromaner i serien Roman om ett brott med kriminalkommisarien Martin Beck, men framför allt med dennes kollega Gunvald Larsson.





Larsson är min idol och förebild - alla kategorier. Det finns inte ett brott eller en hotande situation som inte kan gå till upplösning via en larssonsk cynism, olycksbådande ögonkast eller välplacerat knä i skrevet.





I sista avsnittet har en religiös sekt, som för säkerhets skull också är nynazistiskt anstruken, tagit sig före att utrota alla bögar. I samband med förvecklingarna blir Becks och Larssons gemensamma chef Margareta mördad. Larsson, som är utbränd och sjukskriven, reser sig ur sin sick bed och ger sig ut på hämnarturné...





Larssons Harmageddon slutar med att han bland en massa soptunnor! - vilken symbolik! - får tag i och spöar skiten ur über-ondingen. Det som är kvar av kräket handbojas och medföres till Rättsläkarstationen i Solna. Efter ytterligare straffpredikan inför ett av offren (polischef Margareta - nu lik i låda!) blir mördaren bokstavligen satt i kylen och inlåst i en likbox.





Naturligtvis har en hel del av dialogen från böckerna gått förlorad i senare tiders filmer, men Mikael Persbrant gör mesta möjliga av sin rollfigur och tecknar ett minnesvärt porträtt. Alla polisroller är skräp mot Larsson!





Jag kan naturligtvis alla böckerna utantill, och då inte minst Larssons repliker och bon mots...




Gunvald Larsson är dessutom indirekt orsak till att jag (nästan) fick sparken för många dvs 15 år sedan. Så här var det:





Ett särskilt träffande uttryck hade dessvärre fastnat - Yours Truly letade efter en omöjlig beskrivning och då rann det upp i hjärnan, omöjligt att stoppa: Högrövat praktarsel!





Lades beslag på för framtida bruk... Och tillfället kom.





En potentat tyckte sig känna igen sig och klagade. Jag blev uppkallad till styrelsen och fick schavottera. Det går alltså inte an att skriva: "När ett högrövat praktarsel vill kränga ledarskapsutbildning, då gäller det att fly skrikande utför trappan...."





Suck! ”Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig ...





Detta om Larsson.

Godkända hingsten Design to Make a Differens - SUCH - Super ChampionFoto: Thiffany J Tack för att jag fick använda bilden!Kolla gärna på http://www.minishetland.com/ - dels för att njuta av så fina ponnyer! Men också för att ta del av tankar ang hundavel i samband med årsmöte dansk-svensk gårdshund - dagbok 16 mars.
"Alla som sysslat med avel vet att resultatet av en parning/betäckning inte alltid följer statistik eller procentsatser." Så sant!
Vad är det som händer därute?

Något har hänt... ljuset! Det är ett helt annat ljus ute och längre tid på dagen. Snön ligger fortfarande, som här när Gerda stod i eftermiddagsljuset och spanade för ett par dagar sen. Och kallt är det! Djurlivet frodas! När hästarna släpptes ut i morse lyssnade vi en lång stund på serenaderna från sjön. Kvack-kvack, knaarrp, skrään... I brist på ornitologiska definitioner har jag ringat in vårens härolder som "ankracet" - det är alla bevingade vänner som anlänt/vaknat till liv och börjat hojta på sin gamla fru. Såg en riktig vårfågel igår - bofinken.

Å äntligen! Klar med alla texter - fem feta artiklar med vidhängande smånoter. Hurra! Vore det nysnö skulle Yours Truly springa ut i snön och göra änglar... Nu får jag nöja mig med en imagniär klackspark ...




Vilken vecka detta varit! Jobba, jobba - i princip utan sömn och med oändliga strul. Först kom det in fel underlag, så fel person blev intervjuad, sånt som bara inte får ske. Plus en hel värdelöst dags arbete till ingen nytta... Tvingades att göra en pudel, ja en hel storpudel, be om ursäkt, etc. Den underbara människan i andra änden sa tröstande: Ja, men vi hade ju i alla fall ett väldigt trevligt samtal...




Nästa intervjuperson befanns vara i USA! Grubbel, forskning...




Telefonkontakerna fick nekros... Panik!




