Att ha och föda upp djur är inte bara skötsel, kosthåll, träning och stamtavlor. Det är födslar och ibland går något snett - även dödslar... Den jobbiga, ovissa sidan. Mestadels är allt fridens liljor, alla djur frodas och mår bra. Detta kan pågå i månader, ja år och det mest dramatiska som händer är en fästing på ögonlocket... Sen kan det vara tider där dåliga omen kommer slag i slag. Det gäller att härda ut, att aldrig svikta ett ögonblick. Våra små kompisar är beroende av oss.

Och det gäller att ha en bra veterinär... En bra veterinär som förstår att lita även på min kunskap och erfarenhet - det är frågan om samarbete med djurens bästa för ögat. Och i förekommande fall få stöd av andra uppfödare med lång erfarenhet. Guld värt! Bra är även ett praktiskt handlag och sinne för improvisationer. Ibland kan det hela hänga på att få till ett lagom stort hål i en napp! Tips: glöm det där med glödgade soppnålar - moderna nappar ska ha ett kryss i toppen; göres bäst med rakblad eller sax...

Yours Truly har haft djur av alla de slag - sett och varit med om det mesta... Man har vakat över klena valpar, burit ut och in hundar med diskbråck, kämpat med katter med ålderskrämpor, vårdat fånghästar, lappat ihop brutna kalkonvingar, matat moderslösa marsvinsungar... Det här kan man hålla på med hur mycket som helst - om patienten svarar på behandlingen. Då orkar man allt! Det gäller att vänta på Vändningen, när man ser att något händer till det bättre. Det går finfint att vara utan sömn i veckor, att leva på kaffe, te och treo. Efter ett par veckors nattvak med matning varannan timme dygnet runt så är det en konstig overklig känsla som infinner sig... Jag tror att alla uppfödare - ivf om dom är av den rätta ullen - känner igen det här. Och det är därför som gamla uppfödare har ringar runt ögonen. Man investerar känslomässigt i djur som kräver extra omvårdnad. Det är skitjobbigt att slitas mellan hopp och förtvivlan. Jag har en tumregel som fungerar i alla lägen - om dom käkar är det bra, om dom inte käkar är det åt helvete... Frågan är hur länge man kan vänta - tills det "tar sig"...

Och sen - när alla ansträngningar varit förgäves... - då återstår att packa ihop valplådan, sjuksängen, alla medikamenter... och städa, städa! Filosofin: då gäller det att ta hand om dom som är kvar. Ibland undrar jag vad man sysslar på med? Och ändå håller man på... Det är som med Kärlek som drabbar blint och urskiljningslöst (som Hanna Hellquist beskrev så fint i fredagens DN. Man har inget val. Det finns inget annat sätt.