Eva Engvall med Ch Hillringens Tri-To-Follow och domare Hans Lehtinen

Quo Vadis? sa domare Hans Lehtinen om collie i Sverige. Hans Lehtinen är som alla vet en av världens mest aktade och kunniga domare och han skräder inte orden efter bedömningen av kort- och långhårig collie på Hund-93 i Stockholm. Intressant att notera att Hasse såg den centralt sanktionerade rasförstörelse som komma skulle. Så här skriver han i sin domarkommentar om långhårig collie (Colliebladet):"QUO VADIS? - fel proportioner, korta fula huvuden, låga öron, dåliga stop, fula uttryck - smala kroppar, avsaknad av ull - fula, korta, ringlade svansar - dåliga rörelser, korta steg, höga fram - några överpälsade." Den som fanns nåd inför Hans Lehtinen var ett korthår:"BIR-tiken Hillringens Tri-To-Follow, en av mina favoriter. Allt stämmer på henne."

Hasse var inte ensam om att tycka om den fina Kessi. Hon var under sin tid rasens främsta ambassadör och vann många BIR och andra prominenta placeringar och fick med tiden följande imponerade titulatur: DKUCH, INTUCH, NORDV-87, NUCH, SV-89-90, SV-93. Så här säger stolta matte Eva Engvall om sin ögonsten. "Kessi är nog den vackraste hund jag någonsin har haft och kommer att ha. Hon var en underbar personlighet och snygg så man svimmade, dessutom med ett riktigt rastypiskt kortistemperament."

Vi kan spinna vidare på tankegångarna. Det är många domare som förfasar sig över tillståndet bland brukshundraserna. Yours Truly stötte på en utställning för några år sedan ihop med Lehtinens landsman och domarkollega, Rainer Vourinen, internationell allrounder och colliespecialist. Han såg alldeles förstörd ut:- "Vad har ni gjort med era brukshundar? De ser förskräckliga ut, dessutom är många aggressiva i ringarna. Detta är mycket allvarligt!"

Vad gör man då från centralt håll? Något lite, men det mesta har inte sipprat ner till verkstadsgolvet... Istället för stödja eller ivf respektera de erkänt skickliga uppfödarna tillåts dessa bli trakasserade och motarbetade å det gruvligaste och detta får fortgå. Agendan för rasförstörarna (hemskt uttryck man kommer inte på något bättre) är att använda ett betydande inflytande i en kombination av durkdrivenhet och tillfälliga påhitt genom tvinga fram en experimentverkstad för kostsamma och äventyrliga favoritprojekt inom mentalitet och hälsa.

Vem ska betala? Uppfödarna? Valpköparna? Båda kategorierna överger raserna i förskräckande omfattning. Nå är detta något som stör nomenklaturan? Knappast. De som måste ställa ut behöver till exempel inte besvära våra nordiska världsnamn. Man kan ju söka få meriterna på mer avsigkomna ställen, för de vanliga inhemska i de lägre divisionerna eller andra hemska från Lång-bort-i-stan. På det att man må vinna de åtråvärda certen och samtidig teologisk frid i själen.

"HAN" är naturligtvis Int Ch Fin S N Ch Golden Mist Black Lombardi "Blacky" - den fina collien som presenterades på inlägget nedan. Intresset väcktes och Yours Truly letade vidare. Kunde Blacky något mer än vinna titlar, vara trevlig och underbar på alla vis samt få fina valpar? Jo visst - Blacky var en riktig helyllekille - CRD, HD A2, PRA-clear approved mental test +1,obedience trials: 2 x 1st prize at the novice class. Så han var duktig på många sätt!

Hedrade uppfödare Marja-Liisa Aapaoja, Kennel Golden Mist & ägare Kaarina Pesonen, Downmoore collies. Vad framsynt av Anja Ejerstad (kanske även andra svenska uppfödare?) att ta vara på denna fina hane, för mig är han collien i mitt hjärta.