Nå det löste sig via mail. Puh!




Nu ska jag städa, städa, städa! Far kom hem från staden medförande blommor som inspiration för hemmets pynt, samt wienerbröd. Vi har fikat och han är ute på hundpromenad. Solen skiner!




Och så ska man väl tänka på en trevlig och näringsriktig middag, det har inte blivit så mycket bevänt med sådant den senaste tiden. Kanske far bjuder på liten virre, det skulle sitta bra. Och sen vill jag sova, sova...



Apropos whiskey så kom jag att tänka på en händelse som förmodligen är berättad tidigare: Lärde mig visdomsord i Dublin en sen vinterkväll. Yours Truly stod ensam vid en taxistolpe när en rånare dök upp. Rånaren hade lite dåligt med tänder, så jag hörde inte vad han sa. Dessutom nådde rånaren mig till axeln. Böjde mig artigt fram och sporde vad som kunde hjälpas till med? Det hela slutade med att rånare och jag gick på lokal och redde ut saken. Där blev vi bästisar!








Rånaren: Love, you´re one in a million. Jayses, I could fuckin well marry you anyday!








Yours Truly (to cause a diversion): What do you drink?








Rånaren: Anything yellow!








Det tycker jag var höjden av visdom, så denna kloka levnadsregel har jag levt efter sen dess.







Vi går mot ljusare tider (förhoppningsvis!) Snart är det vår!




Bilden visar Ulvus västgötaspetsar vallandes ston med fölungar på Liljegårdens stuteri. Så våra vovvar är duktiga på mångahanda vis!


***


Slutar med slutorden i Macbeth, vilket jag tycker är passande:


Duncan:


That calls upon us, by the grace of Grace





We will perform in measure, time, and place.





So thanks to all at once and to each one,





Whom we invite to see us crown'd at Scone.

Det kom ett mail:
Hej!


Roligt att tala med dig vid WDS i somras. På uppmaning av vännerna XX och NN läser jag din blogg ibland med god behållning. Det är uppfriskande när någon annan ventilerar frågor som man själv funderat på.


Vid en hastig titt på Dog Worlds sida hittade jag i en rasspalt vad jag tyckte var vettiga synpunkter som jag lika gärna kunde ha skrivit själv. Vi är tydligen flera i denna värld som har svårt att förlika oss med alla nymodigheter!


Konstaterade vid samma tillfälle att den fantastiska BIS-sealyhamen från WDS och nu även Cruft´s har en intressant stamtavla.


Jag vet inte din åsikt i dessa frågor men tänkte att du kanske kunde vara road av att läsa detta korta inlägg.


Hoppas vi ses någon gång igen!





From Dog World Irish Soft Coated Wheaten breed notes


I CANNOT help but be glad that my days of dog breeding and showing are coming to an end rather than just beginning. With all the regulations that are likely to be imposed it will no longer be the hobby it once was although I would say it has not been that for some time.


The dictates that will no longer allow close matings would have meant that most breeds would not have been established. In Wheatens we don’t have to go back many generations to see the matings of father to daughter, mother to son and brother to sister.


I must say when I bought my first wheaten and looked at the pedigree I thought there must have been a mistake when I saw the close matings that had taken place. However that is how the breed as we know it was established and for many years we all practised fairly close breeding due to the limits of the gene pool available and the preference for the type which had developed in this country.


We are all influenced by our own experiences and I have to say the only time I out crossed I had a litter with three bad mouths in it and a dog with an undescended testicle. Ironic as I had used the particular dog as I thought he had a lovely head with great big teeth.


I know one of the early imports was brought in to help with a perceived problem only to find that in many of his progeny the problem turned out to be much worse – much to the disappointment of the importer. So out crossing is not the answer to everything as we all know. Let’s hope common sense prevails and although it is understandable that father/daughter, brother/sister matings may not be registered let’s hope breeders will still have the option to produce the pups they want.


However whatever happens in our little world is really of little significance when one considers that the vast majority of people breeding dogs have no interest in breed Standards or shows and the public have no interest in pedigrees other than saying that their dog has one.


EILEEN BOAK





I could have written this piece myself.


Another interesting fact:


The Winning Sealyham has one dog, Am Ch Torset Touch of Class (imp UK) seven times in his 5 generation pedigree.

