Fortsättning från förra inlägget...

Nöjda och upprymda lämnade vi de småländska skogarna, bilens nos pekar norrut. Ömsom prisandes sänningengårdens goda smörgåsar och chokladkaka, ömsom uttryckande belåtenhet med alla fina vovvar som vi fått träffa. Hela tiden höll jag ett öga på hastighetsmätaren, vis av tidigare smärtsamma upplevelser. Men tro´t eller ej; i höjd med Linköping dyker ett blåljus upp. Polisen stoppar oss på motorvägen! Vafalls! Tusen tankar blixtrar genom huvudet. Bilen är skattade, försäkrad, besiktad u.a och i stort sett betald. Föraren myndig, nykter och vit, samt veterligen har rent mjöl i påsen. I varje fall kan jag inte direkt påminna mig något aktuellt fuffens som föranleder polisutryckning.

Utanför bilen tornar två myndighetspersoner upp sig, 190 cm och 100 kilo muskler, prima svensk lantras, fullbehängda med batonger och annan polisrekvisita. Något brydd stiger jag ur lilla forden. Med näsan i höjd med översta uniformsknappen beordrades jag att "Följa med" dvs gå och sätta mig i polisbilen. Så spännande! Fast lite läskigt om sanningen ska fram. Man har ju hört en del.... Oförvitliga medborgare som förargat ordningsmakten, släpats bort i bojor och bankats skiten ur. Och Yours Truly som ständigt lyckas se så förargelseväckande ut... Egentligen en helt bizarr situation. Vad blir det nu; stegel och hjul? Och vad händer med Ingrid och vovvarna i vår bil? Lämnas de kvar i mörket om mor finkas?

Det fanns ytterligare en polis i bilen. Tre mot en alltså, tre uniformerade poliser mot ett Värnlöst (nåja) Fruntimmer. Tredje graden inleds av den som är äldst i tjänsten och mest fyrkantig. Var det min bil? Hur länge hade jag haft den? Fram med körkort och koll med registret. Blåsa i alkotest. Var det min bil? Ja (det hade jag redan svarat på). Det biffigaste polisen säger då triumferande. Men då måste du ju veta att du åker omkring med dimljuset på!

Svarar sanningsenligt: detta är utanför min vetskap. Men du måste ju ha satt på dimljuset (inkvisitoriskt). Svar: Nej (jag har inte satt på dimljuset, har inte en aning om hur det börjat lysa). Är det din bil? Ja (för tredje gången). Men ingen annan än du kan ju ha satt på dimljuset (polislogik). Jag vet inte varför d-ljuset är påslaget (jag är inte Zaida). Det börja bli lite tjatigt. Hjälp mig då att slå av det f---e ljuset, som jag ens vet är på. Den yngre biffen, som är något mindre rigid i sin myndighetsutövning, erbjuder sig att följa med och visa. Efter diverse skruvande och provande antyds att d-ljuset är felkopplat. Ja, men då så, koppla loss skiten, så vi kan åka härifrån och det lagligt! Men så lätt ska Högman inte slippa undan. Det blev böteslapp á 500 kr. Bara att skriva på, med beskedlig min fast med själen i uppror.

Det blev dyrt att åka till Småland, noterar Yours Truly med en suck. Östergötaland, rättar den större biffen. Jaha. Lärdom för livet: Varning för Östgötapolisen, å tjänsteförrättning och dragande kall!

Igår var vi på resa i söderled, närmare bestämt Småland. Vi, det var Yours Truly med hundarna Jack och Gunvald, och Ingrid med sin hund Uno. Målet för resan var Sänningegården i Tranås för att titta på min nya valp Gerda. Startade på förmiddagen och fiskade upp Ingrid och Uno vid Älvsjö. Sedan styrdes kosan mot Småland och min mors hemtrakter. Rena nostagitrippen!

Föga anandes att det skulle dröja till väl över midnatt innan Yours Truly stapplade över hemmets tröskel igen... Mer därom senare.

Snart var vi vid den vackra Sänningegården och blev väl mottagna av Bitte och Jan och deras trevliga hundar. Våra killar fick hoppa ut och hälsa och då det befanns att alla hundarna kom bra överens, fick alla, minus valparnas mamma Ella-Bella, vara ute och leka med Sänninges vovvar; collien Matilda och västgötarna Soija och Oskar. Fantastiskt vilket temperament på de här små grå; fyra vuxna hanar plus två tikar kan umgås och ha utbyte av varandra.

Vi tvåbeningar drog oss inomhus och fick beundra Ella-Bella och hennes tiohövdade barnaskara. Lilla Gerda var precis så söt och välskapt som jag hade förväntat mig, så det var inte så mycket snack om saken. Här är min lilla kompis! Bitte hade ordnat fint för sina små, det är väl så här man önskar att små valpar får växa upp. När alla bebbar var synade och gullade med, intogs ett väl försett kaffebord, där intet saknades av småländsk gästfrihet. Tiden rusade iväg och snart stod vi på trappan för att säga farväl. Då dök en bil från Värmland upp med Erik och Stena samt valparnas pappa Anton. Ny hälsningskarusell och lite prat. Anton for ut, pigg och väldig och precis lika trevlig som jag minns honom från senaste mötet 2001. Att han är tio år kan man inte ens ana.

Nytt ajö, och så kom vi iväg. Tack Bitte och Jan!