Idag är jag pigg igen! Dagens betraktelse är vikt för vad som ockuperat sinnet de senaste fem åren; nämligen Den Stora Olyckan, vilken hade en förlamade effekt på SKV, Specialklubben för Västgötaspets och - skulle det visa sig bokstavligt talat - även på Yours Truly. För exakt 5 år sedan hamnade föreningen i en begynnande nekros, sedermera rigor mortis. En förfärlig tid, det smög sig på, man låg grubblande vaken om nätterna, men ungefär hälar och nacke förankrade i underlaget. Den utlösande händelsen var ett par dagars promenerande på hårda golv i kombination med korsdrag. Vaknade en morgon och kunde inte gå, ena benet var dessutom domnat - en helt ekivok känsla. Och attans så ont det gjorde! Det blev sjukskrivning - min första på 10 år! - sjukgymnast, sträckbänk och pinligheter. Ingenting hjälpte, Yours Truly hjulade runt som Quasimodo. Dessutom upptäcktes att sådana som jag - dvs egenföretagare - inte kan vara sj-ksk--na. Man får tji stålar från Nationella Hälsoskojet! Ekonomisk ruin! Det vara bara att bita ihop. Fick försöka jobba så gott det gick. Värktabletter? Forget it! Då blir man bara lummig och kan inte tänka, alltså inte jobba. Fick skippa de flesta hobbies, bl.a lades utställningskopplet mer eller mindre på hyllan. Kunde inte böja mig ner över en liten hund. Ett böj i taget gick bra, men någon mer eller mindre allvarligt menad träning/tävling var inte tal om. Följdeffekterna blev så dålig kondis så det var inte sant + väldigt högt blodtryck!Nu var det inte bara Yours Truly som mådde pyton under denna fleråriga och plågsamma process. Flertalet aktningsvärda personer har vittnat om tilltagande vanmakt och frustration, inte minst på grund av den uppenbara oförmågan att hantera situationen med de instrument som står den ideella föreningen till buds. Någon fick problem med Hjärtat, en annan med Själen. På Yours Truly satte sig det onda i benen...Föreningen tvångsförvaltades och kom hjälpligt på fötter. Men jag då? Hur tvångsförvaltar man en strejkande lekamen?Botemedlet blev att skaffa ett gäng ponnyhästar att pyssla med. Det är liksom rätt rörelser. Skulle man känna sig klen finns alltid något stort, dvs hästen, att hålla i.Efter 4-5 år är en annan i stort sett OK. Men av lätt insedda skäl är mandrom livrädd för att åka dit igen. Blir jag arg, tja det händer! - vanligvis då på någon - vips känns den där låsningen i korsryggen igen. Aj! Konklusion: för att undvika framtida hälsoproblem, resulterande i att man Ligger Samhället Till Last, ska Yours Truly sky allt förargelseväckande, samt enbart omge sig med snälla människor som håller med! Tålamodet med tramsiga personer är numera obefintligt.Därför har jag slutat att gå på årsmöten...