Denna blogg är värd 181 382 kr

På begäran! Helene har undrat över kortet... Då måste jag skriva något om hur jag hamnade i Dublin, om Capel Street och allt som hände där, om fotograf Tony O´Shea... Det skulle bli en roman, så det blir att dela upp det. Börjar med bildens centralgestalt, Robbie, the busker - gatumusikanten. Låt mig berätta!



Robbie träffade jag i början på 80-talet, han var då kanske 35 år, Robbie visste inte så noga... Han hade ett hemskt levnadsöde. Tidigt föräldralös växte Robbie upp i misär på ett överbefolkat barnhem. En morgon vaknade han och såg ett par nakna fötter dingla ovanför huvudet, en av rumskamraterna hade hängt sig i spjällsnöret... Robbie överlevde all vanvård mirakulöst nog och lärde sig spela och sjunga. Snart var han ett stående inslag som "busker" i Dublins gatuliv. Han var gladlynt och pratade gärna, fast det var lite svårt att förstå allt. Robbie hade inte så många tänder kvar. Han hade i allt elände en fin humor och ett slags förtröstansfull inställning till livet. När jag en morgon mötte Robbie var han dock ledsen och till och med grät en skvätt. Illasinnade personer hade spöat upp honom, och vad värre var, också slagit sönder hans lilla dragspel. Varför gav man sig på en så harmlös människa? undrade jag. Av undernäring hade Robbie stannat i växten och var obetydligt mer en och en halv meter lång. Han skulle inte kunna göra en fluga förnär...



- Jayses, love! You took the very word out of me mouth. Harmless! I´m fucking innocent! I´m not even gargling...



Med det menade Robbie att han så klart var oskyldig och inte ens på fyllan...



Robbies favoritsång "Please, release me..." sjöng han med sin starka röst och hördes genom den brusande trafiken runt Grafton Street.



Robbie lever inte längre. Frid över hans minne.

Imorse blev det strömlöst igen... poff! så sitter man där intet ont anande och så blir det svart och omöjligt att ta sig före... i stort sett det mesta. T.ex går det utmärkt att fylla tvättmaskinen, men inte sätta igång den... man kan sopa golvet på gammaldags ( och ryggontframkallade! vis) men ej dammsuga eller skura. Ej spola i toan (hu!), det lilla vatten som finns upptappat måste hushållas med till djuren. Värst av allt är att det inte går att få reda på hur länge strömmen är borta... 5 minuter? 5 timmar? 5 dagar...Efter några timmar började vattenfalls bilar pila runt, även försvarets bandvagnar, nu med vattenfalls logga på - en nyhet! Det är väl som måste till för att linjearbetarna ska ta sig fram? Märkligt - vi har 10 mil till Stockholm och alla civilisationens välsignelser, men skulle lika gärna kunna bo på en kobbe i skärgårn! Nå, efter närmare fem timmar sa det Fjång! i kylskåpet, men halva dan hade gått till ingen nytta.Ewa S har kommit med följande tillkännagivande: "Tänkte bara tala om att vi håller på och planerar en "gruppögonlysning" i Västerås el Sala prel. 9 dec kl 14.00-"Samt efterlyser lämpliga kandidater för detta.... kanske även "hinta" om evenemanget på bloggen. Så nu är det gjort!