Siv

Diskussionerna fortsätter på skottebloggen och på colliebloggen dvs mer fakta och inlägg utifrån ämnen som tidigare tagits upp. Not to be missed!









Länkar finns till höger!



***



PS Allt Colliegialt har fört med sig en massa spin-off , synpunkter kommer från folk och rasgrupper kors och tvärs, även internationellt. Måste vara flera hundra nu... det är både rörande och skrämmande... I´m considering running away from home...Alltså så många kommentarer, mail och t.om telefonsamtal från mängder av hundsportens trotjänare. Mångåriga medlemmar och stöttepelare som klubbledningar tar för givna, men omsorgsfullt försummar att vara tillräckligt rädda för, alla dem som förmodligen är segare och mer livskraftiga än konferensernas alla frasmakare och middagsätare.



Nerkondenserat blir det följande:



Läge att värna om den utrotningshotade arten hunduppfödare?



Enade vi stå - söndrade vi falla...



Svär i kyrkan!



Våga se på avel med "ny-gamla" ögon!



Slå ett slag för traditionell hundsport!



Låt tvivel spöka utanför våra dörrar!



Dags för ett reinkarnationsparty!



Kom-som-du-var...

O jerum, jerum, jerum! O quae mutatio rerum! O tidernas förändring...


Vad hemsöker uppfödarnas sinnen nuförtiden? Jo saker som kan mätas, räknas och vägas samman, som kryss i protokoll och vilken sedering röntgenkliniker använder. Förr i tiden var man rädd för smittor; valpsjuka tidigare (före min tid) och sedan kom andra virus... Nu är det två decennier sedan parvo lamslog hundvärlden. Det var en förfärlig tid - vi miste tolv hundar i en utdragen evighet - två vuxna och tio valpar. Det ruggiga med parvo var att det fanns kvar i miljön, oavsett allt saneringsarbete. Viruset aktiverades av nya valpkullar och blossade upp, om och om igen. Ända tills vaccinet kom och jag i samråd med en rådig veterinär kom på hur vi skulle göra. Dvs vaccinera tiken en vecka före valpningen. Då funkade det och jag minns ända in i märgen min oerhörda lättnad - valparna i den kullen insjuknade inte utan förblev friska och fick leva!


Nutidens gissel heter herpes, lika illa men utan parvons dramatik med blod och kräkningar. Herpes hade man knappt hört talas om förr, det var något diffust som man hade för sig annorstädes, på kontinenten? - inte här...

Men nu är herpes en realitet - åtminstone i min ras - och bör få mer uppmärksamhet.


Problemet med herpes är att det också finns kvar, fast inuti hundarna. Viruset reaktiveras i samband med påfrestning, är ofarligt för vuxna hundar, men nyfödda valpar dör ofelbart vid 1-2 veckors ålder.


Hur går man då vidare? KAN man gå vidare? Tipset om att inseminera och förlösa kullen med kejsarsnitt låter inte så tilltalande.


För att bringa lite ljus i herpesmörkret har jag kopierat SVA:s info om herpes. Förhoppningsvis kan det vara andra till hjälp:


"SVA:s info


Djurhälsa / Hund / Infektionssjukdomar / Herpesvirus


Hundens herpesvirus


Hundens herpesvirus (Canine herpesvirus=CHV-1) förekommer i Sverige. I undersökningar av blodprover från hundar i Nederländerna och Storbritannien hade 40 % respektive 88 % av de testade hundarna antikroppar mot herpesvirus, vilket visar att de blivit smittade med viruset. Preliminära resultat från svenska studier talar för att förekomst av antikroppar är relativt vanligt hos vuxna hundar även hos oss. Endast ett litet fåtal av de testade och positiva hundarna hade använts i avel så den smittvägen förefaller inte ha avgörande betydelse. Troligen har omkring hälften av alla vuxna hundar antikroppar i blodet. 





Ofarligt för vuxna


En vuxen hund eller äldre valp (över 3-4 veckor gammal) som smittas med herpesvirus via luftvägarna får en mild infektion som vanligen förlöper helt symtomfritt. Ibland får dock hunden lindrig hosta och näsflöde. Man tror att herpesvirus är ett av de smittämnen som kan vara inblandade i det som vi kallar kennelhosta, även om t.ex parainfluensavirus och vissa bakterier är mycket vanligare.


