Ulvus Gunvald Jackson... nu utan störande "natur".
Foto: Felix Nilsson

Det är nu ungefär två decennier sedan som Sverige fick en ny sjuka; dvs en styrning som skulle bota alla andra samhällssjukor - arbetslöshet, depression, ekonomisk kollaps - nämligen managementfilosofin, hämtad från näringslivet. Alla skulle gå kurs och utbildas. Sas det. Man skulle lära sig nya ord - implementering, team-building, gruppdynamik. Samhället och dess funktioner skulle inte längre bottna i lagar och förordningar, det skulle inte vara regelstyrt utan målstyrt. För att denna nya sköna värld skulle fungera, iaf som tänkt var, måste avnämnarna lära sig att se på sig själva med nya ögon. Man skulle vara generalist, alltså kunna lite om allt möjligt, inte specialist, kunna mycket inom det aktuella området. Framför allt hyllas den sociala kompetensen, dvs att i alla lägen pladdra med folk.





Management-folket, stå-upparna, konsulterna gjorde sitt intåg. Inte ens hundföreningar var skonade, skulle det visa sig. Att kunna något om hund, avel eller regler för verksamheten var inte längre nödvändigt eller ens önskvärt. Det nya ledarskapet var allt.














Så var det också i en stor organisation nära mig. Legendariskt fädumma vi-som-vill-uppare bland föreningens klättergrodor fick här nya roller. Och kärkomna tillfällen att köra med folk.




Nu när topparna inom näringsliv och politik för länge sedan övergivit managementfilosofin som alla problems lösning - kontraproduktivt, kunskap förlorad, ingen kan längre något om verksamhetens kärna - så fortsätter de lägre divisionerna inom adminstration och föreningsliv att papegojaktigt återupprepa vad man en gång lärt på en ledarskapskurs...

Och detta med hjälp av övningar som leder tankarna till vuxendagis:














Vid något tillfälle skulle Yours Truly få en text med intervju granskad av en av organisationens höjdare. Det var bråttom och före internet. Enda chansen var att ses. Platsen råkade bli ett ställe där det samtidigt försiggicks en konferens - just i s.k team-building. Deltagarna, som var instruktörer, skulle bli bättre på att utbilda hundägare. Jag gick in och satte mig att vänta i konferensens utkant. Efter en stund gick det inte att värja sig mot konfererandet. Lekledaren hade brett ut pappersrutor på golvet. Olika budskap var skrivna på pappren. På ledarens uppmaning skulle deltagarna gå och ställa sig på det papper där man kände störst hemmahörande - eller något av samma betydelse. I precis detta nu fick jag ögonkontakt med en välkänd person - en meriterad hundsportman, erfaren lärare i hundtjänst, stora framgångar inom tävling, m.m














Jag tittade ända in i huvudet på honom, kändes som... Hans blick var alldeles tom, en avgrund av skam och genans! Här stod vuxna människor och ägnade sig på full allvar åt dagislekar och kallade det utbildning... Och detta för dyra pengar och under ett par av årets vackraste dagar!














Man kan fråga sig vad som var meningen med alltihop.














Något liknande erfors häromdagen när ett konferensprogram (ständigt dessa konferenser!) hamnade på skrivbordet, eller i datorn snarare.














Det hela är inte officiellt att skriva om så då ska jag förstås inte göra det, men man blir lite undrande. Det kan ju knappast vara på det viset att hemligheterna ska bevaras beroende på deras vikt, utan på deras obetydlighet. Det skulle vara genant att erkänna för vilka struntsaker medlemmarnas medel används.










En sammanslutning för inbördes beundran - som i sina mest upprymda ögonblick kan titulera sig styrelse - har pekat ut en ny och spännande inriktning...








Att inriktningen redan är utpekad i föreningens stadgar, i standard, etc verkar ingen ha tänkt på.












I Nazi-Tyskland hette det: Der Führer befehl - wir folgen! Alltså Führern befaller - vi följer! Berlinarna som inte var så imponerade av skämtfiguren från Österrike hittade på ett annat uttryck: Führern befaller - vi tar följderna...














Ska återkomma när det blir "officiellt att skriva om".