Int & Fin & S & N Ch Golden Mist Black Lombardi "Blacky" * 5 x CC, 5 x CACIB, BIG-2, BIG-4, BIG-5***Uppf: Marja-Liisa Aapaoja, Kennel Golden Mist Äg: Kaarina Pesonen, Downmoore collies--- Häromnatten hade Yours Truly en märklig dröm. Jag hade här hemma en hund, en långhårig collie, och den var så levande så jag kunde se och ta på den. En vacker fin och klok hund, min kompis i livet. I vanliga fall brukar man inte komma ihåg sina drömmar, men den här var helt verklig. Drömmen följde mig hela dagen - till sist var jag tvungen att börja leta efter förebilden för nattens colliedröm.

Nu har jag hittat honom - eller i varje fall den som är närmast... Int & Fin & S & N Ch Golden Mist Black Lombardi - som ligger bakom så många av de fina Steadwyn collies - bl a förra årets världsvinnare Ch Steadwyn Fashion N´Passions. Så kan det gå... Innan jag blev västgötaspetsägare fanns alltid tanken på en collie och då förhoppningsvis en blå tik... Men det som kändes som ett inre motstånd var att jag i själ och hjärta är uppfödare - ville ej ha en ny brukshundras - inte med de svenska välmenta men drakoniska tvingande och avelsspärrande reglerna för denna hundsort. Som f d schäferuppfödare mindes jag hur mycket av glädjen som togs bort - man vågade aldrig fästa sig vid en valp, tänk om det blev något mackel med HD-röntgen.... Jag skulle gladeligen underkasta mig vilka uppoffringar som helst (och gjorde det också!) om det varit någon nytta med dem...Men det fungerade inte (såsom förutskickats)... Den sköna världen av friska och stabila hundar uteblev, alla avelsrestriktioner till trots... istället ökade de autoimmuna sjukdomarna - i massor!

De avelsinstrument som står till buds är väldigt trubbiga... Problematiken är vida mer komplicerad än enbart avelsselektering. Inte ens den statliga avelsanstalten får fram dugliga tjänstehundsämnen. Undrans på att de klassiska bruksraserna (och brukstävlandet) minskar i förskräckande omfattning! Trots att jag tävlade bruks med liv och lust kändes det även märkligt att exteriöra titlar skulle hänga samman med vad som ev gjordes på fältet. Det spelade ingen roll hur fin hunden var i allt övrigt - inget utställningschampionat utan bruksmerit! När jag i början på 80-talet satt i SKK:s arbetsgrupp för nya utställningsregler prövades (av lätt insedda skäl) tanken på att skilja utställningschamponatet från fältmeriter... så klart blev det inte så... Suck! Alltså ingen bruksras mer för mig... Så det fick bli den lilla sunda och robusta västgötaspetsen... Trots allt så väcktes nu ändå drömmen om collie till liv på nytt - kanske inte den blå tik (som tänkt var) utan en svart! hane? - som nu den här underbara Blacky. Vem vet - det här livade upp mig, jag har något att tänka på och fantisera om. För på något vis är jag skyldig collien ett engagerat intresse...

En av mina mentorer och förebilder i livet var den kända collieuppfödaren och medarbetaren i Hundsport, Kris Sandberg, hon var den som uppmuntrade mig och vars handfasta medverkan bidrog till mina första jobb i tidningen Hundsport (1977). Kris Sandberg beskrev på att oöverträffat sätt sin favoritras. Vem känner inte en vild och obändig lust att gå ut i den disiga novemberdagen med en sådan hund?: "En collie ska framförallt se snäll ut, utan att för den skull verka intetsägande. I colliens uppsyn ska nämligen finnas den där unika collieglimten, ett drömmande, en smula listigt uttryck.Colliens själ ska avspegla sig så här; den aristokratiska, trofasta, vänliga och lojala hunden som är en riktig familjehund. En collie är inte utpräglat jaktbenägen och inte känd som slagskämpe, den är känslig för skrik och bråk bland de sina. Bäst tycker den om att vara tillsammans med familjen. Kanske är det colliens vallningsinstinkt som gör den så synnerligen anpassningsbar till ett harmoniskt familjeliv. Gentemot okända är collien vanligtvis svalt neutral. Man har snarast en känsla av att collien betraktar främlingen under kritiskt höjda ögonbryn, innan den bestämmer sig för om den skall ge en vänlig svansviftning.

