Fredag eftermiddag klockan fem.

Igår kväll märkte vi att en av valparna inte mådde bra, kröp runt och pep och ville inte äta. Vi har inte sovit en blund i natt, masserat och kämpat. Eventuellt är fler valpar dåliga. Det värsta är att det gått så fort, från nöjda välmående valpar ena timmen till pipande och jämrande nästa. Misster vi dessa små blir vi tokiga på riktigt. Sitter och väntar att kunna ringa veterinären. Nu orkar vi inte skriva mer om det här.Lisbeth & Ada

Upplivad av några microskopiska framgångar i Mitt Sträfsamma Lif - alla vovvars mirakulösa och snabba tillfrisknande, ampelarrangemanget blev fint och blommorna får vara ifred för ponnyerna, samt en myckenhet av spännande jobb som strömmat in - satte Yours Truly igång med övervåningens sanering, vilken legat temporärt i träda - bokstavligt talat... För nytillkomna läsare meddelas en kort resumé utan tröttande detaljer; i förliden tid drabbades Huset av en massa ålderskrämpor, inklusive vattenläcka såväl upptill som nertill. Detta gjorde övervåningen delvis obebolig och livet rätt besvärligt. Reparationer m.m kostar otroliga summor och stor möda och långsamt går det... Men för varje ny vrå som friläggs blir det ett jobb mindre, tidpunkten för nästan-visligt-skick nalkas, om ock med myrsteg. Och kära gamla prylar, tidigare hastigt undanstuvade och bortglömda, kommer i dagen.

Dagens Fynd: mormors kristallkrona! Tog genast itu med att göra den ren, putsade och sprejade kristallmedel. Väntade tills husfadern kom hem. Sen hängde vi upp den i köket! Det blev riktigt lyckat. Andlös väntan; skulle den fungera? Tryckte på strömbrytaren... Och har man sett på farsgår´n! (gammalt roslagsuttryck i icke-svärjande familjer - betyder ungefär "har ni sett på fan!") - lamporna lyste! Vi är nog de enda i Roslagen som har en stor kristallkrona i köket, men jag vill ha mormors lampa där jag kan se den, och så får det bli!

I morgon är valparna en vecka. De har snart vuxit ur födelselådan, men än så länge klämmer sig Ada ner utan problem. Snart får de små ögon, så då blir det flytt ut till större låda. Ada mår bra och har helt återhämtat sig från gårdagens opasslighet, vilken satt skräck i oss. Så allt är frid och fröjd!

Läste i DN Kultur en text av Nina Björk: "Jag är trött på att utbildas. Jag är trött på att uppfostras, bli uppläxad, föreskriven, påbjuden. Jag är trött på plikter och pekpinnar. Trött på "livslångt lärande"./---/ "Det är inte det att jag inte känner till lärandets principer. Jag förstår att EN läxa är ingen läxa; för att någonting ska stanna kvar i huvudet måste överinlärning ske. Traggling, nötning. Får att få ett beteende att sätta sig måste upprepning till."



Blev sittande någon stund i djupa tankar... I dagens samhälle finns en övertro på utbildning och information om högt och lågt. Var man än befinner sig dyker det upp någon informatör eller konsulent för att tala folk tillrätta, förmå en att göra de rätta livsvalen, köpa de rätta prylarna. Människor ska känna sig trygga och "informerade" men har inte fått veta ett knäpp. I värsta fall blir resultatet inlärd hjälplöshet. Men för att kunskap ska kunna göra nytta måste den begripas och kunna relateras till. Verklig kunskap är förstådd kunskap. Sådant kan man, såsom jag ser det, bara lära sig själv. Trial and error. Det ger i bästa fall erfarenhet, ett bagage man har att plocka ur nästa gång situationen, frågan, problemet dyker upp.



