Ch Whitchcraft Of Rokeby född 1963, en av de mest betydelsefulla tikarna i världen, mor till 15 championbarn varav 5 i samma kull! Sonen Ch Royal Ace of Rokeby lämnade 27 champions!

Jag visste det! Jag skulle få skit för Dr. Mengele, men jag kunde inte låta bli... Jämförelsen och frestelsen var för stor! Nu står jag för texten och har tittat på den igen; den håller... som ett resonemang, jämförande sheltiens utveckling i Sverige contra collien, det germanska synsättet angående avel och motsvarande i den engelskspråkiga världen. etc. Det som är så tråkigt är att en ordblind psykopat tagit sig före att anmäla en i collievärlden känd person till CS /SKK-centralstyrelsen) med krav att CS ska be vederbörande säga om h*n sympatiserar med vad som står i bloggen eller inte (den med germanska/engelska synsätt, avelsvakter mm). Vad är det för trams!!!Liknande mail har kommit till mig närstående person(er?). Det innehåller en massa lögner och är inget att göra åt, kan ej hjälpa att folk har grava problem med läsförståelse. Dessutom har vi ingen totalitär regim och SKK/CS har viktigare saker att göra än att snoka efter människors åsikter och vad man "sympatiserar med".

Kopierar här det famösa inlägget, så kan var och en avgöra om jag sätter likhetstecken mellan Mengele och MH - hur nu det skulle gå till? Vilket jag bl.a anklagats för att göra.
Ulvusbloggen 1 mars 2009) "Detta till skillnad mot collie, som har en liknande ursprungsbakgrund. Efter 1900-talet första hälft skulle en brittisk fårvallare - den skotska collien - inlemmas i en specialklubb vilken rasmässigt helt dominerades av tyska skydds- och vakthundar. Det germanska synsättet på exteriörbedömning och avel är helt väsenskilt från motsvarande i den engelskspråkiga världen. Alltså mer tandräkning och mätning och kryss i protokoll samt s.k avelsvakter, vilka bestämmer hur du ska bedriva din avel och vilka valpar som ska få leva... Ursäkta, men är det någon mer som tänker på Dr. Mengele? Förlåt, jag är en gräslig människa...












Grovt förenklat uttryckt: enligt brittisk tradition är det fint "to be a stock-man", man ser på helheten, den enskilde har stor frihet och som uppfödare lika stort ansvar .













I Sverige, där vi i själ och hjärta egentligen är ett slags nordtyskar, har vi alltid vacklat mellan det "germanska" och det "brittiska". När det kommer till kritan sitter vi ängsligt och sätter kryss i rutor och känner oss ansvarsfulla..."

Skottebloggen uppdaterad - med bl.a Cruft´s
Ny blogg! http://collie.bloggagratis.se/

kolla på länkar och klicka på colliebloggen

I min ungdom var var nästan alla framgångsrika utställningshundar terrier, gärna skotsk terrier... Skottar visades av damer i dräkt med brosch och hatt! Som relativt nybliven gamling ingår det min föreställningsvärld att jag borde ha hatt... Har gjort några valhänta försök i den vägen... Dessa strandar alltid på att Yours Truly har så stort huvud! Hattstorlekar är c:a 52 cm innermått, min skalle runt om är 57 cm. Så det är kört! Men så upptäckte jag edwardianska hattar - "a larger size for the larger hairstyles of the day"!


Eftersom den här underbara hatten - black silk velvet derby style - passar precis så tycker jag faktiskt att den är min... "Vad ska du med den till?" hör jag redan den tråkiga och fantasilösa omgivningens kommentarer. Jo, jag jag kan titta på den, sätta den som prydnad på den huvud som Astrid skulpterade. Jag skulle kunna bära den - on special occasions... Jag skulle faktiskt kunna köpa den här hatten, bara så där. Den var ett par knapptryck bort, så det ordnade snälla lilla I, då mors dator har så mossiga funktion att det inte kan fixas härifrån. Men det är häftigt med en hatt som är nästan dubbelt så gammal som en själv! Hatten har överlevt två världskrig och dito sekelskiften. Den har en tidlös charm... Quality! Det saknar jag idag...
***

