Ska försöka släppa det här nu, men måste älta detta ett varv till. Hur man än vrider och vänder så har jag ingen annan att skylla på än mig själv. Var inte tillräckligt vaksam. Levde inte som jag lär - iofs inte ovanligt... Tog framgången för given. Litade på min vanliga tur. Autopiloten hade semester...



Jo, jag har en sådan, det är inte mycket jag kan göra åt det. Har för länge sedan insett att man är funtad på detta vis. Autopiloten något slags överjag som träder i funktion när det behövs. Mycket praktiskt vid strömavbrott, bilhaverier, etc. Min högst privata autopilot ser till att Yours Truly aldrig är handlingsförlamad, ett slags ständig katastrofberedskap. När allt är som vanligt igen återgår vi till den vegeterande tillvaron. Autopiloten är i stand-by, men är för den skull inte overksam. Då pågår en strid ström av tankar i det undermedvetna; Joyce visste och skrev mycket om det här, kallade det the subconscious mind. Här produceras strändigt nya hugskott, planer, förslag - en del bra dumma. Yours Truly kan inte stoppa karusellen i skallen; ibland tar jag faktiskt och läxar upp förslagsställaren - "nu får du ju skärpa dig!" - men en del påhitt är å andra sidan riktigt bra. Därför har man alltid en Plan B (och C och D) om den ursprungliga riktlinjen skiter sig. Just nu sysselsätter vi oss med Plan B, allt medan det Lilla Livet, d v s de som är kvar, tas om hand. Ada mår efter omständigherna rätt bra. Hon letade frenetiskt efter sina valpar, men har nu coolat ner sig och kan intressera sig för att äta. Igår kväll låg hon länge med mig i soffan och sov, för första gången på många dagar. Klockan 11.00 ska jag åka med valpen för obduktion. Förhoppningsvis får vi reda på vilken smitta det är och hur länge vi ska sitta i karantän.
Och så har vi tagit dyrköpt lärdom. För att markera detta har bloggens namn ändrats till samma som hemsidans motto: Try Again. Fail Again. Fail Better. I konsekvens med detta ska vi försöka igen, vara beredda på misslyckanden och försöka bli bättre.

En person som känner mig väl frågade: Varför gjorde du så här? Det var inte likt dig!
- Va! Hur då?
- Jo, du har gått ut med den här kullen, lagt ut dem på hemsida och blogg. Det brukar du inte göra...
Så sant. Kalla det skrock eller vad som helst. Yours Truly är lite ambivalent till att prata och redovisa det som ännu icke är. Man ska inte utmana Ödet.
* Typ; du skall icke förhäva dig.
* Inga träd växer upp i himlen.
* Du skall framför allt icke taga saker och ting för givna.
* Pladdrar man för mycket om det man håller på med så blir det inte av.
Det här är en välkänd regel för journalister/författare. Går man ut med sitt jobb eller den nya boken, så går det mesta i stå. Och nu gjorde jag precis tvärt om. Det ska inte upprepas.
Blir det någon mer kull kommer den att vara norra Europas hemligaste. För säkerhets skull.

Här sitter man då och ska försöka ta tag i det lilla livet, fundera på om någon kunnat gjorts annorlunda och i så fall vad och hur. Efterklok kallas det visst. Finnes här lärdomar att dra?

Ja!

*Först och främst är det så ironiskt att detta skulle hända här, hos mig. Jag som är (ö)känd som helt hispig n är det gäller smitta och små valpar. Som dagligen och stundligen predikar och skriver stackars andra på näsan att man inte ska åka på utställning, ta emot besökare med hund, etc. när det finns ovaccinerat smått i huset. Gäller inte restriktionerna hundkurs? Fr o m nu gör de det. Till saken hör att det inte bara var vi åtta stillsamma unghundsägare som lullade runt i Guds fria natur på kursen. Två dagar tidigare hade klubben haft sin stora vårtävling i dagarna fyra. Hundratals hundar från hela Sverige hade vistats på vår kursplan. Efterklok?