 


Typiskt för herpesvirus är att viruset, när det akuta stadiet är passerat, finns kvar vilande i kroppen (s.k. latent infektion) och att det kan reaktiveras igen vid tillstånd av stress (som t.ex dräktighet), kortisonbehandling eller sjukdom som sätter ner immunförsvaret. Vid reaktiveringen utsöndras virus på nytt, under en tid, från t.ex nässlemhinna eller vagina.





Dödligt för nyfödda


Hos nyfödda valpar är smitta med herpesvirus förödande. Smittan förs över från tiken under dräktigheten, vid valpningen via blåsor i könsvägarna eller via nässekret efter valpningen. Orsaken till att just unga valpar blir så sjuka är bland annat att valpar som är yngre än 2-3 veckor inte förmår reglera sin kroppstemperatur och därför lätt får lite undertemperatur. Låg kroppstemperatur gör det möjligt för herpesvirus att spridas från mun och svalg in i blodet och orsaka en allvarlig infektion i många organ. Vanligtvis dör alla valpar i en smittad kull. Valparna blir slöa och slutar dia. De gnäller och ömmar ofta över buken. Ofta ses ett tjockt näsflöde och små blödningar på slemhinnorna. I slutstadiet, som vanligen inträffar inom två dygn från de första symtomen, "paddlar" valparna med benen och kan få sträckarkramper. 


 


En del valpar överlever det akuta stadiet, men får ofta bestående centralnervösa skador. Diagnosen ställs med hjälp av obduktion där typiska punktformiga blödningar och gråaktiga fläckar (anhopningar av inflammatoriska celler) ses i de flesta organ. Smittan kan ibland överföras från tiken till fostren under dräktigheten och kan då orsaka abort eller dödfödsel. Detta sker troligen främst när tiken nysmittas under dräktigheten. Det finns experimentella studier som visar att risk för fosterdöd och abort är störst om tiken smittas med herpesvirus i mitten eller slutet av dräktigheten.





Virus överförs vid direktkontakt


Herpesvirus är relativt ömtåligt och överlever inte länge i miljön utanför hunden. Smitta överförs därför främst vid direkt kontakt mellan en smittad och en osmittad hund. Hos vuxna hundar utsöndras virus från övre luftvägarna under en begränsad period efter smittillfället och i samband med eventuell reaktivering av en vilande (latent) infektion. Virus kan sannolikt även överföras mellan vuxna hundar vid parning om den smittade hunden har blåsor på penis/i vulva vid parningen, men den smittvägen bedöms vara mindre vanlig.


 


Den allvarligaste smittspridningen är en direkt överföring av virus från tiken (eller från en annan smittad hund) till valparna i samband med födseln eller straxt efteråt. Hundens herpesvirus kan finnas i tikens nässekret och vaginalsekret och utsöndras även i stora mängder från sjuka valpar. En tik som nysmittas i samband med dräktigheten löper stor risk att överföra smittan till sina valpar i anslutning till födseln. Det är också möjligt att en tik som är latent infekterad kan reaktivera virus och infektera sin kull. Den smittvägen är troligen inte så vanlig eftersom en tik som har förlorat sin kull i herpesvirusinfektion oftast inte har problem vid efterföljande valpningar. Detta beror troligen på att tiken har tillräckligt mycket antikroppar i blodet för att ge efterföljande kull ett bra skydd via råmjölken. Antikropparna i råmjölken skyddar valpen från att bli allvarligt sjuk men förhindrar inte nödvändigtvis att valpen smittas med virus något senare, men då blir valpen bara lindrigt sjuk.





Diagnos


Som tidigare nämnts kan en obduktion visa om valparna avlidit till följd av herpesvirusinfektion. Man kan också påvisa herpesvirus i organprov från valpar eller i svabbprov från luftvägar eller könsvägar hos vuxna hundar under de perioder hunden är aktivt smittförande.