Som t.ex min lilla värld. Där sker ständigt nya saker, ibland verkliga kriser. Förhoppningsvis leder detta till nya erfarenheter; nästa gång kan man bättre hantera situationen. Til syvende og sisdt har jag bara mig själv att lita på. Just nu är det en del frågor som pockar på; valparna, hur gör jag med dem? I morgon är de en vecka, de är fina och välskapta och växer som de ska. Än kan man inte säga mer om dem, så de som önskar en liten Ada-valp får ge sig till tåls ännu någon tid. Hur gör jag med kursen? Vankelmod, grubbel... Kan man få byta kurs? Om ej, går det att få kursavgift eller del därav tillbaka? Forskning... Och så deklarationen, den anståndna, men ändå obevekliga. Måste faktiskt ägna mig åt den!



Sen, plötsligt! - inträffar något som gör att man får släppa vad man har för händer. Som igår; utspisade djuren, också hundarna fick mat naturligtvis. Alla pigga och åt med god aptit. Åkte iväg till trädgårdshandlaren och köpte blommor, susade förväntansfullt hem och satte igång, blommor planterades, amplar hängdes upp över ponnyhöjd. Så nöjd jag blev! Hundarna var med mig ute. Plötsligt började Gerda kräkas. Inom kort kräktes alla - massor! Ingen hund verkade dock speciellt sjuk, men ändå... Oroliga tankar: vad kunde det vara för fel? Maten? Inte en chans... Något opassligt ute som konsumerats? Men skulle då ALLA ha satt i sig detta? Smitta? Hu! Fick coronavirus med liknande symptom för 20 år sedan. De sjuka hundarna tillfrisknade snart, men två fina och älskade vovvar avled av följdsjukdomar trots alla insatser.



Det här är en av anledningarna till att Yours Truly är lite hysterisk angående smittospridning; inga besök av främmande när det finns valpar i känslig ålder, över huvud taget ransonering av kontakter utåt.



Kollade blixtsnabbt Ada och valparna. Allt lugnt, som väl var. Städade upp kräket, mattor i tvättmaskinen, skurade golv, tog in hundar. De kräktes stillsamt på de nya mattorna...



Efter några timmar verkade det hela ha lugnat ner sig. Då hör jag hulkande från vardagsrummet, där mor Ada residerar. Hon hade kräkt ner hela soffan och verkade rätt slak. Hon ammar ju dessutom fyra tjocka valpar. Nu var goda råd dyra - veterinär nästa? Uppvätskning? Ska något göras måste det göras fort. Ihållande kräkningar medför snabbt uttorkning - livshotande tillstånd. Orolig bevakning av mor och bebbar. Senare på kvällen, Ada erbjöds en smakbit pannkaka, en delikatess som hon aldrig nobbat. Den ville hon inte ha, så nu var det nästan allvarligt. Vad i helsike var det för fel???!!! Kände inte riktigt igen symptomen, men lutar åt att det måste vara någon skit man dragit hem från hundklubben. Beslut angående Gerdas kurs mognade med hemsk hastighet...



Vid kvällsnattningen var alla andra helt återställda. Gjorde leverpastejtest med Ada, hon tog emot (och fick behålla) den lilla biten till min stora glädje. Natten har varit lugn, Ada har fått A-fil och ser ut som vanligt. Förhoppningsvis kom vi undan denna gång med blotta förskräckelsen...

...på sin födelseda´...Grattis till Uno, Chipsmakers Uno Vallman, som blir 7 år idag!Uno är en härlig kille, populär i de vidaste kretsar. Typiskt, när flytten gick från gamla lyan i Nynäshamn, så var Ingrids svärpäron mest bekymrade över att U-hunden försvann från grannskapet. Han fick idag ett gratulationskort från fanklubben, inklusive katten Frasse! Uno har varit med om mycket... flyttat till Nynäs, fått en husse, vunnit cert & Cacib, blivit sexbarnsfar... Och nu, lagom till sjuårsdagen, flyttat tillbaka till Roslagen med Ingrid & Ola. Snart får Uno en lillebror; skottevalpen Viggo är beställd! Födelsedagsbarnet har mycket att skratta åt!