Precis när jag har skrivit detta - loggat ut och stängt av dator - gått ner för trappan till köket och börjat läsa DN:s kulturdel, ja, vad står det där? Jo, Hatten är på come-back! Den personliga hatten är en tröst i svåra tider...
"En gång i tiden lämnade en riktig dam inte huset utan den heliga treeningheten: matchande väska, handskar och hatt. Långt in på 50-talet presenterades en ny hattstil varje säsong."
"Trenden som drivkraft för modet finns inte längre. Folk köper inte längre det som modeskapare dikterar åt dem. Makten har förflyttats till individen och där passar hatten in, som markör för just individualism."
"Man hatten stannar inte vid ytan. Den berör också mänskliga behov som drömmar och begär."
Du ska alltså tänka på den du vill vara när du köper hatt...
Läser förtjust vidare: "Hatten har en märklig förmåga att förändra sin bärare - hållningen lyfts och med den självförtroende, människor med hatt för sig annorlunda samtidigt som de får något att gömma sig bakom."
Alltså, min underbara hatt ska hjälpa till att räta ut den krokiga ryggen och förbättra hållningen! Hurra!

Dags för sammanfattning av denna turbulenta vecka!



Det har "alltid" varit bråk i collieklubben - iofs inget ovanligt i hundklubbar - och väl inte mer än vad som är uthärdligt. Men det här... är helt enkelt inte sunt... Motsättningarna är avgrundslika, föreningen (om den nu forfarande gör skäl för namnet) går i nekros. Det är inte längre strid om Viktiga Principer, vilket kan vara nog så intressant, utan förefaller mer vara fråga om personliga vendettor. Inga trix är för fula, sakliga argument biter inte...



Tittar man på föreningens hemsida infinner sig raskt en beklämmande känsla. Är det verkligen tillåtet enligt datalagen att hänga ut registrerade kullar vilka enligt en SCK inte platsar för hänvisning? Och hur kan det komma sig att främsta vapendragaren för aktivistfalangen, gör far-dotterparningar, tar valpar på tik med brutet karaktärsprov och defekt som man enl SCK inte bör avla på, m.m? Skiljer man på folk och folk?







Det har kommit ett 70-tal kommentarer, tack för alla vänliga ord! Ingen kommentar är negativ eller har blivit deletad.



Men så har jag också fått minst lika många mail. Det från folk som av olika skäl vill uttrycka en personlig åsikt, öppet och ärligt, men utan att den kommer till offentlighet, vilket är helt respektabelt. Även mailen har varit 100-procent positiva, man vill visa sin tacksamhet för att colliefrågan blivit mer belyst. Jag känner mig både rörd och berörd.



Publicerar här ett typiskt mail. Namn är borttagna så att ingen ska behöva bli igenkänd eller känna sig uthängd. Frågan är bara; ska vi ha det så här i Hund-Sverige?







"Hej Lisbeth!



Jag följer din blogg, faktiskt numera dit jag går det första jag gör efter att jag startat datorn:-)



Har haft collieuppfödning sedan 1990, hade min sista kull 2006 och bestämde mig då för att sluta föda upp collie.



Detta för att all glädje var totalt borta, så det fanns inte längre någon motivation.



Innan collieforumet fanns så startades en mailinglista som jag gick med i, trodde att det skulle vara givande att utbyta ideér.



Det var då jag fick veta hur många rädda collie det fanns:-), hade inte vetat det innan eftersom jag aldrig träffat någon som var så rädd och dålig mentalt som vissa skrev om.



 Jag blev påhoppad många gånger på denna mailinglista, blev bla. tillsagd att byta ras, sådana som jag ska inte föda upp brukshundar.



Detta var efter att jag skrivit om att jag inte kampar med mina hundar, och tävlade bruks gjorde jag inte heller då ska man inte föda upp brukshundar.



 Jag hade en tik som jag hd-röntgade under löp, idiotiskt av mig men xx-kenneln hade precis fått hem en hane från x-land som skulle gå i avel här. Naturligtvis var min tik lös i lederna och fick 2:or så det blev ingen parning.



Jag röntgade om henne ett ca. halvår senare och då var hon ua.



Det skrev jag om på mailinglistan, var ju så glad att hon var fri och att jag skulle hinna använda denna hane innan han skulle tillbaka till x-land.



Inte fick man vara glad inte, då skriver NN som sitter i styrelsen på Sck:



Tyvärr så har din hund höftledsdysplasi.



Något halvår senare skriver en annan människa (från rätt grupp) exakt samma sak om sin hund, då svarar NN: Grattis till en hd-fri hund....



Föder numera upp en annan ras och har två gamla collie kvar.



