Nu har Viggo, Ingrids lille skotte, varit i sitt nya hem i snart en vecka. V och storebror Uno kommer strålande bra överens och allt går bra enligt den stolta ägaren. "Viggo är världens gladaste och duktigaste lilla kille!".Yours Truly är också pigg, märkligt nog. Igår gjordes massor, tom husfadern var imponerad. Jag fick grönt ljus (och oväntat beröm) för två artiklar, städade i två burskap, tvättade massor med tvätt. Nu ska jag straxt ge mig av och köpa grönsaker, hö, havre samt en roligt lekis som jag spanat in till Viggo. Förr eller senare ska jag väl få träffa underverket! Ännu inget nytt från SVA...

foto: Anita ÖsthusHärmed presenteras även Viggos mamma, Raglan Rival Queen, ägare & uppfödare Dan Ericsson. Hon skäms inte för sig; 2 cert och vinstrikaste skottetik 2007. Rival Queen, "Tindra" i en trängre krets, är naturligtivs vacker och tjusig på alla vis. Det jag blev mest imponerad av är temperamentet. Vilken underbart trevlig tik! "En utmäärrrkt karaktääärrr" som salig Anna-Greta Sellman skulle ha sagt...

Varje vår är det samma sak. Yours Truly ska ta itu med Gården. Dvs förvandla ett månlandskap till en prunkande oas. Det släpas hem säckar, plantor och frön, det grävs och stoppas ner i myllan. Rödkindad som en frikyrkosyster, med nit som bara ses hos troende kommunister ger man sig i kast med ett hopplös omvandlingsprojekt. Resultatet är alltid det samma. Kommer något händelsevis upp ur jorden, så för det tynande tillvaro. Rosorna åt hästarna upp, pelargonerna dito. De perenna växterna blir för varje år allt färre. I en förgången tid anlades ambitiösa grönsaksland. Dessa tog hönorna hand om. Men jag VILL ha vackra blommor. Glor avundsjukt på grannarnas grönska. Nu säger någon att djurhållning och blommor inte låter sig förenas. Men känner folk som har fler hundar och samtidigt underbara trädgårdar. Andra har massor med hästar och ännu finare blommor. Är jag född med motsatsen till gröna fingrar? Ändå sitter jag fastnaglad vid trädgårdsprogrammen i TV, suktande som spelmissbrukare på avvänjning. Där fick jag lära mig att buskar och träd skulle beskäras. Gick ut i trädgården, beväpnad med avknipsare och gjorde (trodde jag) likadant. Den urtjusiga och jättestora busken med doftande gammelrosor (gårdens stolthet!) tålde inte detta kirurgiska ingrepp utan kolade. Till och med det ena äppelträdet lyckades jag ha ihjäl. Har för länge sedan förlikat mig med att växter är inte min grej. Alla djur som kommer hit trivs och frodas, allt grönt överlever blott en kort tid. MEN... petunier är mina bästa vänner. Dessa köpes i plantor (urbilligt!), påtas ner i amplar vilka upphänges utom räckhåll för häst och hund. Blommar hela sommaren. Så nöjd jag är med det lilla!

Foto: Anita Östby


Peppone zum Stiefelchen, Viggos pappa, är nu Svensk Utställningschampion! Tyska importen Peppone vann sitt 3:e cert och BIR i Sundsvall för Britta Roos-Börjesson. Grattis till stolta matten Ann-Marie Rådström, som också är ägare (uppfödare) till certvinnande tiken Nicole's All or Nothing, som blev BIM. Vilken fullträff!

Axel Oxenstierna af Södermöre, född 16 juni 1583 på Fånö, död 28 augusti 1654 i Stockholm, greve och statsman; medlem av riksrådet 1609, rikskansler 1612. Anses vara Sveriges störste statsman i historien.
Axel Oxenstierna lär ha sagt till sin son Johan, som inför resan till Münster tvivlade på sin förmåga att förhandla för Sverige i den Westfaliska freden: An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur (Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs).
Nu sent på kvällen var det plötsligt snurr på bredband och blogg. Ah! I min glädje måste jag skriva något. Det fick bli om Oxenstierna, en stor favorit, någon att stötta sig på i alla lägen. Oxenstierna sade (och skrev) många andra bra saker... När man vaknar en sådan här morgon, efter de här senaste veckorna, med ett berg av arbetsuppgifter framför sig, inga dollars på kontot såsom förutskickats, och människor som man kanske lämnar i sticket, då kan man uppstiga med ett lätt förkortat citat av Axel Oxenstierna, inte precis på mina läppar, men i mitt morgontyngda sinne:

"När jag betraktar tyngden, bördan, vedervärdigheten, modlösheten, medlen, folket, fienderna, vännerna, faran, begynnelsen, framgången, händelserna, utgången, står mig icke obilligt håren på ända."

