Historisk glädjedag! För första gången sen fan var liten - dvs c:a ett halvt decennium sedan - väger Yours Truly 5 kilo mindre. Va! Fem pannor! Eja, Gud i det!

Bortfallet motsvarar ungefär en lagom tjock katt - tänk att hela dagen gå omkring och kånka på t.ex katten Ture - vilket han iofs inte skulle ha något emot, men i alla fall... Undrans på att man varit anfådd!Det kanske inte syns så stor skillnad - tja, det finns ju lite att ta av... men det känns!

Nuförtiden är ju sällan en dams ålder särskilt hemlig, men däremot vikten...

ALLT hänger på den eventuella övervikten; hållning, välbefinnande, kondis, om kläderna är välsittande eller ej, etc. Det upptäcker man inte minst när en betydande del av överhänget försvunnit. Livet blir liksom lättare...

Inte ens nattens och morgonens strömavbrott(!) - i juli! - kan förstöra det goda humöret.

Men det är man väl lite ensammen om... SemesterSverige har slagit till för full kraft! Det är folket väl unt nu när det är så somrigt och skönt så hälften vore nog. Husse är på ny sjöresa, denna gång med Ingrid och Ola plus hundar. Senaste rapporten var att det badades i havet!

Yours Truly är "hemma med barnen" och stökar, mest inne faktiskt, här är det svalt och skönt...

Kastar prövande blickar på Ingrids förra rum, som borde stå "på tur" för uppsnofsning. Detta är alltså husets sötaste rum med öppen spis och snedtak - borde gå att göra hur gulligt som helst!

Men hur GÖR man med förra innehavarens miljoner pryttlar? Alltså lämningar från tonårs- & Sturm & Restaurang-period i yngre dar... här finns allt...

Hur förfar den ömma modern med ett st discokula i taket, ett antal fjäderboor, en uppsättning anslående kreationer, samt flera hundra böcker, posters, skivor, DVD:ar, & C, & C?
Här står vetenskapen frågande.

En bild av frid och förtrolighet - våra kattbröder Viktor och Hasse i en mysstund tillsammans. Det ska mycket till för katter ska känna en sådan trygghet med varandra att de ligger med huvudena ihop.




Så är ju idealtillvaron även bland människor. För att våga ha tillit måste man känna sig accepterad, kanske till och med uppskattad för just den man är. All mänsklig samvaro kräver ett visst mått av anpassning från ömse håll för att fungera. Som till exempel i överfulla lunchrum, tunnelbanestationer, hotellvestibuler; alla sådana miljöer och platser där det är lätt att kollidera, där nervositet och ilska lätt kan urladdas. Engelsmän är bra på det här; dessa gängse, aldrig övergivna populära föreställningar om vilka som är gentlemen (gentlewomen ) - dessa vänliga konventioner som är Englands frihet och styrka. Det är de som gör allt umgänge i alla situationer mellan alla sorters människor lätt och enkelt. Det var innerst inne de som gjorde det möjligt för Londons miljoner att klara bombterrorn under andra världskriget. Konventionerna går alltid ut på vänlighet - friendliness, kindness, grace. De tycks förvärvas helt oberoende av samhällsställning, de präglar också människor som fått den uslast tänkbara skolutbildning.



Var var jag? Jo, jag har svårt att förstå människor som stannar kvar i ett förhållande präglat av misstro och terror. Kvinnor (för det är oftast kvinnor det är frågan om) som framhärdar i sitt lilla helvete och biter ihop "för husfridens skull".



Om man kommer till vägs ände, när alla andra möjligheter är uttömda - ja, då finns det, som jag ser det, ingen annan lösning än att gå. Eller i förekommande fall; fly skrikande utför trappan!



Övrigt i samhället har man ju folk på lite större avstånd, men i princip gäller samma förhållningssätt. I hundvärlden är det mycket kuckelimuck - ofta helt i onödan! Hundfolk är minsann inte Guds bästa barn mot varandra...



Man behöver ju inte sitta i knät på alla människor, men hur skulle det vara med lite respekt? Den franske upplysningsfilosofen Voltaire skulle ha sagt "Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem."



Precis så är det.
Föreningslivet mår alltid bäst av ett brett spectra av av åsikter; att till varje pris framtvinga total enighet i förekommande hjärtefrågor "för husfridens skull" göder bara misstro och konspirationstankar.


Låt människor ha den uppfattning de vill - man kan väl vara som folk mot varandra för det?


