Taina

18 januari 2010 08:54

Lite reflektioner.

Tyvärr så är alla regler och lagar till för de okunniga. När det t.o.m står att "hunden alltid skall ha tillgång till friskt vatten" så förstår man att regler behövs.
Den "riktiga", kunniga, seriösa uppfödaren behöver inte några pekpinnar. Den "riktiga" uppfödare skulle aldrig drömma om att avla på undermåliga individer. Den "riktiga" uppfödaren är oerhört mån om sitt rykte och sin ras.

Det är, tycker jag, alldeles för lätt att skaffa kennelnamn och kalla sig uppfödare.
Reglerna är till för att vissa uppfödare inte skall göra för stor skada.
Hur skall man förhålla sig till framtiden och alla onödiga och "nödiga" krav?

Taina

Anita W

18 januari 2010 10:55

Allt väl här, om man bortser från ont i ryggen, ordentligt, vilka leder värker inte? På morgonen går jag som en hundraåring (?) de första minuterna och ibland vill man grina av smärta
Visst är det jävligt trist att börja bli gammal. Hjärnan är klar o pigg (tycker jag, och det är viktigast) Går jag ner på knä, ej för att be, men att städa, valpning osv, då ligger jag inte nådigt till för det tar mig en otrolig tid att komma upp. Ibland tänker jag när det inte går "vad gör jag nu, sitter jag här tills någon kommer"
Man blir lite inkontinent, man glömmer saker, eller åtminstone förtränger med råge Barnen bor i annan världs del, mina kompisa i England. har ingen inkomst.
BU HU vad synd det är om mej!!! Naturligtvis inte. Livets process. När jag väl är igång så är allt kanon. Utlands resor, besök av vänner, restaurang / krog får äran med mig som kund. Domeri, uppfödning av valpar som det sedan går bra för. Nej ni, jag funkar nog ett tag till, trots allt. Ont krut och allt det där. Folk har för vanan att säga " det finns de som är värre" JA, och?? Har jag mindre ont för det?
Om två veckor ska jag döma Lisbeth´s ras Tibbe spaniel för första gången. Ska bli spännande och kul. Hoppas de förstår att jag inte är en expert på denna ras ännu ( om någonsin)
Jag hoppas i stället de trevligt säger efteråt, "du måste vara mer.............." Det blir som det blir. Jag är glad de står på bordet för just nu bara kan jag inte bli av med min ryggvärk

Anja

18 januari 2010 21:55

Hej Lisbeth.
Det är tydligt att det varit rätt så tyst varstans.
Massor av snö att kämpa med och sen den ihärdiga kölden som man fått känna av t o m inomhus med frysna rör i köket har faktiskt dämpat ner åtminstone min "livslust" .
Hundarnas också trots så oerhört vackra soliga dagar , som vi fått njuta av genom fönstret i stället.
När termometern stått omkring och över -20 har de också föredragit vara inne och mysa i sofforna i stället förfrysa sina tassar.

Men jättetidigt i morse plötsligt sprack isen i röret efter elva dagars och nätters vattenkokande och massor av grovsalt . Temperaturen också sjunkit rejält.
Rörkillarna var ju helt upptagna att tina upp alla andras rör, så de inte kunde hjälpa mig . Tidigast ev. i veckan skulle det bli.
Oj, så glad jag blev att detta hade jag fixar själv och sluppit
massa extra kostnader.Trots att det varit mycket nattjobb också.
Dom pengarna vill jag hellre lägga på några utställningar
som en av "prisjägarna" som collievännerna tydligen kallar oss utställare nu. Och se hur ens uppfödning
står sig jämfört med hundar både med utseende och mentalitet i det större sammanhang. Dom tydligen är prisjägare också trots allt.
Stora Sthlm gav en liten vink att hundarna med "bara"utseende även hade mentaliteten att kunna stå och röra sig framförallt glatt fram till högsta placeringar trots
en hel massa konkurrenter av dem med "utseende och mentalitet" som de blivit reklamförda för.
För mig ,helt ärligt sagt, var jag stolt över att mina hundar , även de som för första gången upplevde inomhusutställningen (juniorerna)
återigen bevisade att de njöt av allt ståhej även i
stora ringen med hög musik, spotlights och publikens stampande på läktaren.
Detta bevisar väl gott och väl att hundarna som fungerar galant över det vardagliga har det rätta sättet. Utan att behöva ha MH kryssen i rätta rutorna och deras unga avkommor vars vardagsliv för det mesta bestått av vildmarkslivet i skogsratsgården har på detta sätt bevisat
att ha den rätta mentaliteten som jag i alla fall uppskattar högt.
Som jag uppfattat av mina hundar är MH mentalitet annat.
Mycket av hur mycket du engagerat dig att ta fram dom bitarna och vilka erfarenheter hunden fått.
Tråkigt att jag återigen tog upp detta ämne, som är ältat till max. Kunde dock inte låta bli eftersom collievännerna
syftade på oss prisjägarna.
Anja