Är det inte lysande? Närmare 400 år senare så håller denna enkla och rättframma bekännelse om att man verkligen blir orolig när man ser framåt ett ögonblick. Ty sådan är människan.

Tillbringade dagen med att jobba som en galning, skrev klart den näst sista artikeln och skickade iväg massor med texter. Husfadern lagade middag: sill & potatis, gräslök, ägg, sallad och melon. Chokladpudding med vispgrädde. Mums!
Resten av kvällen i dvala framför TV:s. Piggnade till när det blev VM-tävlingar i speedway. Tyvärr var Ullevi-banan dåligt preparerad; massor med vurpor, en del riktigt ruskiga. En förare fick åka till sjukhus i ambulans. Fredrik Lindgren vann fem heat och är på väg mot något stort.

Isoleringen börjar gå Yours Truly på nerverna! Man bli alltmer modfälld, ja rent deppad. Är dessutom arg över att Sverige fungerar så visset. Posten, sjukvården är i nekros. Svenska myndigheter beter sig som rigida stenstolpar. Ingen smidighet, noll inlevelsefömåga. "Hålla budget" har upphöjts till livets högsta karma. Som nu dessa två gamlingar som inte får fortsätta att leva tillsammans sina sista år. Eller den stackars gamle mannen från Iran; blind och förlamad ska han kastas ut ur landet, han kanske inte en överlever flygresan. Man skäms över att vara svensk!!!





Jag vill att Sverige ska vara som på 50- och 60-talat - plus datorer och mobiltelefoner! Är det för mycket begärt?

Fast datorer, hm... inte så mycket att lita på! Mitt bredband är segare än sega råttor, oavsett hur mycket det uppgraderas och nya pengar som pytsas in. Undrans hur många timmar varje vecka Yours Truly ödslar tid att glo på en glugg som ska visa fast grönt sken, men istället blinkar som värsta flipperspelet, eller är helt svart?





Dessutom vet jag inte vad jag ska göra med mitt liv, vilket ältats i tidigare inlägg. Framtiden? Kan inte ens tänka på den... I den mån det finns ett liv efter detta så handlar det inte om uppfödning eller ens västgötaspets. Där hittar jag just nu ingen framkomlig väg. To cause a diversion skurades köksluckor, väggar och spisar. Kände mig lite bättre, vilket man alltid gör efter hederligt arbete.





Husfadern har cyklat till Staden - soppan är DYR! - för diverse kommissioner. Ingrid rapporterade att våra söta broscher har kommit från USA, dem vi skulle pryda oss med inför alla skojiga begivenheter som planerats. Undras om något blir av?





Men långsamt har en PLAN börjat ta form... I likhet med Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson har Yours Truly - förr eller senare - alltid en Plan!





Fast mest är jag nog som hans kompanjon Ragnar Vanheden, som med bilhandlarmanér, i en några nummer för liten kostym, har en förmåga att snacka sig ur situationer, och kan dyrka upp de flesta lås...

... och drabbades av akut söthetschock! Ingrid höll upp honom utanför bilens fönster, så att jag skulle se honom men inte komma i kontakt med hundarna. Jättefin! Uno och Viggo med husse och matte hade varit på långpromenad till Vigelsjö gård. Viggo hade träffat fyra baggar! Han går nu fint i koppel, men jag misstänker att han fick bäras i sin fina väska mesta delen av vägen. Lille V var ganska simmig i blicken, gissningsvis rätt trött av alla spännande upplevelser. När jag skriver detta ligger han förmodligen och nanar i sin korg.

Medan vi stod (utanför sjukhuset) och berömde varandra dvs jag beundrade lilla V och Ingrid var glad för hösäcken jag hade med, såg jag i ögonvrån en äldre man som backade ut från parkeringen, och fortsatte att backa - rätt in i min bil. Ritsch-ratsch-fili-bom-bom-boom! Jag klev ur, det hade blivit en buckla baktill, men den rätade ut sig. Ur den andra bilen vacklade en blek farbror, bad om ursäkt, etc. Han såg så ledsen ut så jag prövade ett litet skämt: Tur att du stannade, annars hade jag blivit tvungen att springa ifatt och spöa upp dig! (Ursäkta dessa smaklösheter, men detta är Roslagen och här kör vi med den kärva stilen!)

Farbror Blek: Det hade inte varit så bra, jag är just utskriven från intensiven...

Vad säger man? Släpper man ut klena åldringar som knappt kan stå på benen hur som helst? Förutsätts det dessutom att de kan köra bil! Det slutade med att jag fick trösta och klappa om den gamle och be honom köra försiktigt hem...

Mina mörka tankar om svensk sjukvård (i allmänhet) och Norrtälje sj-h-s i synnerhet fick ny näring med hemsk hastighet...