Så här sa den kände handlern och domaren Gerard O´Shea (se tidigare inlägg):


- Det är väldigt lätt att bli negativ mot de människor som vi har mest att göra med; dina utställningskollegor. Alla hoppas vi på bästa möjliga resultat, att ”den här domare kommer att gilla just min hund”. Så, om han nu inte gör det, varför bli arg på människorna som äger de hundar som vann över din hund? Vi är alla där för att göra exakt samma sak. Om du inte är nöjd med bedömningen så är det en sak mellan dig och domaren. Låt inte ditt dåliga humör gå ut över andra utställare. Vi är alla beroende av varandra. Utan konkurrenter står du där ensam. Hur kul vore det?Amen.

My dear husband left this morning to spend the day with our son in law, probably to do man-to man stuff, like rowing, fishing, imbibing pints and such.






Myself I did a lot of hoursework and now have plenty of time to ponder on my whereabouts...






At least there are some decent programs on the telly tonight. About time! Yesterday evening when I was looking forward to Midsomer Murder, my husband put a damp cloth on my anticipations and told me that there were only Lark in the Park from Öland (The Crown Princess Birthday) - Yuk!






These are my Summer Resolutions:






* I will knock off some more kilos and get into shape (i.e.to fit into the new tweed blazer from Knockabouts).






* I will do my back excercises without failur.






* I will be more kind to people, even those who does not deserve it.






* I will find it in my heart to forgive my enemies their multiple sins.






* I will pay my bills in time, at least befor the turn out to be red bills.






* I will try to win with grace and to accept the inevitable losses with a minimum of personal pain.






* And - after having to endure listening to the disgusting noisome neighbours´ garden parties last weekend - north, south and probably even east of our house - I have woved to never touch alcohol (at least not outdoors and after midnight).



Without the civilizing influence of work and other obligations city folks return to the wild.

Det har dykt upp en liten hetsig minidebatt om hälsoprogram (HD) för dansksvensk gårdshund (se nedstående inlägg Barricade Bulletin). Yours Truly, som hittat på alltsammans - alltså det ursprungliga inlägget - har tänkt att låta gårdshundfolket dividera och reda ut detta själva. Men nu framkommer sådanan välbekanta tongångar, så det rycker till i ett friskt öra...





En kommentar skriver ungefär så här: Tänk om HD blir ett svårt problem om 20 år...





Det är liknande tankegångar som fanns inom västgötaspets för tio år sedan. Det känns som gårdshundarna nu är på motsvarande nivå. Frågan höll så när på att föröda västgötaspetsen OCH klubben. Men så upptäcktes att många hundar faktiskt kunde få olika röntgenresultat beroende på klinik, sedering, löpcykel och annat. Åtskilliga hundar röntgades flera gånger med olika resultat. Vad är det för nytta med röntgen då??!! Och hur kan man kräva att sådana svajiga resultat ska ligga till grund för selektering av avelsdjur, rent av hinder för registrering?



Jag vågar påstå att inställningen till HD inom västgötaspets nu är vida mer relaxed. Många uppfödare avlar på sina C-hundar (eller oröntgade) utan synbart men för rasen.








Schäfer, där defekten första gången upptäcktes och som var den första rasen att röntgas på 50-talet, kan jämföras. Här finns material att studera:








Hundsport 8-9/1965 återger Dr Sachs´ artikel (i tyska schäferhundklubbens tidning): ”Den snabbaste och säkraste vägen att befria schäferrasen från höftledsfel är naturligtvis att utvälja, dvs. till avel rekommendera, enbart sådana hundar som är röntgenologiskt fria från höftledsdysplasi. Vilka åtgärder som nu än tillgripes, blir det smärtsamt för många ägare av värdefulla hanhundar. Och dock är det nödvändigt.”---”Ingreppet måste en gång äga rum och om några år är allt övervunnet.”








Så såg man på saken för 50 år sedan. Trots att schäfer under ett halvt sekel röntgats (och till avel endast använts HD-fria hundar) har resultaten varit nedslående.








Statistiken de fem senaste åren har pendlat mellan 26 – 33% HD. Den förväntade sköna världen med nästan bara friska höftleder har vägrat att infinna sig. Nu är HD-bekämpning något som omfattar flertalet raser och en vida mer komplicerad fråga än enbart selektiva avelsåtgärder. Istället har schäferrasen fått oändliga mängder andra sjukdomar, bl.a immunbrist. Samtidigt minskar rasen. 1970 var det lätt att avelsselektera. Det fanns så många schäfrar... då registrerades 7000 hundar per år. Nu är registreringarna nere i 2.600 och kräftgången fortsätter. Om en tredjedel av årkullen per automatik försvinner via HD-röntgen blir det plötsligt väldigt klent i genpoolen.








