½

Jag har aldrig åkt på någon turistresa med ordnad sightseeing eller slikt. Jag ordnar mina egen upplevelser... företrädesvis på de brittiska öarna, där det så att säga sitter i väggarna... Det är bara att parkera i någon stämningsfull hotellfoajé, arrangera gepäcket runt mig, och vips är man inne på brottets bana - åtminstone i fantasin! Ö-riket, med dess dimma, mystiska suckar i avlopp och otäta fönster, skuggor på regnsvepta gator, är som gjort för deckare. På anrika Brown´s Hotel I Mayfair kan man göra en doublé. Det är nämligen det hotell som Agatha Christie skildrar i "At Bertram´s Hotel" - boken läses och man bor mitt inne i handligen!

O, I Iong for the byegone days when people spoke politely to each other...Jag vill äta rostbiff hos Simpson´s på Strand! Journalister är alltid hungriga... Man äter fort och dåligt och är alltid på väg någonstans, och sen... ungefär mitt i steget, så drabbas man av gummiben och hjärnsläpp och allmän utmattning - ungefär som skidåkare och långdistanslöpare som får mjölksyrechock. Obevekligt som en luskung släpar tidningens utsända sin långa lekamen över knöggliga kullerstenar på jakt efter livgivande förtäring. Det är därför som jag alltid tänker på matställen i samband med utlandsresor... Den bästa rostbiffen serverades på ett ställe i Dublin som jag för mitt liv inte kommer ihåg namnet på, men det låg (ligger fortfarande?) precis i anslutning till en av Liffey´s otaliga broar när man kommer norrifrån. Ett strilande regn över vindsvepta öde trottoarer... Om jag inte kommer in någonstans i värmen, får sitta ner och helst serveras något rustikt och rättframt kommer jag att svimma! Gummibenen bar mig till ett hål i väggen. Nedstigning. Spaning. En svartklädd hovmästare lösgjorde sig ur mörket och ledde fram till en vrå, passande en ensam dam... Rostbiff med riven pepparrot och grönsaker kom på på bordet, en halvkaraff rödvin. Det var det godaste jag ätit! Livet återvände! Det halvljumma diskvatten som hittills sipprat i ådrorna försvann, hjärnan, som en osynlig hand lyft bort och ersatt med en kålrot, återinstallerades. Härligt! Yours Truly rystade vätan ur pälsen och gav sig åter ut i dimman. Februarikylan och det piskande regnet blev plötsligt ett uppiggande skämt! Och förresten var allt för länge sedan.