Jag är deprimerad! Blä... Vad har jag här att göra?
ang Det Lilla Livet:
* kommer jag att få fason på vårt hus?
* kommer jag någonsin att kunna föda upp en valpkull igen?
* blir det någon lille en till mig?
Och så de stora symfoniska perspektiven:
* hur ska det gå för Sverige?
* världen i stort?
* kommer det någonsin att bli fason på hundsporten igen?

I mitt jobb ingår att granska den ofantliga mängd protkoll och skrivelse som i aldrig sinande ström läggs ut på nätet. Dialogen i detta textens ljus kan inte betecknas som alldeles horisontell. Här gäller det att lirka och jämka, stöta och blöta, försöka bena ut den officiella tankegången bakom förslag och beslut, samt spåra det verkliga syftet med desamma. Kennelpolitiken är gåtfull intill det outhärdligas gräns.Ur dessa språkliga arabesker tränger dock en mening fram: tidigare beslut om att en domare som inte innehar auktorisation för en ras, inte äger rätt att döma rasen vid utställning som stambokförs inom SKK. Med tanke på att vi lever i Sverige, detta välordnade och genomreglerade land, är det av lätt insedda skäl osannolikt att någon av våra domare skulle vara icke behörig och det osannolika är likt förbannat inte bara sannolikt utan helt sant.
Det låter ödesmättat, som i en pjäs av Maeterlinck.
Det helt sanna men ändå osannolika är bara en av alla konstigheter som sipprar ut från den tjusigaste av organisationer. Förr eller senare kommer folk på hur det ligger till. Det är så dags då.
Ändå går det bra för kennelorganisationen. Enligt en så kallad "källa" har stämningen bakom kulisserna där presidiet då och då samlas, efter den lyckligen genomförda världsutställningen, varit uppsluppen och närmast euforisk. Det låter som effekterna av en rigoröst genomförd fastekur.
Kanske ska jag bjuda den ledsamma misstron spetsen, hitta något överraskande? Inte är det särskilt trendigt att använda dagar åt att väcka förslag, debattera, hävda sin ståndpunkt, rentav lyssna på andras argument och sen, till slut, fatta ett gemensamt beslut. Vår kennelorganisation sägs ju vara demokratiskt styrd. Däri har jag rent formellt rätt. Tittar man på de enskilda ärendena så är det inte mycket demokrati där, utan snarare resultat av tjänstemannakårens initiativ, beslut och allmänna nit, kanske till och med redbarhet. Någon styrelseperson konstaterade att det inte är särskilt inne med det kennelpolitiska grovgörat. Det finns anledning att känna oro. Det är bra. SKK-politiker ska känna oro.

Uno skrattar... Chipsmakers Uno Vallman äg Ingrid S.







Besökte våra extrahundar när att Ingrids marsvin fick komma hem. Passade på att kolla skotten Viggo i munnen. Det var som att titta ner i gapet på en krokodil! Viggo har nu lika många (och minst lika stora!) tänder som sin sambo, västgötaspetsen Uno. Så bra!







Detta apropos tänkvärd kommentar från Inga, till inlägg för några dagar sedan. Läs den!:







"Kommentar till Bedömningssport?







Man funderar ju ibland om det inte vore möjligt att göra en protest mot en domares bedömning. Protester görs ju även i olika idrottsgrenar.







Hur är det egentligen med domarens kompetens då tex. samma hund kan av samma domare få Cert och 3 ökl med en veckas mellanrum. Enligt kritikerna har hundens exteriör helt förändrats under denna vecka.















Men vad sägs om detta, som hänt nu i somras.







En VS fick Excellent + hög placering på både Circuit- och WDS-utställningarna. Den har även ett Cert tidigare. Nyligen dömdes den av en domare som märker, att hunden endast har 5 framtänder i underkäken. Han säger åt ägaren, att han kunde ge den 0 pga denna tandförlust , men ger nu MG (Mycket God=1), då hunden i helhet är utmärkt.







Hunden har även en tidigare kritik, där det står "fulltandad".







Vad skall man tro om dessa domare, som inte märkt denna tandförlust i framtänderna?















Ännu en fråga: hur vanligt är det bland västgötaspetsarna ,att dom inte har 6 framtänder?"







Nu har det klarnat en del, det har dessutom visat sig att hunden med de 5 framtänderna dessutom har syskon som är utrustade på samma vis. Då blir det hela mer bekymmersamt. Att västgötaspetsar ofta har premolarförlust är inget nytt. Däremot har jag aldrig träffat på en vgs som saknar en eller flera framtänder. Detta är dock vanligt bland dvärghundar, av förståliga skäl. Inom tibetansk spaniel, en annan "räddad" ras med liten genpool och (från början) oerhört hårt inavlad, var incisivförlust allmänt förekommande. Hundar med 4 eller rent av bara 2(!) framtänder förekom frekvent. Och vad värre var - underkäken var så smal att det inte fanns plats för fler! Förlust av framtänder (incisiver) visar att underkäken är förkrympt, alltså en degeneration. Tänderna får helt enkelt inte tillräckligt med utrymme. Käkdegereration är allvarligt och ska alltid medföra ett observandum. Nog finns det ärftlighet i det här med antal tänder. Någon enstaka hund med tandbortfall betyder med all sannolikhet ingenting, men när flera hundar ur samma kull har samma fel finns det säkert anledning att vara extra uppmärksam i fortsättningen. I aktuella fall är kullen utrikesfödd, men föräldrarna svenskfödda.







Själv tar jag, i likhet med den uppmärksamme domaren i det beskrivna fallet, aldrig för givet att hundar per automatik har alla framtänder. När valparna fått sina mjölktänder brukar jag kolla - det är inte så svårt att räkna till sex. Har valpen bara fem eller fyra tänder brukar det inte bli fler när det permanenta bettet kommer.







Men man kan undra a) hur är den hundägare funtad som levt med sin hund i flera år och inte observerat att den inte har alla gaddar framtill?







b) för att inte tala om de rasspecialister som dömde på WDS- och Circiut-utställningarna? Även om domare inte räknar varenda premolar, så ska de ju i alla fall inspektera bettet framtill. Eller? Har man nu gått bort sig i ortopedexcercis i yran över att ha fått igenom den nya standarden med krav på kraftigt påskjut och bakåtsparkar? För det är väl uppenbart vad som ser spektakulärt ut i stora ringen, alltså det som räknas. Ho vet...