Ingrid klagade på sjuksköterskebilden på pryder grattisbloggen nedan. Mor, som städse vill se glada barn omkring sig, gör ett nytt försök. Här kommer en festligare syrra. Håll till godo!

Grattis Ingrid som klarade sin tenta! Ännu ett steg mot det systerliga kallet...

Kramar/Mor & Far

...på tal om västgötaspetsar eller i varje fall västgötaspetsmattar (det är alltid kvinnor det fråga om) att ha med bildade, väluppfostrade, vettiga människor att göra - kort sagt vanligt hyggligt folk. Människor som är läs- och skrivkunniga, kan stava någorlunda, är hyfsat allmänorienterade, kan tala som folk utan att gapa och skrika, inte går andras ärenden, människor som avstår från att oombedda yttra sig över sådant som de inte har någon erfarenhet av eller att rutinmässigt kalla personer de aldrig träffat "idiot" och "dåre". Det är väl ingen som tror att mycket meriterade uppfödare skulle åstadkomma en blandraskull med vilje? Det är svårt att förstå varför man ska hacka på hedervärda människor som drabbas av olycka. Befinner mig långt ifrån alla sådana så kallade åsikter. Säg vad ni vill med det är skönt!

Bråttom, bråttom... sitter upp till nästippen i arbetsuppgifter och nya dråsar ständigt in. Och bråttom är det... Internet går segt och huset ser ut som Beirut, hinner inte städa. Djuren får mat, vatten och rastning, det är vad som förmås just nu. Handling och ärenden är exkluderade ut och tvättberget kan man bara glömma...



Precis mitt i detta lyckades Yours Truly göra sig själv till halvt invalid, lyfte något tungt Sopsäck? Marsvinsbur? lagom oskickligt, tappade balansen, vrid och sträck och aj! Armbågen blir aldrig vad den varit. Studerade den misslynt, något är fundamentalt fel! Jag tror inte direkt att leden är ur led, men det är... obekvämt. Armen hänger som en vissen tulipan. Sjukhuset? Forget it! Till all lycka är det vänstern, så man kan hanka sig fram, men det gör satans så ont. Den som petar på mig får en snyting (med högern).

Valphämtningen är framflyttad någon dag ity husfadern ska på domarkonferens. Annars är det den som jag ser fram emot. Varför hänger jag upp hela min tillvaro på en liten valp? Det gör jag ju inte, även om de tålmodiga(?) bloggläsarna kan uppfattad det så. Men det har varit spännande och roligt att följa denna kull. Från en förhoppning som väcktes i och med upptäckten av en fin dräktig tik med de egenskaper som jag söker. Det visade sig att den blivande pappan är en hund som jag träffat och gillar. Saken var biff! Sedan den andlösa väntan på födseln; skulle det finnas någon liten tjej till mig? Och så den lyckliga nedkomsten, bestyren under den första tiden, dagliga (nästan) rapporter och bilder och så den första titten som bekräftade vad man kunde önska sig. 16 dagar kvar...