Att vara hundutställare... är ungefär som att vara reporter: man anmäler (sig), man ger sig av, och så får man se vart man kom och hur det blir, och det gäller att hålla masken hur det än går.













Vi var ju inte så muntra inför dagens begivenhet, Ingrid, Viggo och så jag. Ja, skotten Viggo är alltid glad förstås...









Vad har man på sig på utställning? Spelar det någon roll? Bekväma kläder! Med fickor... Ljusa byxor, då det var en svart skotte som skulle förevisas. Hårsnodd ety det blåste och man måste kunna se vart fötterna sättes. Alltså ingår "hårsnodd" i klädsel...









Smycken? Små och diskreta! Brillianter således... Så Yours Truly satte på sig alla sina diamanter i syfte att förstärka självkänslan, vilket behöves...






---








...jeg kan høre mit lille hjerte banke








åhnaj - nej, jeg vil ikke derned!---








Då kom jag på att det var uteutställning på flygfält och miljoner möjligheter att tappa bort eller på andra sätt bli av med finheterna. Ojojoj... inte tappa... ojojoj! Tog raskt av rubbet! Men å andra sidan... vad faaan, det kanske var sista gången.... kändes det som. Så jag hängde på alla diamanterna igen!







Ska det gå åt helvete ska det gå med stil!

























Vad lever man av på utställning?













Detta fick bli en lågbudgetvariant ety ingen av oss har några som helst likvida medel beroende på säregna och delvis sammanfallande omständigheter som är onödigt att tjata om.







...Der er krige og vilde anemoner































Alltså inget resesnask och inget annat heller - bensin fanns i bilen + ordentlig matsäck hemifrån, så vi skulle ivf inte svälta...







- Når dagen kommer








med tomme lommer...








Far hade donerat en hundring till parkering och katalog... Det kändes som man var 8 år och på skolutflykt...











Vilket väl passar bra för den som har barnasinnet i behåll.













Vi hade iaf tur med vädret!













Vi satt och vi väntade och väntade... sist på dagen skulle tre skotsk terriers bedömas. Bara tre! Undrade vi...













Det var tre hanhundar; inga dåliga grejer - våran Viggo som har 2 cert, BIM o BIR på två försök, nästa skotte har en titel och är Nordisk JuniorV och den tredje som har två cert. Någon skulle bli den lycklige certvinnaren... och bäst i rasen... och kanske champion... Troddes så klart! Men tji fick vi.













Först i ringen var Viggo, han skötte sig bra - etta och rosa band - Yours Truly gjorde diskret tummen upp till Ingrid. Då befanns att det rosa bandet i denna ring betydde Hederspris och inget annat! Alltså inget CK och inträdesbiljett till bästa hanklass där cert delas ut. Fatalt! tänker den bortskämde skottehandlern, som på två starter förletts att taga alla lagerbärsblad för givna...













Det var bara att lomma ut och sätta sig och framför allt samla sig för att heja på skottekamraterna.













In med övriga killar i öppen klass - för våra lantisögon såg de undersköna ut med varje hårstrå på plats, lagom terrier glöd under stramt tuktade ögonbryn, skägg i vinkel, svansarna i topp och de gick och stod som gudar! Kort sagt; två skotska terriers!













Resultaten då? Jo den första fick en 2:a och den andra fick en 1:a och inget mer. Snopet...













Så i slutändan gick det alltså bäst för Viggo, men det var inte så mycket att hurra över då ingen begrep det fina i kråksången....













Det blev att försöka roa sig så gott det gick, träffa trevliga människor och kära vänner.













Så vi samlade ihop oss, gav oss av, var med, höll masken - vi klarade oss!






---






Se där - skickligt! Nu i ett nafs är två världar redovisade - den yttre, den som alla kan se - och så den samtida pågående rikare... ha ha! ...inre processen. Håll till godo!