We went to a Show in Solna arranged by Swedish Cat Paws - member of the CFA family which means Cat Fancier´s Association, the American equivivalent ofd FIFe - Fédération Internationale Féline - the international cat organisation
PAW´s mission  is to make Cat Fanciers Association visible in Sweden and to present its different organization, way of arranging exhibitions, and way of judging cats.

This meant American Style - or so Yours Truly gotten it... The main difference is the way of proceedings, the show is highly sponsored, judges are smartly dressed up and very good at handle the exhibited cats and make them present to advantage - all cats were showed in five different rings - so in a way it was five different shows in one...

That kept one on one´s toenails all day, swishing around no end, probably good for the waistline... Maybe you´ll need the famous American energy and fighting spirit for that... before you (and the cat) gotten used to it..

Cat shows often are accused of being tedious and lacking exitements - here it was the other way around..

Interesting to meet with new faces among judges and fellowexhibitors and seeing cats from many countries.

We showed Mandy - our 15 month EXO Boy Ch Yffranes New Moon Rising JW in Novice class... he presented himself well and got nice open critique (nothing in writing) and that blue-red-white ribbon for all five judges... 6 of these entitles to CFA-Champion...

Anyway - this glory has to be postponed for the future as Mandy needs to be registred with the CFA and entered for another show. We all agreed - for the time being...to be completely happy with just one day showing American style... so we did not to go back today... 

Mandy in the Morning, Brimming with Easter Promise:

Mandy in the Ring cage: Here we go again...

Mandy in the Afternoon - 3 PM and after the 5:th Judge: I feel really Pissed by the Situation... I insist to go HOME to my ladyfriends...

Tillbergas Per Fosshaug straffas inte för domarattacken under derbyt mot Västerås.    Bandylegendaren räddas av yttrandefrihetslagen.

Vårt överdrivna behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror gör oss i praktiken bara allt räddare och snart helt livsoförmögna. Om detta har David Eberhard skrivit en viktig och avslöjande bok:

I trygghetsnarkomanernas land : Sverige och det nationella paniksyndromet 

Författaren menar att det har gått så långt att själva staten drabbats av panikångest och ger mängder av tankeväckande och provocerande argument för sin teori. Vi förbjuder allt som kan tänkas vara farligt men blir som följd alltmer rädda och oförmögna att hantera krissituationer.

Precis som panikpatienten ser faror i allt som faktiskt kan vara farligt men sällan är det, har landet Sverige ett överdrivet behov av trygghet och kontroll när vi snarare behöver arbete, husrum och kärlek.

Paniksyndromet på individnivå leder ofta till total handlingsförlamning, och Eberhard menar att man faktiskt kan se de svenska myndigheternas bristande handlingskraft vid tsunamikatastrofen som ett uttryck för det nationella paniksyndromet. Han driver och prövar sin tes och drar fram mängder av exempel, alltifrån säkerhetsbälten och cykelhjälmar till curlingföräldrar och förbud mot djungelolja.

Vad jag avskyr detta hukande, denna ängsliga korrekthet... Usch! Folk har inte mer ruter i sig än en knippe påskliljor... Och inget kan man och inget vågas..  det kan ju strida mot Regelverket - det heliga! - bevars... Jag har hört garanterat sanna historier om personal på s.k Boenden - den nya förvaringsformen för människor som tilldelats ngn bokstavskombination - alltså denna personal kan inte dra fram en spis för rengörning utan ringer lämplig(?) instans för hjälp... Folk förutses inte kunna tänka själva... och ängslas... över att göra "fel"... alltså blir det inget ansvarstagande..I slutändan sitter någon ansiktslös vålnand som ingen kommer åt...

  Hade bilden på soldaten som klappade katten varit svensk hade säkert någon kommit sättandes med ett Regelverk om smittspridning el.dyl Nu var det dessbättre inte så utan man kan glädja sig åt en absolut oemotståndlig och ömsint handling: Real men care for the Little Ones..

  Har tagit del av Kennelklubbens registeringsstatistik för 2011 som är publicerade på skk.se - det är ingen upplyftande läsning... Från 57900 till 53908 - det är totalt närmare 7 % tapp från förra årets (låga) siffor. Ska be att få återkomma när detta studerats närmare, för misstroendet mot den svenska modellen får nog ses i ett vidare perspektiv. En i frågan initierad kollega kommenterade:

- Men det gick hyfsat för SBK, bara minus 2,6 procent... Det är skillnad det från katastrofåren 2009 (minus 10 %) och 2010 (minus 15 %). 
Belgiska vallhundarna och briard återhämtade sig starkt från förra årets ras. Schäfer och rottweiler fortsätter att tappa.
- Men vad säger man om drever och hamiltonstövare? Vill man inte ha svenska raser längre? Typiskt att Blågula Hund är nedlagt. Vad gör Jimmy Åkesson (SD) åt detta?

