Rubriken hämtad ur nya librettot för Operans föreställning Läderlappen med ännu en formidabel insats av Loa Falkman. Välbefinnandet beror inte enbart på detta, vilket kunde avnjutas i gårdagens TV, utan även på de idéassociationer som fötts via bloggens senaste kommentarer - läs dem! Dessa äro från två erfarna och respekterade uppfödare, vilka fått sin skolning under 70- 80-talen - svensk hundsports guldålder. Och nu börjar vi nalkas dagens ämne... 

Yours Truly har kommit att gräva djupt i några gamla årgångar av Hundsport. Det slog mig hur bra kennelklubbens tidskrift var förr - vilken fin balans mellan det rent organisationsmässiga och kennelklubbska, reportage, kynologiskt material, nyheter och mer lättviktig läsning. Och hur bra de skrev! Föregångarna, förebilderna; Björn von Rosen, Stig Ahlberg... det fanns fler.

Och bilderna! Ack vilka bilder som togs av Thomas Fall, Diane Pearce, Charlie Andreas, även senare Wilhelm Dufwa, Gunnar Lindgren, Per Undén... Guldåldern för hundtidningarna måste varit vid slutet av 60-talet fram till 80-talet.

Varför har Hunden i hundsporten kommit i skymundan i Hundsport? This mass of mediocrity! Alla hyggligt pålästa, hyggligt tekniskt kunniga, hyggligt duktiga människor som ändå inte lyckas göra mer än ett halvdant jobb; oavsett från vilket håll man närmar sig. Hundsporten har blivit för populär... Det är många som är med och kappas om utrymmet, så många grenar, tävlingar, utställningar, så många nya titlar... Alla ska få plats på allt fler frimärksstora bilder; sponsor, handler, domare, kanske får också en representant för arrangören vara med. Kom inte och säg att detta har något att göra med kynologi! Det är galapeteri, en lindrigare form av vansinne, fast med hund. Och hunden blir en biprodukt - och vad värre är; ingen bra bild fastnar på näthinnan.

Inte ens i de redaktionella rasspecialerna finns någon riktig rasbild - en utmärkt representant för rasen, prydligt och naturligt poserande, alla ben i rätt hörn och utan störande bakgrund. Här ska allt finnas; proportioner, förhållanden, uttryck... En sådan bild på en sådan hund måste till för att man ska ha något att referera till, oavsett om man är uppfödare/domare/utställare eller står vid ringkanten. Bilden av rasen som jag (och förhoppningsvis även andra?) alltid kan bära med mig. Hur ska man annars kunna/lära sig att SE? Nyckeln heter att förstå och uppskatta TYP, rastyp. Vi behöver alla the Good Example framför ögonen.

Det finns inget annat sätt.

Observera att jag inte skrivit något om resten av innehållet i HS, och då särskilt de kritiserade oändliga varianter av blandrashundar på stränder, etc. De äro nu försvunna... För inte har väl stränderna tagit slut? 

Att blandras-på-strand nu ebbat ut kan rimligtvis bero på kritiken - kunde detta kallas hundsportmaterial? Jag kan inte se det som något annat än ett utslag av redaktionell despoti, mildrad av ineffektivitet.

Nu gäller de här synpunkterna förvisso inte bara SKK:s tidskrift Hundsport - men udden riktas däråt för HS är i särklass störst. Förr fanns i Brukshunden ingående material om SBK-sporten. Den tidningen har vandrat ut i det ovissa Härliga Hund-light... Vi hade också tidningen Hunden - den svenska motsvarigheten till engelska Dog World och Our Dogs. Det talas om ett återupplivande av den modellen... Alla som trår efter en tidning med mindre trams och grötmyndiga förmaningar och mer om hundsport i en mer initierad bemärkelse kanske har något att se fram emot?