A Ray of Sunshine into a drab Life... Ormeryds Marina The Cat - a Brown Spotted Exotic kitten!! Breeder Anna Lange & Marina Sigfridsson

   Har inte tid för några djupsinnigheter idag, så det får bli återanvändning av tidigare inlägg, lätt förkortat. Hur ska västgötaspetsen se ut och vara?

Jag tycker inte alls att den är på väg "åt rätt håll".

En övervinklad hund med flashiga rörelser? Och vill man verkligen ha ett djur som ständigt "står på tånaglarna"? Inte jag...

Historien visar hur lätt det är att driva en ras i en viss riktning. Poff! Så har vi plötsligt en helt annan hund än den som man ursprungligen blev förälskad i. Det här är ingenting som jag hittat på själv. Så här skrev den legendariske kynologen och författaren Björn von Rosen: "En ras får under förädlandet aldrig manglas för långt ut i någon enskild riktning, inte så långt att Hunden i hunden börjar tunnas ut."---"Hur är det med fågelhundarna, har inte en del av den gamla naturklokheten i arbetet gått förlorat hos några av just de populäraste och långt drivna raserna? Den klokhet som gjorde det till ett oabrutet nöje att jaga med dem, innan fältflygartypen vuxit fram, till ögats njutning och - kanske - sinnets hemliga irritation."

Så långt den vise von Rosen i Hundsport från 1965; om att tillvarata en hundras. Tål att tänka på. Det är lätt att överföra tankegångarna till andra rasgrupper, ex vis brukshundar och varför inte - västgötaspets? Kraven på förändringsarbete som prioriterar fart och flashighet i mertitjaktens namn kan få förödande konsekvenser.

Hur ska västgötaspetsen se ut? Ja, det finns många bra modeller, men Chipsmakers Dynamit Harry är en gammal favorit. Hur ska den vara? Ingrids Chipsmakers Uno Vallman (bilden) har den här sansade naturklokheten. Men hur många av dagens hundar är på detta sätt?

Västgötaspetsen är en robust hund i konstitutionen, men rätt känslig när det gäller ingrepp i det själsliga. Den har spetsens självständighet och envishet; det är egenskaper som inte passar så bra för tävlande i lydnadsprov och agility. Vill man lyckas i dessa discipliner, så är det lätt att försöka styra upp det hela genom att eliminera självständighet och selektera för förarmedvetenhet, förighet, jaktkamp, gripande, föremålsintresse, fart... MH, som ursprungligen togs fram som ett instrument för att få fram tjänstehundsämnen utgående från försvarsmaktens behov, används nu frekvent inom SKV. Det kräver då att rasprofilen modelleras utifrån rastypiskt temperament. Detta visade sig oväntat svårt, då många rasklubbar genomsyras av önsketänkande och tillskriver sin ras överdrivna egenskaper. Detta har jag inte heller hittat på själv, utan är en slutsats som P-E Sundgren framförde på en avelskonferens inom SBK.

Därför skulle jag vilja att man på allvar funderar på mentaliteten. Många västgötaspetsar är lättstressade, många är ljudkänsliga. Det finns också en aggressivitet som är ganska besvärande. Det är borde vara den viktigaste frågan borde vara bevarandet av rasens "vardagsegenskaper" - det är ju faktiskt på grund av dessa som västgötaspetsen en gång blev omtyckt som klok och trevlig familje- och gårdshund.