* Långsamt har det börja gå upp vikten av att definiera smittan. Vissa virus kan stanna i miljön väldigt länge. Coronavirus? Stämmer i så fall bra, inkubationstid 1-3 dagar. Den enskilde hundägaren kanske inte ens uppfattar att hunden blivit sjuk. Om en hund kräks är det liksom inte samma dramatik som när sex hundar får kräksjuka.

* Obduktion alltså... Kan kosta skjortan. Måste ta reda på a) det ena och b) det andra, samt hur man bär sig åt. Brukar ha 10.000 öronmärkta för en kull; parningsavgift, vaccinationer, ID-märkning, besiktning, m.m samt "oförutsedda utgifter". Denna buffert har nu blivit åderlåten i skrämmande omfattning. Nu har penningstarka i den närmsta kretsen antytt stöd om så behövs. Jättesnällt, men ska först ta reda på hur det ligger till.

* Innan vi vet smittobelägenhet råder alltså frivillig karantän. De planerade utställningarna slopas och WDS kan man bara glömma.

* En sak som vi glatt oss åt så mycket är att hämta Ingrids lilla valp. Forget it! Kan se rubrikerna i Dog World: "Top Scottie kennel wiped out by virus". Men Ingrid har inte varit här, så hon behöver inte sitta i karantän. Nu är det klart att den lilla svarte Viggo - skotten - får åka finbil, som rattas av Ingrids snälla storasyster Marina. Vad vore man utan La Famillia....?
* Har informerat kursansvarig om läget (hoppas innerligt ingen mer är drabbad!) samt närmaste bekantskapskretsen med hund. Kära vänner, kom inte hit...

Trots alla våra ansträngningar dog vår sista valp i natt kl 3.Tack för ert deltagande alla som varit med på den här resan.Vi är jätte jätteledsna.Lisbeth & Ada

Kort deltidsrapport: valpen är iaf lugnare nu efter medicinering och så är Ada. Alltid något... Över huvud taget är en säker mammahund som Ada pålitligare med diagnos än världens alla veterinärer. Friska nöjda valpar - Ada dito, valp opasslig - Ada orolig, valp jättekrasslig - Ada stressad. Valpen har inte blivit sämre, men jag törs inte ta ut något i förskott. Vi får se hur det går...
Det har varit en jävelusisk vecka, bara elände:
* måndag: upptäcker ett växande och kliande födelsemärke på högst mig själv. Uppmanas av enträgna familjemedlemmar att söka bot på landstingets födelsemärkeskoll. Vårt sjukhus visar sig inte med på detta, kan få tid om tidigast 6 månader. Får ingen tid någon annanstans heller...
* torsdag: grundkursen ett fiasko, ivf för oss. Ingen vi-känsla, hundar slåss. Börjar överväga att dra oss ur... Men detta var bara början...
* onsdag: alla hundar får jättekräksjuka med allt vad det innebär. Stor kalabalik!
* torsdag: en av Adas valpar verkar dålig. Orolig och ångstfylld natt i väntan på veterinär.
* fredag: veterinären kommer hem tidigt på morgonen, undersökning, medicinering. Trots alla insatser dör 3 valpar under dagen.
* lördag: valparna begravs, vi börjar förbereda oss på ett liv efter detta. Sent på kvällen slutar den enda kvarvarande valpen plötsligt äta. Den har dittills var helt frisk och fin. Varför händer sådant alltid nattetid och under helger?
* söndag: blixtutryckning till veterinärkliniken, ny medicin plus näringslösning. Och där är vi nu. Kan något mer jävligt hända denna vecka? Vi var alla glada när den tog slut...