Beundrar verkligen dom som orkar fortsätta föda upp collie, man måste ha ett psyke av stål:-)



 Tusen, tusen tack för att du började skriva om vad som händer inom collierasen, det kom i rättan tid:-)



 Jag vill faktiskt ge dig en stor kram:-)"***Intresserade läsare hänvisas fortsättningsvis till http://collie.bloggagratis.se/kolla på länkar och klicka på colliebloggen

Marsmorgon i Roslagen, i Sverige, i nådens år 2009... ponnyerna har börjat fälla vinterpälsen... Husse har tagit min bil för att döma bruksprov i Uppsala, Yours Truly är ensam hemma med "barnen". Tid för eftertanke och tillbakablick således!

Vi lever i den bästa av världar - eller hur? En 15-årig pojke döms till böter för att ha nöffat åt en polis... Ibland slår rättvisan blint!

Ulvusbloggen kommer inte att avhandla fler inlägg i colliefrågan. Dessa tog sin början i all oskuldsfullhet via en historik. Därefter har det i escalerande fart - under en utdragen evighet, alltså en vecka - avslöjats förhållanden och rena orättfärdigheter som jag inte trodde vara möjliga i en modern kynologisk organisation.

Men...

Någon gång måste det sägas:

* ledamot av CS kan inte föregripa ett ärende

* icke utvärderad test kan ej användas som avelsspärrande

* konstruktör av test kan ej göra utvärderingen

Någon Djefla Ordning måste det väl vara även i en Kennelklubb!

... från den ordblinda psykopat som tagit sig före att klaga till min uppdragsgivare - men inte direkt till mig! - samt ifrågasätta sanningshalten i bloggens historiebeskrivning av collie och airedaleterrier. Alla dokument och allt källmaterial är hämtade från SBK:s arkiv, kopior finns i mitt arbetsrum.

Om historiken inte passar vederbörandes världsbild är det faktiskt inte så mycket jag kan göra åt saken.

Västgötaspetsen var en utställningssensation!
”Greve Rosen uppvaktade Kennelklubben, vars dåvarande sekreterare baron Leuhusen, visade sig mycket intresserad och lovade, att de ”godkända” exemplaren skulle få visas på utställningen i Göteborg på hösten.
Efter en tid fick jag höra, att en f.d elev, som bodde några mil från Vara hade en västgötaspetstik. Denna tik var visserligen väl liten men för övrigt fullt typisk, så nu hade vi fem tikar och en hund att visa upp. Det var med spänning några ungdomar och jag reste till utställningen med hundarna. Västgötaspetsarna eller svenska vallhundarna, som de en tid framåt kallades, var den stora sensationen. Det var en ständig kö framför deras boxar, och alla var minst sagt förvånande, att de var så homogena.
Efter detta var det ingen svårighet att få rasen godkänd, och grev Rosen fick i uppdrag att utarbeta standarden.
Jag hade ingen tanke på att själv börja med uppfödning av västgötaspetsar, jag hade redan förstklassiga skottar. Men när någon frågade efter valpar efter västgötaspets, hänvisade alltid Kennelklubben till mig, och därför ansåg jag mig tvungen att ta hand om rasen. Något som jag aldrig ångrat, även om det ibland varit besvärligt eftersom jag varit oerhört sträng och hållit på vad jag ansåg vara den rätta typen.
En annan sak, som krånglade till det hela, var att ”hundskojarna” i Västergötland nu såg en chans att tjäna pengar. En av dem kallade alla spetsar som föddes i trakten, för västgötaspetsar! Någon lär ha sagt: ”Z. Arbetar, och vi tjänar.”
Lyckligtvis insåg snart de flesta av dem, att förtjänsten inte blev så svindlande. Det dröjde heller inte länge, förrän fler ansvarsmedvetna uppfödare började syssla med rasen och hjälpa fram den. Vi fick snart ett par bra avelshundar. Den första var Jerry 2650 TT efter Mopsen. Han var visserligen inte grå utan rödbrun med mörk rygg men i övrigt bra och kom att spela stor roll för aveln, då jag lyckades förvärva utställnings- och avelsrätten till honom.”