En collie är nöjd med umgänget med de sina och olycklig om den förmenas mänskligt sällskap. En kännare har sagt att collien är en stor hund utan att vara det. Den bara ser sådan ut genom sin päls. Collien har inget behov av att förhäva sig och försöka vara störst, bäst och starkast. Vackrast och vänligast av dem alla - det är collien." Så för ögonblicket fortsätter Yours Truly att odla den sköna svarta drömmen och håller mig pigg och rask! Vi får se hur det går...

Fredagen den 13:e... Har tappat mitt favoritörhänge - 1700-tal, helt oersättligt, går inte att återskapa... och var otröstlig i ett par minuter. Men... jag har tappat det dussintals gånger förr och alltid hittat det igen, så har gott hopp! Här sitter en annan och tänker på sin goda tur! Counting my blessings...

Har en snäll familj och underbara vänner, våra djur är friska och fina. Hästarna är hemma, huset fungerar, skattmasen godkände nådigt mina förklaringar... Den lilla vinterkaktusen, som sett ut som ett skrutt - plockades fram och si! - små söta nya knoppar, vilket under! Utanför fönstret glänser min overkligt tjusiga nya ford, inte värre räkningar och skulder än vad som är uthärdligt - till och med bilförsäkringen blev betald i tid...

Den hiskeliga fakturan för vår infiltrationsbrunn behöver Yours Truly dessbättre inte bry sig om - en nybliven pensionär lämnade ledigheten och inkallades i månadslångt arbete - den välsignade gubben! Så brunnen är betald... Den sköna sommaren blev visserligen delvis förstörd för mig och andra tidningsmedarbetare p g a knölaktiga och kanske rent brottsliga individers agerande.

För ett kvartal sedan var den överskådliga framtiden dyster, rena misären kunde förväntas. Men... många goda krafter samverkade, det var rena trolleriet! Och vips gick det att återinträda i the other publication! Hurra! Och få nya och spännande uppgifter. Även den gamla tidningen kom igår - vi som arbetat med den får inget betalt, kan man tänka sig! Inte heller för nästa nummer, alla får jobba gratis... Tänk själv hur det skulle vara om någon kom och sa: sorry du får ingen lön (för månaders arbete) för alla pengar har tagit slut...

Men redaktören har varit en bra chef som vi inte kan överge bara för att allt annat skiter sig, vilket inte är vårt fel utan arroganta, maktfullkomliga s k ledares, eller vilka det nu är som satt sprätt på miljonerna.... Men sanningen kommer ikapp och hut går hem, som det heter.

Jag behöver inte bry mig om dumma och inkompetenta människor, utom - naturligtvis - de som ingår i arbetsmaterialet. Just nu är jag bara lättad. Lyckos mig! Vilken tur... Ska nu ta hand om mitt stackars hem; med lite tur och vaksamhet kanske hänget hittas i städningen.