 


Det går också att påvisa antikroppar mot herpesvirus i blodet hos vuxna hundar. Antikropparna visar att hunden träffat på herpesvirus, men kan inte svara på om hunden är smittförande eller inte. Den metod som viruslaboratoriet använder (IPMA) är känsligare än metoden som tidigare använts (SN). Det medför att antikroppar påvisas hos fler hundar idag än före 2001.


 


Hos hundar där herpesvirus legat latent en tid är det inte säkert att man ser några antikroppar, trots att virus finns kvar i kroppen. För att konstatera om hunden är i akut fas kan man analysera två blodprover tagna med ca 14 dagars mellanrum (parprover). Om mängden antikroppar ökat påtagligt under de 14 dagarna talar det för att hunden har en pågående herpesvirusinfektion.


 


Valpar för obduktion skickas till Obduktionssalen, Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA), Travvägen 12A, 751 82 Uppsala. Virusodling och antikroppsanalyser utförs av Avdelningen för Virologi, SVA, Travvägen 20, 751 89 Uppsala. 





Behandling av sjuka valpar


Det finns uppgifter om att man på försök behandlat sjuka valpar med medicin som används mot allvarlig herpesinfektion hos spädbarn, men risken för bestående neurologiska problem kan vara påtaglig hos en insjuknad valp som överlever. Den medicin som används på människa, aciclovir, kan orsaka allvarliga förgiftningar (bl.a. njurskador) hos hund redan vid doser på 20 mg/kg, så om behandling av herpessjuka valpar övervägs måste den planeras tillsammans med veterinär och behandling ska aldrig användas i förebyggande syfte.





Åtgärder


Förebyggande åtgärder är viktigast. En dräktig tik bör inte utsättas för onödiga smittrisker. Det innebär att hon exempelvis inte bör vistas i främmande kennel- eller hundgårdsmiljö eller ställas ut. Hon bör heller inte vara i kontakt med kennelns utställnings- eller tävlingshundar eller träffa eventuella nyinköpta hundar. Hundar som har eller nyligen haft kennelhosta kan exempelvis vara smittförande med herpesvirus och utgör alltså en risk för tiken. Nyfödda valpar bör inte ha kontakt med några andra vuxna hundar än sin mamma de första tre veckorna. Man bör också försöka se till att valparnas kroppstemperatur inte sjunker under 38,5 grader om man tror att smittrisk föreligger. Klarar man att hålla valparnas kroppstemperatur uppe kan viruset normalt inte spridas i deras kroppar, även om valparna skulle bli smittade. Temperaturen regleras exempelvis med hjälp av värmelampa, varmt liggunderlag och liknande. Det är naturligtvis inte bra om miljön blir för varm, så termostater och noggrann temperaturkontroll är nödvändig för att inte utsätta valparna för onödiga risker. Den absolut vanligaste smittvägen mellan vuxna hundar är via luftvägarna. Om man emellertid misstänker att tiken har en aktiv herpesvirusinfektion i könsvägarna (dvs blåsor) kan artificiell insemination minska risken för smittöverföring till hanhunden vid parning.


 


Det förekommer att en tik kan förlora flera kullar. Antikropparna från en tik som nyligen förlorat sin kull i herpesinfektion kan eventuellt användas för att hjälpa till att skydda hennes nästa valpkull. De nyfödda valparna injiceras då med serum från sin mamma och får på så sätt extra antikroppar mot herpesvirus utöver de som överförs med mjölken. Kom ihåg att den kritiska perioden för dödlig infektion bara är de första levnadsveckorna.


 


Det finns emellertid också ett vaccin mot herpesvirus som är ett bättre alternativ än serumbehandling i problemkennlar. Vaccinet skyddar inte mot infektion och ska inte användas till valpar, hanhundar eller tikar som inte används i avel. Istället ges vaccinet till tikar som parats för att på så sätt se till att antikroppsnivån i råmjölken blir så hög som möjligt. Vaccinet kan användas i kennlar med återkommande problem orsakade av herpesvirusinfektion, men generellt avråds från onödiga vaccination under dräktigheten. Orsaken är att om hunden skulle drabbas av en allergisk reaktion (ovanlig biverkning vid vaccination) kan behandlingen mot reaktionen skada fostren.


