Imorgon blir en hektisk dag. Husfadern ska störta iväg till Nynäs och hämta Ingrids djur, västgötaspetsen Uno, marsvinen Obelix, Gasolin, Glimmer, Kaspersson, Odyssevs, Uffe, Ludde, Harlekin och Wroom + rådisen Glenn samt gnagarnas resp bostäder. Det kommer att bli fullt lass. De ska bo här hela december tills den nya lägenheten i Norrtälje är inlflyttningsklar.







Yours Truly ska röja järnet för att få plats för dem alla samt hinna in till Staden för div ärenden. Söndag ska vi till Svanberga för födelsedagsfirande. Var det tänkt. Frågan är om Yours Truly hinner bli vislig tills dess. Nyllet är nämligen svårt blesserat. Satt i soffan och gullade med lilla rara valpen Gerda. Plötsligt hugger hon sina gäddtänder i den mest utstickande delen på matte, nämligen näsan. Det gjorde satans så ont. Blodvite uppstod! Det är inte klokt hur mycket en visserligen rejält tilltagen men dock näsa kan blöda. Just nu ser näsan inte klok ut, dvs värre än vanligt. Går blessyren att sminka över? Kan man gå på kalas med plåsterlapp mitt i planeten? Kommer mormor att skrämma barnbarnen? Vi kör med iskompresser och hoppas på det bästa...






Det är tur att man har händerna fulla så tillvarons förtretligheter och det mänskliga sinnets oberäknelighet icke må tynga ens sinnelag mer än nödvändigt.







I Sverige finns en skvallerkultur som är helt svåruthärdlig. Folk hummar i busken och talar inte ur skägget. Vad f-n är det fråga om? Bättre en rejäl utskällning än månader av ovisshet... Men icke! Hur svårt kan det vara? Människor som man i åratal betraktat som kära och omisstliga försvinner plötslig eller är mer eller mindre oanträffbara. Sen kan de plötsligt dyka upp igen - helt OK - men ofta är det svårt att hänga med i svängarna. Ta ner skylten, kasta in handduken, överge det sjunkande skeppet, ta time-out - utan ett ord eller förklaring eller ens saftigt eftermäle. Sporttermerna är många om detta speciella svenska knas. Det här är en allmän företeelse, möjlig enbart i vårt blyga och hämmade nätverk, så ingen speciell bör känna sig utpekad. Svenskar är sociala kryplingar i jämförelse med andra kulturkretsar. Här finns hur mycket möjligheter som helst för kommunikation; fax, telefon, mobil, mail, för att inte tala om Vox Humana, SMS och allt vad det heter - ja, Yours Truly KAN ta emot SMS även om jag inte kan skicka! Men vi står fortfarande kvar i skogsbrynet och viftar med våra träredskap...


Och ensamma på plan står kompisarna - i ringen, på "skeppet", naturligtvis i bildlig bemärkelse, undrande och kanske ledsna. Vad var det som hände? Man må dock undslippa sig en stillsam fundering: Var vänskap och gemensamma intressen plötsligt inget värt?