Yours Truly har ibland svårt att hitta kvinnliga förebilder, ivf för sig själv. Har för länge sedan insett att den medelålders vite mannen är normen och att alla andra; kvinnor, gamlingar, barn, negrer, muslimer, bögar, är skämtfigurer som det inte är så noga med. Det här är ju politiskt inkorrekt så det skriker, men så är det. Den som är såväl fruntimmer som gamling är bortom all räddning - out of the picture... Guuudars så träligt det är! Och inte ser det ut att bli bättring - om ens någonsin - i min tid. Varför ska kvinnor i dagens mediavärld framställas som dekorativa våp, eller inkvoterade i någon ledningsgrupp för att bättra på statistiken? Varför är det viktigare att ha rätt stuk på de s k livspusslet än att verkligen åstadkomma något? Varför ses banbrytande kvinnor i en stor verksamhet som besvärliga, medan en man i motsvarande grad är en förebild och hjälte? I mörka stunder får man söka tröst i den högre litteraturen - eller högre och högre... iaf kära gamla böcker med innehåll och romanfigurer att ta till sig. Si där finns förebilder! Alltså - nu duger bara Scalett O´Hara! Inte bara Filmen   utan framför allt Boken... Borta med vinden (originaltitel: Gone with the wind) är en roman av Margaret Mitchell som publicerades 1936. Boken utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget. Scarlett sliter med att vårda krigsskadade under vidriga formen, upplever Atlantas storming och tar sig därifrån med en stulen häst och resterna av sin familj i en gammal kärra tillbaka till barndomshemmet. Bomullsplantagen Tara har blivit invaderad och förstörd. Under rysliga förhållanden håller den viljestarka Scarlett ihop det hela, ser till att gården kommer i hjälpligt skick, skaffar mat och försvarar huset mot inkräktare. När skattmasen hotar ta gården ifrån henne sliter hon ner sin mors gröna sammetsgardiner och syr en ny klänning av tyget, i syfte att bli bedåra någon karl att låna ut pengar till skatten. Det är mina tag! Sådant skulle jag också kunna göra och har gjort och gör - hela tiden, känns det som...! Heja heja! I trängt läge är jag Scarlett... hennes initativ och approach livar upp på ett sällsamt sätt. Karlar är livrädda för sådana fruntimmer! Scarlett är naturligtvis bitvis en förfärlig människa, men det skiter jag i... hon är arg på sina medsystrar, som inte har mer ruter i sig än kaniner! Hon undrar varför kvinnor måste bete sig som de inte hade mer förstånd än en höna för att accepteras i männens värld. Det frågar jag också! Jag klagade till en god vän som vet mycket om människor. Fick ett generellt råd, som härmed vidarebefordras till alla verkligt eller inbillat hunsade och förbisedda systrar i förskingringen: Sluta nuppa - börja slåss!

Vingel vångel viljas

synd att vi skall skiljas. 

Kringel krångel krock:

Åck åck åck åck åck,

säger hönsen. 

Så skaldar Lennart Hellsing i den klassiska Krakel-Spektakel-boken - jag har kvar den än. Tror att det var det första boken som jag fick som liten.

Och så känns det just nu, nej har upplevts under en längre tid; en svår vantrivsel över sakernas tillstånd.

Nymåne?

Yours Truly is at the Cross-Roads of Life... Det skaver, känns som ett gammalt förhållande som börjar knaka i fogarna. Stanna kvar och härda ut... ett år eller så...? och hoppas på en förändring. Men jag har, som mannen i valpropagandan Inte tid att vänta... En möjlig förändring... om ett år eller ett par... Är inteett par år utan en evighet!

Anpassa mig då? Det är säkert mig det är fel på... Men Yours Truly har faktiskt anpassat sig till förbannelse; varit trevlig, social, hälsat, gratulerat, gullat med, försökt vara lojal, hållit tillbaka de mer offensiva delarna av personligheten. Det känns lite ensamt... som om man inte har mer krut i sig än en knippe påskliljor.... Förtigit eventuellt stötande synpunkter, som "Kejsaren är naken" eller ”Caesars hustru får inte ens misstänkas” och annat som kan tänkas störa en uppblåst självbild. Men nu går det inte längre!

Yours Truly skulle kunna tänka ut tjogtalet projekt som känns angelägnare och mer meningsfulla än dagens ovisshet och frustration: måla öppna spisen, plantera om blomkrukor, gå ner (ytterligare) 5 kg, träna långdistanslöpning (hänger ihop med föregående! - har gjort det förr och vet att det kan klaras av), göra ansikts- och fotbehandling, laga kalkonmiddag med specialsås för familjen, skriva en bok, klippa luggen.... Men så slog det mig med kraften av en pålkran: Behöver jag allt detta? Som jag gruvar mig för... Jag bara måste inte vara med något av det som ska avprickas i överskådlig tid. Det är inget tvång. Det finns annat som kan vara roligare. Visst är Lifvet underbart och fantastiskt!

Och behöver man nödvändigtvis alla dessa människor som jag känner bara alltför väl? Ja, de har ju inte direkt gjort mig något ont, men knappast heller något gott... Det är inte den sociala sidan som är grejen i Lifvet. För mig.

Det är ungefär som att komma på att julen ej måste firas hos svärmor... 

En annan jämförelse om den tillåts:

Yours Truly är strikt icke-religiös men gillar friden, färgerna, stämningen i kyrkorummet. Om man bara sluppe ifrån alla dessa präster...