En tursam cykeltur
”Jag fortsatte emellertid mina forskningar efter nya avelsdjur, och turen följde med fortfarande. Under en av mina cykelturer på småvägar fick jag höra talas om en tik en mil från Vara. Det var Tyra 2652 TT, som liksom Tessan väl finns i alla stamtavlor. Tyra parades med Pelle 5249 UU och fick i sin första kull tre rent grå, vackra hanar. Jag hade alltid mina valpkullar på sommaren, när jag bodde på mitt rymliga lantställe vid Borgilafjorden på Orust (därav kennelnamnet Borghälla), där de kunde tumla om i frihet, bara de inte sprang ner till badstranden. Av de tre valparna fäste jag mig särskilt vid en rackarunge, som jag kallade Ajo. Denna blev den verkliga stöttepelaren för rasen. Han hade visserligen väl ljusa ögon och ”köttiga” kinder men hade i gengäld den där korta grå pälsen som är så önskvärd, och framför allt absolut raka framben, ty dittills hade frambenen på mina västgötaspetsar blivit väl krokiga. Vi kan nog tacka Ch B. Ajo, att nutidens västgötaspetsar i regel har bra framben. Jag minns när jag på ”premieringen” (alltså inga certifikat den gången) utanför Vårgårda (!) visade honom för baron Leuhusen. Baronen visade en förtjust min när han fick se Ajo – än idag talar Leuhusen och andra av Ajos beundrare med förtjusning om honom. Ja, Ajo hjälpte verkligen till att förbättra rasen trots att han förärvde de väl ljusa ögonen, men den detaljen gäller det att avhjälpa, vilket man tydligen lyckats med, men det gäller för domarna att hålla hårt på verkligt mörka ögon.”

Standarden ändras
”Som jag redan nämnt, var den för rasen så värdefulla Jerry 2650 TT inte grå utan gråbrun med mörk sadel. Detta gjorde att jag hos Kennelklubben anhöll, att vissa detaljer i standarden skulle ändras, bl.a skulle visserligen den rent grå färgen fortfarande vara den mest önskvärda, men den brungrå skulle godkännas. En annan viktig detalj var storleken. När greve Rosen gjorde standarden, måste han helt naturligt taga hänsyn till Mopsens mått. Det visade sig dock, att exemplar på 38-40 cm i regel var alltför spinkiga, och en västgötaspets bör ju vara robust, så jag föreslog, att höjden borde vara 32-34 cm. Båda dessa förslag godkändes.”
***
Man kan le åt bilden av den den gamla tiken som med beskäftig min visar upp sig på för de cyklande kynologerna, herrar rektor Zetterstén och greve von Rosen. Tiken, det var Topsy, som stod som modell för den första standarden, står och håller koll på sin gård och ägaren, lantbrukare Andersson, tittar förnöjt på. En precis likadan tik, och med samma uppsyn, tittar just nu ut över "sin" gård här hemma hos mig, utanför mitt fönster. Det är vår stamtik Ch Fennican Glada Gladiolus. Är det inte fantastiskt hur typen och hela raskaraktären kunnat bevaras under 70 år?

Varså god! Här är utdrag ur ett kapitel ur den bok om västgötspets, som Yours Truly filar på sådär lite emellanåt... Publiceras bloggläsarna till nöje, så kommer den till någon nytta:
Pionjären - Karl Gustav Zetterstén
Västgötaspetsen verkliga pionjär var rektor Karl Gustav Zetterstén. Envis som en terrier (väletablerad uppfödare av skottar!) cyklade rektor Zetterstén runt i Västergötland och letade efter de stubbsvansade vallhundar, som skulle bilda stommen till den stam av västgötaspets vi nu har. 1966 tilldelads Zetterstén SKK:s stora silverpokal för sitt arbete med västgötaspetsen.
Här är utdrag ur K. G. Zettersténs egen berättelse om hur han och greve Björn von Rosen ”byggde” upp rasen. Texten vibrerar än idag av den upptäckarglädje som rasens pionjärer måste ha känt! Artikeln i sin helhet var publicerad i SKK:s tidning Hundsport1967.

