Det började med dåligt humör, dolt bakom tarvlig humor. Hundvärldens höjdare ska helst kunna svar för sig, även när det svajar på världens börser och alla pilar i statistiken pekar rätt ner. Man hade tänkt sig kunna rapportera om en framgångsrik omorganisation eller ge en suverän översikt. Istället är allting osäkert. Inget går som beräknat. Man har ingen själslig utrustning att möta detta enkla och bekymmersamma faktum: ingenting går faktiskt som människan tänkt sig. Man lever i drömmen och illusionen att få verkställa den plan som omhuldats i tiotals år.I stället står man still och går bakåt. Allt rasar. Svaret på frågan om ekonomin blir det gamla statsministercitatet från krigsutbrottet 1939:-Vår beredskap är god! Detta kanske var ett skämt. Någon skrattade artigt. Jag minns att jag fäste mig mindre vid att det bara är halvbra som skämt, mera vid att det tyder på brist på balans, på osäkerhet. Ska man förställa chef eller ledare, bör man helst veta hur det står till med ekonomin, budget, statistik och annat som påverkar verksamheten. Man bör inte känna behov av omkringsittandes skratt...Så går det när man omger sig med ja-sägare, alla med samma utkikspunkt, karriär, värderingar - hurra för husse!Glöm bort att det handlar om folkrörelser, om ideell organisation... Det kan kondenseras ner till en beskrivning av en människotyp - en människa som är självsäker, aningen pompös, djupt okunnig om sig själv, som nästan övergått till att bli sin image, att ständigt motsvara omgivningens alla föreställningar om henne. Denna människas alla funktioner kommer i olag när hon hamnar i situationer som inte är vad hon väntar. Det är ingenting märkvärdigt; det gör många. Som nu under trycket av motgångar, illavarslande rapporter, rykten och avhopp. Men det blir dramatiskt lättillgängligt när det handlar om personer i spetsen för hundratusentals medmänniskor.

Den här fina hunden heter Mortimer och han visar sina rörelser tillsammans med uppfödare Elisabeth.

   ... är den här vintage juvelerararbetet - en guldring vackert cicelerad med två stora rosettslipade diamanter + två turkoser, tillverkad i Pittsburgh 1843 och med originalask i grön sammet. Den har ett datum ingraverat 9/3 67 - fast jag vet förstås inte om det var 18- eller 1900-talet... Det skulle vara roligt att veta vad den ringen varit med om och hur den hamnade här?Häftig är den hur som helst, lite sliten men vem är inte det?Nu ska vi åldras i skönhet tillsammans!