Bråttom, bråttom... Ibland tappar man luften, kan drabba nervösa talare... eller som nu Yours Truly... när det är svårt att hinna med (frekvent)... En som kan en hel del om detta är Dr. Göran Bodegård, som (tror jag mig förstå) har doktorerat på plötslig spädbarnsdöd (närliggande tillstånd). Göran Bodegård som alla vet dessutom internationell allrounddomare, ledamot av SKK:s centralstyrelse, ordförande i Standardkommitten samt aktuell rikskändis (apatiska barn). Så här skriver han om Hyperventilation (f ö obetalbart roligt med den legering av humor, lätt buren lärdom och stor människokunskap som är GB:s eget signum) - återges med benäget tillstånd (tack så mycket!):

"Ordet betyder alltför mycket andning/överandning/flåsandning - kan vara dels en öka frekvens andetag eller och ett ökad djup i andetagen (OBS BLANDA EJ IHOP MED HYPOVENTILATION SE LÄNGST NED). Den biokemiska effekten blir densamma av för snabb och eller för djup andning – CO2 nivån i blodet sjunker p g a att gasen löses ut från blodet i lungorna till luften i lungorna och vädras ut – när CO2 nivån sjunker så förändras den individuella och gemensamma trivseln bland och mellan hjärnans nervceller och de kan inte längre hålla sin strikta funktion och ordning – och människan blir ”lightheaded” yr i bollen och omdömeslös och osammanhängande….

Drivet in absurdum skulle personen avlida när gaskoncentrationerna blir för imbalanserade men lyckligtvis har alla dessa hyperventilerande omdömeslösa mångsnackare redan trillat omkull eller svimmat innan denna farliga följd uppkommer och i och med medvetslösheten så försvinner den grundläggande orsaken till hyperventilationen som i det här sammanhanget är psykisk excitation p g a hög angelägenhet att framföra ett budskap… (fenomenet kan uppstå vid andra exalterade sinnesstämningar beroende på andra upphetsande upplevelser eller förnimmelser förvisso … lär vara vanligt förekommande vid samlag i stående ställningar t ex – oklart om mest hos den aktive eller passiva partnern som svimmar……) – I och med att den hyperventilerande svimmar så bortfaller den psykiska driven till hyperventilationen och den kemiska gasblandningsbalansen återställs….

Folk dör ej själva av spontan hyperventilation… men kan givetvis åstadkomma en massa skada genom en OSAMMANHÄNGANDE och/ELLER UPPREPANDE OCH/ELLER omdömeslös svada kring ett för den hyperventilerande mkt angeläget ämne…--- Hitler är ett exempel….Det vanligast behandlingsknepet till en hyperventilerande som fortsätter och som börjar krampa ( en följd av gasblandningsförändringen och den därav följande pH förskjutningen och den därav följande förändringen i kramptröskeln) är att en hjälpsam människa rusar fram med en papperspåse som patienten får andas i – då samlas CO2 i påsen från utandningsluften och återandas in i patienten och höjer CO2 i blodet och gasbalansen och pH återställs--- det finns inga bevarade fynd i journalfilmer att någon kom Hitler till undsättning och rusade fram med en papperspåse för honom att återandas i och dymedelst återfinna omdömet …. måhända inträffade det aldrig… och minst 6 miljoner judar dog…Länge leve papperspåsarna som bevarar omdömen om de alls kommer till användning påsarna alltså … än effektvare är givetvis plastpåsar för just behandling av omdömeslösa politiker ity de kan inom 4 minuter helt enkelt taga politikern av daga och effekten är irreversibel genom kvävning med den slags påse--- men det kräver ju en annan klinisk sättning och vidare är den fysiologiska förklaringen till döden inte längre en CO2 brist pga hyperventilation utan en O2 brist p g a hypoventilation – eller som det vanligen benämnas KVÄVNING.

Må användas i bloggsyfte men då med angivande av upphovsmannen till sammanställningen. Göran Bodegård"

foto: Felix Nilsson

Idag grattar vi lyckans gullgosse Ch Westorps Jack Mc Call som fyller 5 år. "Vi" är förstås matte och hans två valpar Ulvus Gunvald Jackson och Ulvus Odetta Gordon. Jack har från första stund varit ett riktigt lyckokast och hela världens lille vän. Sina cert, alla med BIR - vann han för domare från tre nordiska länder som dessutom är examinatörer för rasen. Stolta stunder! Jubilaren kan dessvärre inte visas på bild just nu då han fäller något gruvligt och får enbart rastas efter mörkrets inbrott...