 


Det är inte realistiskt att tikar och hanhundar med antikroppar mot CHV-1 beläggs med avelsförbud. Infektionen kan inte utrotas på det viset. CHV-1 är vanligt och den viktigaste smittvägen är inte parning utan direktkontakt så smittöverföring är sannolikt vanligast vid nos-mot-noskontakt på tävlingar eller vanliga promenader." 

Enligt min älskade förebild, författaren och kynologen Björn von Rosen, finns det två sorters hundfolk: " De som bara ser hunden som individ, och de som ser honom dels som individ, dels som länk i en kedja."







"Vad gör en människa till uppfödare, mer än själva djurintresset? Kontinuitetskänslan. I naturen finns det, sade man förr, en horror vacui, en avsky för tomrummet. Hos vissa människor finns en därmed besläktad känsla av motvilja mot det avklippta och fragmentariska."







Här är Yours Truly med direkt!







Vidare BvR (Mitt hundliv 1959): "Folk som är funtade på detta sättet ser ofrånkomligt på hingsten och stoet med större intresse än på vallacken. Ju högre de värdesätter ett djur, desto viktigare är det - känner de dunkelt - att det sätter avkomma till världen.







Om djuret är deras eget, blir önskningen naturligtvis klarare, mera medveten. Folk av den förstnämnda sorten, de som ser hunden bara som individ, säger inte sällan: jag är så förtjust i min hund att jag aldrig skulle kunna tänka mig att ha en annan efter honom. Den andra sorten säger: jag är så förtjust i min hund att jag aldrig skulle kunna tänka mig att inte försöka få en avkomma efter honom.







Hör du till den sista sorten, är du uppfödare. Eller kan bli."







Precis så är det!







Uppfödning är det är det roligaste som finns! Eller roligt och roligt... Ett oändligt harvande med hårt jobb, vaknätter, långa resor, förväntan, misslyckanden, ekonomiska bakslag, oro, ångest....







Och ändå håller man på! Det finns nästan inget viktigare, eller kanske snarare mer intressant... Enligt BvR är hunduppfödning något av både konst och spel. "Den sanne uppfödaren har fått en släng av spelarens optimism - helt bränd bli han aldrig av sina misslyckanden."







För uppfödning är ju Livet! Så fungerade det förr, men kanske inte nu?







Otänkbart att streta vidare utan att tänka ut nya kombinationer, sitta där med de förhoppningsfulla små, se den växa och frodas, hitta på passande namn, fylla hemmet med prisrosetter, avgnagda stolsben och charkuteriräkningar.







Då, men först då, har en länk i kedjan blivit smidd. Du har skapat...







Jag tror någonstans där finns fröet till motviljan mot det tyska systemet med centralstyrd avel, avelsvakter som bestämmer vilken hane du ska använda och vilka valpar som ska få leva. Vi är inte där än, men på väg i den riktningen... Outhärdligt!




Jag har några enkla tumregler som stått mig bi i 40 år och hittills resulterat i mestadels friska och trevliga hundar, däribland 80-talet champions - om nu framgång kan mätas i dessa termer? - varav drygt 60 egenuppfödda:




* lär rasen genom att satsa på en utmärkt hane; utbudet på försklassiga hanvalpar är alltid större än motsvarande tikar.




* investera i en tik från stam med prima moderegenskaper. Att börja med en tikvalp som är resultat från mammans enda löpning, kanske inseminerad? - förlöst med kejsarsnitt och handuppfödd, det är att göra det hela onödigt bekymmersamt.




* para det bästa med det bästa och hoppas på det bästa...




* satsa på frisk luft, fri rörlighet och (lagom) motion, sällskap och umgänge med hundarna, samt näringsriktig mat, varav hälften hemlagat.




* undvik problempersoner - det må vara valpköpare eller kollegor.




* skaffa en bra veterinär värd förtroende och ha också förtroende! Målet är att ni aldrig ska behöva ses, utom i samband med vaccinationer...* föd bara upp hundar som du själv skulle vilja ha.


* använd eget omdöme och din egen kunskap om hundarna - oavsett meriter i den provarsenal som finnes och andra trubbiga avelsinstrument.




Reducera för all del inte uppfödaren till en försörjningsinstitution för klinikchefer, konsulter och professionella föredragshållare.







>