Jag är myndig, vit och fri     ... men har ändå inte full kontroll på vad som händer med själva Självet. Då närmare bestämt Huv´et. Utan förvarning kan nämligen en melodi eller en sång "flytta in" och vara omöjlig att bli av med. Det behöver inte ens vara en bit som jag tycker om eller som jag normalt skulle vilja lyssna till. Snarare tvärt om. Ofta är det något rudimentärt från 40- 50-talen. Hjälp! För tillfället är Yours Truly plågad av "Aftonklockor"... Från jag slår upp ögon börjar karusellen i skallen: "Tankar komma smyyygande, likt svarta svanor flyygande..." till man lägger sig på kvällen och försöker sova. Då är det kört! "Så riiing min längtan ut, I klockor smååå, när dag är sluuut..."

Det här har fömodligen att göra med hur man är funtad. Som liten hade jag en specialbegåvning på att lära mig utantill; dikter, psalmverser gick som ett rinnande vatten (vilket kan ha att göra med att den mesta vakna tiden tillbringandes under köksbordet - av utrymmesskäl) - radion stod på och där lästes Dagens Dikt och Morgonandakten. Den här färdigheten tog jag med mig till skolan och gled till synes utan ansträngning, läxläsning etc fram till examen. Det var då det!

Nu hänger fossila rester av utantilllärandet kvar i krummelunten och vägrar släppa taget...

Dessvärre har jag även en ältgen, den är ärftlig. Min i allt övrigt förtjusande mor hade denna egenhet, att älta och tjata om verkliga eller imbillade oförrätter. Nu är jag "troligtvis" likadan, hur mycket man än försöker låta bli. Tyvärr! Det är hemskt jobbigt, för omgivning kan man gissa, men i alla fall för högst en själv. Det sägs att gamlingar, som Yours Truly(?), börjar bli gaggiga och får tjall på minnet. Glöm det (excuse the pun) - en annan kommer ihåg alldeles för mycket...

  För precis ett år sedan skrevs på bloggen om Travis ödesmättade Sixteen Tons som Tennessee Ernie Ford spelade in1955 och fick en megahit:  Another day older and deeper in debt...

Lifvet är väl inte riktigt som man tänkt sig... Just nu håller k. far på att elda upp resterna av lekstugan... För den som i likhet med Yours Truly har en fallenhet att se tecken i skyn är detta dead symbolic.. För den som är pragmatiskt sinnad är det hela utmärkts och inte alls sentimentalt och sorgligt - man blir av med skräp på gården... Iaf fn några små dagliga fall framåt...

Dagarna äro laddade, som W. C. Fields fick till det: Fraught with eminent peril... 

To cause a diversion, alltså kasta såväl Gloom som Doom över ända, tog Ingrid och mor och åkte till Stockholm i akt å mening att se utställningen Afghanistan på Etnografiska museet därstädes - vilket tidigare bildinlägg visar...

För att ha något konkret mer än visuella minnen inköptes ett par örhängen i museets shop - exakta repliker av utställda föremål... Tycker det är något rörande med tanken på en afghansk guldsmed som för 1000 år eller mer satt och ur en tunn guldplåt stansade ut smycken för kvinnor att pryda sig med och krönte skapelsen med en liten pärla... Evig är människans längtan att pynta med kostbarheter...Och dessa voro oemotståndliga i sin sublima enkelhet!

Även Ingrid fick ett par hängen och nöjda med vår dag foro vi hem..

Nu är det så att Yours Truly är storkonsument av örhängen... lyckas alltid tappa det ena i paret..

Men det här ville jag verkligen vara rädd om... alltså...ha håret uppsatt - dels kommer örisarna till sin rätt, dels trasslas de inte in i lockarna och riskerar att tappas... komma ihåg att ta av örhängen före sänggåendet... inte ha hängen på när man drar kläder över huvudet... etc. Mycket pyssel med det där, men jag gillar som sagt vackra smycken och speciellt då örhängen.

Naturligtvis glömdes dessa försiktighetsåtgärder och vips var det ena hänget borta..! Gone... out of the picture...! Ibland blir jag så trött på mig själv att jag kan kräkas..! I min föreställningsvärld var jag därmed också av med min Lycka - då hänget inköptes som Minne av min Uppiggningsresa - hänger ni med..?

Så jag gick och lade mig och drog täcket över huvudet...  Ajö dumma värld..! Make it go away!

Knäppte faktiskt händerna - ja, det var lite ovant... förhållande med vad som ovan är fungerar sporadiskt - lite a la Farmor och Vår Herre... 

Sade tyst och innerligt: Snälla Gud - kom loss nu! Låt mig få mitt öris tillbaka så lovar jag uppriktigt och innerligt att göra allt för att vara en god eller ivf helt OK människa! Alternativt att ligga här i fosterställning är det ju inte direkt någon nytta med..!

Och hur det nu begav sig så hämtades ur denna andliga övning lite kraft... Nu vidtogs beväpnad med ficklampa en metodisk rekonstruktion dagens rörelsemönster.. Och si! Det afghanska hänget är åter på plats... Trolleriet dvs uppiggningen fungerade vips... Så nu har jag min Lycka tillbaka... har jag intalat mig..!