Till all lycka lämnar Jack alla goda egenskaper i arv - far till flera certvinnare - Ulvus Flinga Våröga, Gudruns lilla pärla - Gunvald förstås, samt vår lilla prinsessa Odetta, bara visad en gång men med den äran! Bästa bebistik på SKV:s utställning i Arboga. Bilden på Odetta och Gunvald är från detta lyckliga tillfälle. Hurra också för uppfödare Annika, mamma Wilma, pappa Pekka i Finland och alla syskon runt om i världen.

Foto: Chanan

Fick SMS från Marina att hennes overkligt söta kattunge Ormeryds Lunar Cheesecake - "Miss D" - åter blivit nominerad till BIS-panelen. Grattis!

Läste inlägget för tre år sedan - Kretiner - och drabbades av nytt ursinne. Precis så här är det så nu får de goda läsarna ta och läsa det en gång till! Högst aktuellt! Och inte har det blivit bättre---Dags för återanvändning!"

Det är inne med djur!

Med en gullig djurbild kan man sälja vad som helst från pensionsförsäkringar till kylskåp. Så bra! Men medaljen har en baksida. Nyare generationers djurägare är ofta dåligt rustade för uppgiften. Det handlar om den mentala kartan, folks självbild. Det gulliga djuret ska passa in i familjen alldeles av sig själv. Villa, Volvo, vovve, etc. Till dagens oordning hör att många moderna människor har tappat den goda djursynen. Man har helt enkelt inget naturligt förhållningssätt till hur det är att ha djur.Det här är en av anledningarna till att vi numera inte föder upp några marsvin, trots att vi har några av Sveriges finaste rexar.

Man får ju bara tillbaks dem, i varierande skick. Det är allergier och/eller sambos, föräldrar, etc som klagar på skräp eller annat. Det har tom hänt att folk inte hållit isär djuren. En morgon stack det upp 20 nya nyllen ur en bur med återvändare och hur kul var det?Naturligtvis finns det gott om exempel på motsatsen, underbara människor som tar väl hand om sina små kompisar. Men allt oftare är de lyckliga öar i en ocean av elände. Lite bättre är det med hundar (ja, jag säger lite ty mycket är det inte). Men hundar betingar i alla fall ett mycket högre pris, så det blir en viss självsanering bland de husdjursspekulerande kretinerna.

Med 40 år som uppfödare vågar jag påstå att jag vet vad jag talar om. Förr i tiden fanns det hemmafruar, så någon var alltid hemma med valpen på dagarna. Nu måste man lägga ytterligare en fråga till den förhoppningsfulle. Vem har hand om valpen på dagarna? I häpnadsväckande många fall svarar folk att jo, man köper valpen på semestern (sommarlovet) och sen ja, när jobb/skola börjar, då är valpen rumsren och någon går hem på lunchen/frukostrasten. Det duger inte!

En sådan valp blir omplaceringsobjekt och det är tråkigt för alla parter och mest synd om valpen! Det är oroande när nu hästintresset exploderat. Valpar och marsvin kan ju uppfödaren i bästa fall ta tillbaka, men hur gör man med en häst? Det är sas ett betydligt större åtagande. Jag förstår inte hur folk står ut med att föda upp fölungar, när hästkunskap är sådan bristvara. Om hästar ska skötas som de ska (och det ska de!), då kostar det en massa pengar. Det är registrering, språngavgifter, avmaskning, hovslagare, vaccinering, etc etc. För att inte tala om all utrustning, hästen alla "kläder".

Det finns anledning att dra öronen åt sig när ponnyer/hästar dumpas för ett par tusenlappar. På 50-talet fanns det utbredda bandhundseländet, vilket myndigheter och kennelklubben så småningom kom till rätta med. Är hästsport/hästavelsförbunden mentalt förberedda att göra samma sak?"