Uppsteg i gryning, störtade in till staden för besiktning av finforden. Detta var en säregen och för Yours Truly inte oangenäm upplevelse. Prickfritt protokoll! Jag är extremt bilberoende men aldrig ägt en ny bil - tvärtom, är slutanvändare av fordon och trivs med det. Då var det med en känsla av upprymdhet att gå igenom bilbesiktningen. För en gångs skull.

I vanliga fall brukar men uppsända den traditionella bönen - "Herre, låt dom slå ut den på något billigt..."

Tänker på bilar man haft... Den första var en Opel Rekord -52, köpt för 600 kr i början på 60-talet. Ja, Yours Truly hade inte åldern inne för körkort, men bil skulle jag ha! Inga problem, världen var full av manspersoner som gärna körde den åt ägaren tills den åtråvärda lappen var bärgad. På så vis var man garanterad en osinlig ström av trevliga pojkvänner!

Opel följdes av bättre bilar i takt med att inkomsterna strömmade till. Först en Citroen Berline 11 Sport, en underbar brännvinssmugglarkareta med fotsteg och allt. Tyvärr hade den märkets svaga punkt, dåliga drivknutar. Följdes av Packard Patricia de Lux, en tvåtons tanks med V8 och hur många hästkrafter som helst. Stor, stark och törstig, gick att pressa upp i 180, dessvärre sprack motorblocket. Sen blev man gift och måste anpassa de mobila krafterna efter småbarnsfamiljens skrala budget.

En lång rad gamla oplar följde, alla med det gemensamt att de rostade, startade nyckfullt samt hade bakhjulsdrift och var lätta baktill. Med det följde att de slirade hjälplöst i snö och lera. Otaliga mornar fick man uppstiga ur sängen och knöla in sig i bakluckan för att den unga husfadern skulle komma av gården. Ledsnade på det och skaffade framhjulsdrift - alltså Citroen - igen. Alla dessa gick bra när de gick, men rostade något bedrövligt och var nyckfulla som alla fransyskor.

Värst var den sista, Citroen BX, som hade detta för sig att plöstlig få mupp med elektroniken - t.ex släcka ner lyset vid omkörning på motorväg. Hade en del nära-döden-upplevelser... Såg mig om efter något pålitligare! En av våra mest kända allrounddomare sålde sin trotjänare - en Volvo 245. Rena slitvargen! Den gick nästan 40.000 mil och var bra på det mesta.

Så blev det en rad fordar, alla bra, startade och gick - men rostade. Den senaste är med mina ögon nästan ny, så jag räknar med att ha den i överskådlig tid.

Jag älskar min fina Ford!