Vi har nu gått tre kurstillfällen. På ett vis har framsteg gjorts; Gerda har lärt sig sitta kvar i bilen, samt "Sitt" och "Stanna kvar". Dessvärre har hon också lärt sig andra saker... Jag anmälde till kurs för att min lilla hund skulle vänja sig vid en annan miljö, träffa andra människor och hundar, kort sagt; får vara med om någonting. Det senare har hon också fått, men inte på det sätt som tänkt var.


Jag de senaste 10 åren gått sju olika kursen på brukshundklubben, med fem hundar, samt en spårkurs på lokala kennelklubben. Dessa har varit mycket lyckade och berikande för individen. Det är precis detta som jag önskat och inte haft en tanke på något annat. Det var jag beredd att betala 800 kr för samt deltaga vid 8 x 2,15 timmars kurstillfällen. Jag anmälde därför till en valpkurs, kom inte med, anmälde igen och blev tilldelad plats på en grundkurs. Hade Gerda varit en vecka yngre hade valpkursen varit aktuell, men så blev det tyvärr inte. Nu säger sakkunskapen att skillnad i kursplan är i stort sätt obefintlig, men i praktiken är vår grundkurs mer problemorienterad. I vart fall har den skapat problem.


Alla kurser har haft ungefär samma upplägg. Men genomförandet i aktuell kurs skiljer sig. Vid "de andra" har vi haft gemensam samling - med hundar! Hundarna har då kunnat kolla in varandra. Ibland har vi även gått en liten promenad tillsammans. "Vi-känsla" har uppstått.


Här ska hundarna sitta i bilen... Det ger jag fanken i utan framhärdar med att ta in Gerda i klubbstugan. Jag vill inte lämna en sjumånaders valp ensam, ja inte någon hund, i en stekhet bil på en parkeringsplats, även om det "bara" är en halvtimme...


Sen ska det gås igenom, fikas och och pratas, i mitt tycke i en oändlig tid. Framför allt noga inpräntas att hundarna ska hållas åtskiljda, inget umgänge alltså, vilket först sas skulle förhindra bråk. Hundarna ska jobba och inte ha med varandra att göra. Inget nosande och hälsande! Det senaste budet är pga förhindrande av smittspridning av bl a noskvalster(?)! Mycke snack och lite verkstad... Någon "vi-känsla" har inte infunnit sig. Efter tre kurstillfällen vet jag fortfarande inte namnet på övriga hundar eller vad ägarna heter. Ja, de har ju en gång presenterat sig och namnen står säkert på kursmaterialet, men i alla fal... På "de förra kurserna" - jag ska inte tjata mer om det - har man fikat efter träningen. Då har hundarna legat utslagna på golvet och allt har varit lugnt och avspänt. Ingen hund har haft minsta tanke på bråk.


Gerda har under kursdagarna gått med lång hals och undrat vad detta är för massa människor och främmande hundar som hon inte får komma underfund med. Den strikta åtskillnaden har, såvitt jag ser det, bara skapat spänning mellan hundar. Nu senast hände det som inte får hända, nämligen att två stora hanar brakade samman. De hade väl gått där och laddat i strama koppel. En hund tog tillfäll i akt, slet sig från sin ägare och flög på en annan hund, ramelbuljong uppstod. Som tur är blev ingen skadad - fast en ägare fick nog fingret i kläm? - men Gerda som stod nästgårds tog illa vid sig. Dessvärre är hon nu också livrädd för instruktörerna.


Vi får se hur det går i fortsättningen...om det nu blir någon sådan...

Nu blommar vår södra körsbärsträd, så fint! Även pelargonerna skulle ha blommat, men pelargoner verkar vara förfärligt gott. Dessa åt hästarna upp... Jag borde varit förvarnad, samma sak hände förra året med rosorna, snipp, snipp - så låg alla rosenknoppar i en ponnymage. Det får bli amplar istället...