foto: Bitte Sjö Svensson
...är en lågbent, kraftig och orädd liten hund, vars hållning och uttryck vittnar om vaksamhet, livlighet och energi. /..../ Det karaktärsmässigt typiska för rasen är vaksamhet, energi och frimodig livlighet. Så säger standarden. Hur stämmer det med dagens västgötaspets? Hur kul är det att få rädda, nervösa hundar eller mycket hundaggressiva eller hundar som är lättstressade och aldrig kan koppla av? För ett par decennier sedan var den allmänna bilden av västgötaspetsen en liten, grå, oansenlig och tämligen ful hund. Men så sa folk lite överslätande: "de är ju i alla fall väldigt trevliga!" Västgötaspetsen har levt högt på sin trevlighet. Det känns som vi tagit rasens goda karaktär för given. Nu är västgötaspetsen en vacker hund. Man får bara hoppas att den goda karaktären hänger med. När jag var liten var västgötaspetsen en klok och snäll hund, i varje fall som jag minns. De som är gamla i rasen säger att många hundar var väldigt hårda och svårhanterliga. Det har jag inget minne av...
Det jag söker är en hund som ser klok och snäll ut, är glad, uppmärksam och pigg, men som kan koppla av mellan varven. En hund som är frimodig och folklig. Av vad jag sett hittills är det just sådana valpar som Jack får, hurra! Sen får han också en och annan vit (med den tiklinje jag har). Det har jag fått mycket skäll för, så nu har jag sett om mitt hus och sökt efter en ny liten tjej. En fin tik av den typ och utstrålning som jag gillar har jag hittat i Småland. Det är Ella-Bella, vars vackra huvudstudie pryder bloggen. Hon är dotter till Ch Hurradonets Valdemar Vallmo, från Barbro Carlssons gamla och välkända uppfödning. Hurradonet-hundarna är kända för vacker rastyp och framför allt väldigt trevligt temperament. I morgon styr jag kosan söderut för att kika på min lilla tös. Hoppas det säger "klick"!