Yours Truly slutade med schäfer på 80-talet, men har "följt med" en del, bl.a i HD-frågan. Nya rön presenteras då och då... En puzzelbit levererades på specialklubbskonferensen 1990 (Yours Truly var där som reporter för HS), då genetiker och sakkunniga från SKK framhöll att HD-frihet är en utopi, "det går inte att komma under 10 procent HD, oavsett ras och åtgärder".







Nästa bit i det hela kom på en SBK-avelskonferens - jag var med och lyssnade på skelettprofessor Jorunn Gröndalens forskning om orsaksfaktorer till HD:











Polygenetiskt (alltså ärftligt) 10-50 %











Kön, anatomi, muskelvolym, hormoner, växt, beteende, sjukdomar med mera är möjliga disponerade faktorer som är genetiskt betingade.











Miljöfaktorer är 50-90 %, såsom skador, sjukdomar, aktivitet, beteende, utfodring, vikt, växttakt.


Ändå fortsätter folk att låtsas som om samma förhållningssätt är gällande som för 50 år sedan - ”Den snabbaste och säkraste vägen att befria.....från höftledsfel är naturligtvis att utvälja, dvs. till avel rekommendera, enbart sådana hundar som är röntgenologiskt fria från höftledsdysplasi. ---”Ingreppet måste en gång äga rum och om några år är allt övervunnet.”





Gissningsvis vore det en prestigeförlust av gigantiska mått att från centralt håll vara tvungen att medge att de många miljoner som plöjts ner i hälsoprogrammen kanske är, om inte bortkastade, så inte till den nytta som avsågs.






Vi väntar fortfarande på resultaten.

Det händer att Yours Truly får tillfälle att prata med hunddomare, såväl vänner som bekanta och okända storheter, in- och utrikes etc. Efter en stund erinrar sig folk den hundsort som jag sysslar med, domarpersonen börjar flacka med blicken och säger, "Öh... västgötaspets... det finns fina i Finland... hon Inga... öh... Fennican... dom hundarna var nog det bästa som jag sett/dömt...





Exakt detta har hänt fler gånger än jag kan räkna, så är det bara.




En svensk nationalras, vi har flera duktiga uppfödare, några av världsklass, men när internationella toppdomare ska relatera till minnesvärda hundar, ja, då plockar man fram finska kennel Fennican.





När jag skulle skaffa hund tog det tio minuter för mig att räkna ut att ljuset för västgötaspetsens del skulle komma österifrån.





Inga Kahlman, kennel Fennican, hade bästa tänkbara förutsättningar att ta sig an västgötaspetsen, hon kunde hantverket... Redan 1968 hade hon startat en kvalitetsuppfödning av schäfer och fick med tiden av Finska Kennelklubben den högsta utmärkelsen för sin uppfödning, motsvarigheten till SKK:s Hamiltonplakett. Sedermera skulle kennel Fennican få samma utmärkelse för västgötaspets. I mitten av 80-talet blev Inga intresserad av de små svenska spetshundarna och en kvintett av sparsmakat svenskt urval gjorde resan till Finland. Ur detta avelsmaterial kunde kennel Fennican snabbt etablera en egen lätt igenkännlig typ. Framgångarna lät inte vänta på sig...




Tills idag har det fötts 73 valpkullar med 317 Fennican västgötar.





Av de 292 hundar vilka har fyllt 2 år finns det 95 st Champions i olika länder och bland dom är dessutom 34 st CIB CH (tidigare benämning INT CH).





Av dessa Ch-hundar är dessutom 3 x AGI Ch och 3 x LYD Ch





Därtill är det 22 hundar, vilka har 1-2 cert.





Detta är egentligen ganska enastående.




När jag skulle välja en bild för inlägget fastnade jag för denna från förra årets Circuit-utställning i samband med WDS i Stockholm. Här är Inga in action med två av sina hundar i parklassen; jag tror (utan att säkert veta) att det är Ch Fennican Ivanilos och hans mor Multi Ch Fennican Äbby Ädelsten. Det finns många andra fina bilder av Inga med hundar, vanligtvis i form av traditionell finalbild - vacker hund poserandes med stor rosett, etc. Men det fick bli den här som låter ana något av den passion, målmedvetenhet, och varför inte ren finsk sisu! - som finns bakom kennel Fennicans resultat.

Därtill är Inga en av de hederligaste människor jag fått förmånen att lära känna, alltid rak och ärlig och utan krumbukter hjälpsam och engagerad i de kära västgötaspetsarna.
Sånt blir man glad åt! Plus alla vackra västgötar förstås...

Underbar högsommarmorgon, lagom temperatur, solen skiner, grönskan grönskar sig å det gruvligaste...