En rapport om läget, inte för att jag har något positivt att komma med. Inte för att jag behöver mer sympati eller medkänsla. Det har vi redan fått. Men många som engagerat sig i vårt trauma, har haft ochkså haft många frågor. Vi har inte svarat i telefon eller på mail. Inte för att jag är nonchalant eller respektlös, men det har inte funnits några svar, i alla fall inga bra svar. Jag, som inte brukar ha svårt att sätta ord på vad som sker, står här stel och stum.
Varken veterinären eller jag har sett ett sådant sjukdomsförlopp; valp slutat plötsligt äta, piper och får snabbt andnöd. Vid senaste besöket (i morse) sa veterinären att valparna troligtvis dött av hastigt förlöpande lunginflammation. De har inte varit smala eller uttorkade, tvärtom stora och fina. Om det hela har sin grundorsak i kräksjukan på de vuxna hundarna, det vet man förstås inte säkert, men det ligger väl nära till hands. Coronavirus? I vart fall stämmer inkubationstiden, som är så kort som 1-3 dagar. Mina hundar har inte träffa några andra eller kunnat få smitta från annat håll. Nej, valparna har inte obducerats.
Sent igår kväll märkte jag att de enda överlevande valpen plötsligt slutat att äta. Hon har inte andnöd, med som sagt - äter inte, och Ada blev orolig. Fick komma till veterinären tidigt i morse. Den lilla valpen - ja lilla och lilla, hon väger sex hekto - fick näringslösning och antibiotika. Fick detta med hem för att ge enligt ordination - plus vätskeersättning. Där är vi nu. Ännu har det inte vänt. Men vi hoppas och jobbar på.
Tack för alla vänliga ord och goda tankar!

Nya varma och innerliga kommentarer och mail! Tack, kära vänner... Jag är rörd över ert engagemang i vår kamp för Adas lilla familj. Jag kommer aldrig att glömma er medkänsla... Husse är ledsen, han ville först inte åka bort idag, som tänkt var. Felix fyller år. Men nu åkte han och livet måste gå vidare, även om man har svårt att se det just nu. Önskar att jag var lite piggare, rent kroppsligt. Då kunde man ha nytta av den extra skjuts av energi som katastrofer brukar generera på mig. Men jag måste skura och sanera, byta mattor och vetbeddar för femtielfte gången. Valpen mår i alla fall bra och Ada vakar över den som en hök. Än har jag inte kunnat tala med någon människa om det som hänt. Då tappar jag väl kontrollen och den behövs för att orka med. Själv är jag mest apatisk, helt tom inombords. Har inte ens gråtit - inte än.

Det är mindre än ett dygn mellan bilderna: från i torsdag fyra välmående valpar ligger och diar, till fredag eftermiddag: Ada och en ensam valp. Livet är skört. De döda valparna såg inte ens sjuka ut, är stora, runda och fina i pälsen. Varken veterinären eller jag har sett liknande sjukdomsförlopp; först vill valpen inte äta, är orolig och kryper omkring, piper, börjar sedan omgående få andnöd. Det hela går på ett par timmar. Man undrar: hur kunde det bli så här? Jag har mina funderingar, ska återkomma till det.

Men först vill jag sända mitt innerligaste tack för all medkänsla som strömmat in! Jag har inte kunnat svara, och inte kunnat förmå mig till att prata med folk. Det har varit fullt upp, Ada och jag har inte sovit en blund sen i onsdags. Det hela känns så overkligt. Och så måste man ju ta hand om de som är kvar.

Det är väldigt synd om de som väntat på en liten valp och som nu blir utan. Jag är så ledsen för er skull! Tack för mail och goda tankar. Ni är delaktiga i vår sorg och kommer alltid att vara kära vänner.

Vi är bedrövade över att vår önskekull gick om intet. Den var för bra för att vara sann.

Men mest synd är det om Ada som verkligen kämpat för sina små. Hedersgumman! Hon har varit duktig och burit sina valpar, fött och skött dem efter bästa förmåga. Hoppas innerligt att Ada får behållade sin lilla valp. Den är mörk och långsvansad och har (hittills!) klarat sig.---