DN-krönikören Mårten Schultz skriver: Jag kan klandra min nästa för att hon gjort fel. Men det är skäligen meningslöst att banna henne för att hon inte gör just det jag vill att hon gör. Det där med att klandra någon för vad de inte gör, snarare än för vad de gör, skiljer den omdömesgilla från den omdömeslösa.

Precis. Just så är det. Men när det gäller bloggen skriver jag för min egen skull. Ingen annans. Det är skillnad mot att verka för en tidning. Där kan redaktörern beordra mig att göra ett jobb i ett bottenlöst tråkigt (för mig) ämne.

Det kommer synpunkter på bloggen - vänliga, mjältsjuka, kritiska, uppmuntrande... Det kommer förslag om hundfrågor - men detta kan jag knappast skriva om längre av lätt insedda skäl - och är väl knappast längre intresserad... Det är/var Min blogg och mina verkliga eller imbillade  upplevelser - ingen postorderkatalog med varor som man vill "känna igen" år från år. . Men jag är inte samma människa som för 3 eller 5 år sedan... Det jag mest funderar på kan jag inte heller skriva om utan att folk får fel saker för sig... Och det som hamnar till sist på bloggen är installationer, alltså idéassociationer - för att hålla kreativiteten och fantasin igång om sådant som är vackert, romantiskt, ömsint - det måste få finnas en sådan sida av mänskligheten - även om det bara är Tankar från Roten. Alas, it ended up on the wrong foot... Det mesta är alltså numera rena påhitt... eftersom omgivningen bevisligen inte klarar av att man tar tag i Realiteter. Och om nu detta är så irriterande, generande eller vad det nu är... vem är det som tvingar människor att kika in i delar av min hjärna..?

Who are you to criticize me..?  

Uppenbarligen försiggår här en etikettering av vad som kan anses lämpligt för 65-åriga kvinnor att intressera sig för... Ingen opassande munterhet, romantik, sentimentalt... Men jag HAR en sådan sida i mig, vad ska jag göra åt det..?? Och VAD är passande för 65-åriga kvinnor..??? Stavgång..? Bättre då att få slut på stilpolisernas pinligheter...  jag gör det lättare för de irriterade/generade som känner ett så pockande behov av att trots allt titta in på den här bloggplatsen, jag drar helt enkelt in platsen! Ivf tills vidare och tills det känns kul igen... Mina tankar behåller jag för mig själv... det är nog lugnast så. Bloggen tillkom för exakt 5 år sedan och har utvecklats unden en smärtsam och olycklig tid av mitt liv. Det är kanske logiskt att den får avslutas nu och man kan ägna sig åt roligare saker. Bloggen är också delvis orsaken till senaste årets Olycka.

Ibland blir man lite less - you just can´t please some people! - just nu känns det inte så meningsfullt eller inspirerande att fortsätta. Tack å Hej då!