Alla djur har fått första frukost, husse, som nu är pensionist men inte vant sig riktigt än, har störtat iväg på nya projekt. Han ska bl.a se till huset i Svanberga då Astrid med familj är på semesterresa i västerled.

Här hemma flyter allting på, husets uppsnofsning har glidit in i en slutfas. Nästa gång Yours Truly åker till Staden ska här spanas på tapeter! - tänker försöka ta med en bit av gammeltapeten, så att det går att få något liknande orginalet.

Vore jag Årstafrun skulle jag skriva ungefär: "Gårdagen stökade litet, rangerade hyllor och skåp och synade min Garderobe, om aftonen vandrade något i Trädgården. Söta Fars dristiga utbrytande på Taket altererade mig Obeskrivfligt."

Nu när restaurering av hem är sas självskötande så är det läge för den egna lekamen. Knäeländet satte streck i räkningen för mer vidlyftiga promenader (motion) men idag är knät faktiskt inte lika tjockt, värker ej och går att böja lite grann. På akuten lyckades jag tilltvinga mig en blodtryckskoll. Senaste gången var 2006 och då var blodtrycket hiskeliga 190/112 - by all means I should be dead! - och sedan dess har jag inte vågat nalkas något sjukvårdsställe... Men si! nu var siffrorna betydligt beskedligare 155/105. Ha! Och detta har Yours Truly gjort alldeles på egen hand utan inblandning av någon medicinare... Här står vetenskapen frågande?

Knepet: Inget vitt - alltså bort med socker, vetemjöl, potatis, ris, pasta etc. Det går alldeles utmärkt. Man behöver inte ha rostat bröd med marmelad på morgonen, ingen kaka till kvällsthé, grönsaker istället för mackaroner, etc.

Fungerar!

Dessutom känner man sig mycket piggare och ivf min enkla person blir inte så trött på eftermiddagen.

Ingrid hade vänligheten att påpeka att mor såg smalare ut, kul att det syns, men viktigaste är väl att det känns.

***

På tal om Adas vackra syster Geebas senaste BIS-vinst och kennel Fennicans bedrifter i största allmänhet - då tänker jag ibland på Aksel Sandemose - han med Jantelagen. Vad har då en finsk västgötaspetskennel med en dansk-norsk författare att göra? Jag vet inte om jag vågar skriva det här, men kan jag hjälpa vilka mer eller mindre olämpliga tankar som dyker upp i skallen... Ska utveckla det här lite vidare i kommande inlägg. Med risk att bli missförstådd - här kommer historien:

Sandemose blev intervjuad.

Fråga: Vem är Norges främsta författare?

A.S.: Det är August Strindberg!

Intervjuare: Men han är ju inte norrman!

A.S.: Det skiter väl jag i!

***

Aksel Sandemose, född 19 mars 1899, död 6 augusti 1965, föddes och växte upp i Danmark, och utifrån sina erfarenheter av den inkrökta landsbygden myntade han det allom bekanta uttrycket för Jantelagen. Sedermera flyttade Sandemose till Norge där han fortsatte sin litterära produktion samtidigt som han var en viktig röst i den politiska och kulturella debatten.

Vi startade i gryningen...



Yours Truly + Odetta 4 månader och en del packning; långt koppel, stadigt läderhalsband (obs ej halvstryp), filt, vattenskål, vatten, godis, leksak och icke att förglömma - ryggsäck med matsäck! Söta far hade varit en ängel och gjort supergoda dubbelsmörgåsar med ägg och skinka - två i var till tvåbeningarna och en till valpen.



Ingrid skulle nämligen med, utifall mor skulle falla handlöst i blåbärsriset och ej komma upp för egen maskin...



Yours Truly är nog den enda männskan i världen som åker på valpkursens nosarbete med hårt lindat knä och medförande käpp samt egen sköterska...



Vad är nästa steg? Portabel respirator?


Vi samlades i Angskär hos instruktör Annette, som generöst ställt en hel jordbruksfastighet till kursens förfogande. Först genomgång inomhus och spårandets principer och finesser gicks igenom. Sedan ut i spenaten! Mattar och hussar gick var sitt spår som valparna sedan fick spåra i med stor entusiasm, Så klart alla klarade uppgiften med glans! Så gjordes en liten inkallningsövning och sen blev det Hopp och Lek! Allmän losskoppling, valparna fick susa runt med varandra en stund.



Fika och medhavd matsäck intogs under glad och munter samvaro. Alla var ense om att det var en mycket lyckad dag!



Tack snälla Ingrid för hjälp och trevligt sällskap!