Idag har vi varit på Roslagens Ponnyavelsförenings hingstutställning i Riala. Vilket äventyr! Vi startade i gryningen med två 2-åriga shetlandshingstar, Carola med Marius och jag med Algot. Först skulle adepterna vara tip-top; benlindor, svansen i linda, pälsglans på pälsen olch hovolja på hovarna. Ett stiligt träns och guldfärgad ledtygel fullborde stassen. Sen gällde det att få in Algot i transporten. Han hade aldrig varit med om slikt och var lite tveksam till arrangemanget: ska man verkligen gå uppför den där läskiga trappan? Men med lite mild övertalning och kompisen Marius i blickfånget, klampade Algot snällt in och vi drogo bort. På vägen fiskades Carolas lillasyster Jennifer. Rena lyckokastet! Dels, ju fler dess gladare, dels är det inte klokt vad bra det är i sådana sammanhang med ett tredje par händer.

Sen kom snöblandat regn i massor, förfärligt omysigt väder. Vi var alla glada att komma fram, lasta ur och komma in i ridhuset. Där fanns ett 30-tal hingstar i alla åldrar och storlekar. Snälla trygga Algot blev som en omvänd hand. Han fnös, frustade och pratade med de andra hingstarna och gnäggade så det hördes i hela Riala: Come an bara, här ska ni se killen som inte bangar!
Hur skulle det gå? Algot skrapade med framhovarna så sågspånet rök, han skakade på manen, stegrade sig och viftade med frambenen ungefär i min näshöjd. Yours Truly svettades violetta ädelstenar. Algot vet inte om att han är starkare än jag och han ska absolut inte få nys om det!

Hur som helst, efter en del mer eller mindre sedesamt skrittande och knatade runt i ringen och fram och åter, så stod vi i alla fall med resultatet. Efter omständigheterna hyfsat, beröm för marknära energisk skritt, silver och en blå rosett. För Marius gick det fint, samma poäng men med bättre kritik.

Vi hann inte mer än ut ur ringen, så kom ett ombud för en spekulant och frågade om Algot var till salu! Så någon form av intryck måtte debuten givit!

En trevlig dag med mycket att titta på, bra träning för killarna och en rolig erfarenhet för mig! ---Kl 22.00 söndag kväll. För en gångs skull rätt nöjd med mig själv - ja, jag är för det mesta olidligt självbelåten med själva Självet, det jag är missnöjd med är att mandrom inte hinner med allt som uträknat är.

Hemkommen efter Hård Dag i ridhuset, lastat och borstat, kånkat och buret, & C & C. Ont i flertalet muskler. Blöt, frusen och hungrig, småningom okristligt trött. Svidat om, matat djur, ordnat krubb - har inte en aning om vad jag åt, än mindre vad det smakade. Kände för att somna med pannan i förrätten, typ. Sträckte mig efter dagens olästa DN - mot Soffan!

DÅ ringer Den Onde, d.v.s Chefen. Vill jag vara så god och vips förfärdiga två notiser och ditten och datten samt en lite större drapa om något annat. Lämningstid 21.00 sharp. Förklarade att jag var en lallande fåne, tungmålstalande av trötthet. Argumenten bet ej på DO.
- Du behöver inte tala, bara skriva.
Och så blev det. Märkligt vad man kan när man måste.
Slutet gott, allting gott. Go´natt.