Mitten av 1920-talet
Ur Hundsport 1967: ”När jag i mitten av 1920-talet kom till Vara som lärare vid folkhögskolan stod uppfödningen av ardennern i sitt flor, och det medförde att månadsmarknaderna var mycket omfattande. Eftersom jag alltid har varit ”hästbiten” gick jag ofta till stora torget, som då var marknadsplats, för att titta på de vackra djuren. Ibland såg jag en liten, ofta stubbsvansad hund, som genom sitt vakna utseende tilltalade mig i hög grad. Senare fick jag också se exempel på dessa hundars utomordentliga förmåga att valla kreatur. Så småningom började jag fundera om det inte vore något för Kennelklubben att intressera sig för, och 1939 hade jag faktiskt bestämt mig för att visa några exemplar. Så kom kriget, och jag fick annat att tänka på, så planen förföll.
1942, alltså för 25 år sedan, fick jag i Skaraborgs läns tidning se en annons, där greve Björn von Rosen önskade komma i förbindelse med ägare till vad han kallade stubbsvansad västgötaspets. Jag hade redan tidigare träffat greve Rosen (som ju då var en av de flitigast anlitade terrierdomarna) och jag berättade nu att jag visserligen inte ägde någon sådan hund men att jag gärna skulle hjälpa till att hitta några exemplar. Man måste ha tur, om man ska lyckas och det hade jag.
J. U. F.-avdelningens flickor hade fått löfte om en vävkurs på skolan under sommaren, och jag frågade om de visste om någon sådan hund.”

Detektivarbetet tar sin början
”Det visade sig vara ett lyckokast, ty jag fick genast veta att ett par flickor hade en hemma. Jag tog genast min kamera och gav mig åstad. På det första stället fanns en tik, men hon var i mitt tycke för hög och tunn och hade dessutom halvlång svans, så något praktexemplar var hon inte. Nästa tik var inte alls typisk.
Jag fortsatte till en gård i utkanten av vara socken, och när jag stod uppe på backen där, fick jag en riktig chock, ty nedanför stod ägaren A. J. Andersson i Nils-Ersgården med en hund, som var just den typ jag sökte. Det var Topsy, som sedan skulle bli urtypen för rasen. Hon var visserligen 12 år men fortfarande vital och i allt förstklassig. Efter en stunds resonemang föreslog fru Andersson, att jag skulle cykla till fru Jonsson i Karstorp i grannsocknen Naum, som antagligen hade en acceptabel tik. Hos henne fanns Tessan, som förekommer i de flesta av rasens stamtavlor och blev en av hörnstenarna när det gällde att ”bygga upp” rasen. Tessan var naturligtvis inte lika bra som Topsy, men denna var ju för gammal för avel. Nu råkade en släkting till fru Jonsson också ha en tik, så jag fortsatte dit. Även den tiken var bra men inte så förstklassig som de båda andra. Nu hade jag alltså tre tikar men ingen hanhund.
När vi resonerade kom frun i huset på en hund i en tredje socken, som liksom tikarna ägdes av en förutvarande elev. Nu var jag dock så trött, att jag måste cykla hem – jag hade ju under dagen varit i tre socknar, och även om västgötasocknarna är små, var det bäst att vänta till nästa dag, som var en söndag. Vid hemkomsten ringde jag till hanhundsägaren, och vi kom överens om att träffas nästa dag hos ägarna till ”den tredje” tiken.
Mopsen, så hette hunden, visade sig vara mycket större än tikarna och med för kraftig päls, men eftersom jag inte hittat någon annan hane, måste han godkännas och finns därför snart sagt i alla stamtavlor för västgötaspetsar.
Greve Rosen, som fått foton på såväl typiska som otypiska hundar, hade samma åsikter om västgötaspetsen som jag och längre fram på sommaren träffades vi för att inspektera våra fynd. Han hade utom mitt svar fått två andra, båda om tikar. Den ena visade sig vara en samojed, som råkat få stubbsvans. Den andra var en mycket intressant typ, nämligen rent röd med kort, typisk päls. I detta sammanhang måste jag påpeka, att västgötaspetsens päls enligt standarden skall vara halvkort, alltså inte halvlång, och att en lång päls är ett mycket stort ärftligt fel, som absolut inte bör premieras.
Som väntat blev greve Rosen enormt förtjust i gamla Topsy, som kom att stå modell, när han fick i uppdrag att utforma standarden. Även Tessan vann hans ynnest och dessa bådas fotografier illustrerade hans artikel om västgötaspetsen i Svenska Dagbladet. Liksom jag godkände han Mopsen, dock utan entusiasm. Tyvärr kom ingen av oss att tänka på att han möjligen kunde vara kryptorchid, vilket han tyvärr var. Jag måste dock påpeka, att detta på den tiden ej v ar diskvalificerande, om hunden visat sig vara avelsduglig.”***Bilden föreställer Zetterstén med två av sina avelshundar.