Marianne

18 januari 2010 23:07

Såg att du kände dig tärd i dagens inlägg och tänkte att jag skulle ge mig till känna!
Jag är en av alla de anonyma läsare som mer eller mindre varje dag går in och läser din blogg för dina friska och fria åsikters skull. Jag är en av dem som rekommenderar din blogg till andra för att du har ett så och härligt språkbruk och för dina oftast vettiga och träffsäkra inlägg i diverse debatter.
Du får inte glömma att för varje gnällmåns som skickar dig kritig och smädelse så finns det säkert tio eller fler som klappar i händerna när de läser det du skriver!
Upp med självkänslan nu - som R Broberg så vist skrev: "Varför gå i lera och sörja när man kan vara på hal is och ha det glatt!"

Nilla

19 januari 2010 08:01

Allt väl.....

Kram

Maria

19 januari 2010 14:23

Lisbet ! Jag har läst eländet Usch att hänga ut någon så !

Otrevligt bry dig inte om dessa hemska och okunniga de är bara avundsjuka .

Annette

19 januari 2010 17:22

Jag håller på Dej!! Den andra bloggen får mej att må illa. Visst ska man kunna skriva sina åsikter och alla tycker inte lika. Men sättet dom skriver och kommentarerna är så låga. En sån attityd dom har...vad är det för sorts människor?!

illa berörd

19 januari 2010 21:25

Vilka kräk det är så man kan spy!!!

Marianne H

21 januari 2010 07:49

Prisjägare? Jag som trodde att jag var en upplevelsejägare och glädjejägare! Priser är väl inte intressant? Jo, visst gillar jag att vinna användbara saker, ett rejält hästtäcke eller en bra pläd till hunden... men det är nöjet som räknas. SM-plaketten från ponnyhoppning, stallplaketten från Derbyt, visst är de fantastiska minnen, men inte mycket värda rent materiellt. I min familj förekommer tävlingsdeltagande av alla de slag, det inkluderar isracing, roadracing, utställning och andra hundaktiviteter som rallylydnad, bruksprov och en hel massa annat. Vi "håller på" för att det är roligt! Vem 17 tror att en isåkare i 120 km/h tänker på några priser när han flyger fram och förhoppningsvis kommer i mål oskadad? Vilken utställare drömmer om en (ful) pokal under alla förberedelser med motion, grooming osv av kanske fjortonde generationen av välplanerad egen uppfödning?
Det är ju nöjet som är drivkraften, glädjen och stoltheten. Priserna kan man vara utan.
Men stoltheten över en god prestation, det är den jag jagar. Upplevelsen.
När jag tävlat lydnad och bruks har jag givetvis inte heller tävlat för de reella priserna, gör folk i andra kretsar det? Prisjägare som prisjägare? eller är de så upptaga med att glo på sina undar för att se om de eventuellt tänker bli rädda för något att de inte klarar av att ta sig ut på vare sig tävling eller utställning?

Lisbeth

21 januari 2010 09:03

Marianne - det är så klart Upplevelsen som jag är ute efter!
Det är roligt att äga och tävla med fina djur! Det där nya uttrycket "prisjägare" är för mig nedsättande och obegripligt...