Foto: Felix Nilsson*Det var någon gång under början av förra året som insikten kom krypande; ingenting skulle bli som förut! Och medan hjärtat hoppade över ett slag, förstod vi, att det inte handlade om att föda upp valpar och syssla med hundsport eller ens få vinna - utan för att få fortsätta att finnas till...

Detta ögonblick kom någon gång till alla som varit med ett tag och som är någorlunda insiktsfulla; denna stund då en kall hand grep efter hjärtat.... och alla stod där på en avsats, alldeles ensamma, och stirrade ned i en bottenlös avgrund...

Enklast uttryckt var den bottenlösa avgrund den nya tiden: världen efter 2008, efter WDS. Vi visste (och vet!) ingenting om framtiden... det stora okunskaps töcken som uppstod efter sista KF, i denna inbördes misstro och förvirrning och avhopp, i alla tydliga eller vagt undertryckta beskyllningar och undanflykter från de kennelpolitiska parterna. Eftersom så lite har framkommit om den förväntade framförvarande ordningen, är det naturligtvis lönlöst att spekulera. Det vore som att spå baklänges i kaffesump.

Hundvärlden före 2009 var förvisso inte bra ur någon synpunkt, men med alla sina brister var den jämförelsevis uthärdlig och åtnjuter ett i stort sett oförtjänt rykte för ordning, reda och idyll. Dessa illusoriska ting förekommer bara i färglagda minnen eller skeva framställningar av det förflutna.

Det är idiotiskt att sörja vad som gått, annat än som tidsfördriv eller för att hämta lite tröst eller kraft att anpassa sig till vad som föreligger som gripbar verklighet.

Det är svårt eftersom dagens verklighet är ett fullskaligt experiment av gigantiska proportioner.

Den skicklige uppfödarens erfarenhet och kunskap om sina hundar och sin ras är inte längre något värt, i vart fall inte på samma sätt eller tillmäts inte samma betydelse som tidigare.

Ingen vetenskap eller beprövad erfarenhet har kunnat påvisa några mätbara förbättrade resultat där teorierna praktiserats i stor skala och under många år. Hundarna har inte blivit friskare, sundare eller bättre. Vad som kan mätas är att det blivit färre registreringar, färre dugliga hundar och färre tävlande på prov.

Det här är en svensk innovation och varför det har blivit så här i just Sverige kan man ju fundera sig krokig över. Fast man har ju en del tankar... Hurusom är det bara i Sverige som stora organisationer är radikala i just detta avseende.

För visst är det tänkvärt att ledande tillskyndare av det uppfödarfientliga och centralt orkestrerade regelverket själva har ringa eller ingen erfarenhet av avel?

Isolering och karantänsgränser vande svenskarna vid att se sig som bäst i klassen.

---

Varför har den här Bror Duktig-mentaliteten slagit rot i Sverige? Hur kan det komma sig att vällovliga men utopiska föreställningar oemotsagda får breda ut sig? Typ motboken... Massvaccination... Vargslakten...

I just det sistnämnda - vilka mentala skador, vilken korttänkthet kan ligga bakom en sådan grym och idiotisk verksamhet? Det bekymrade inte makthavarna förr, och gör det blott något mera nu. Att först oja sig om att vargen är utrotningshotad, och sedan - när vargarna på en tass ordnat med tillväxten - sätta igång med rikstäckande masslikvidering, kallad licensjakt, utan att för mycket bekymra sig om resultatet, verkar närmast förryckt. En sak hade varit om det officiella motivet tillkom av omsorg om hemdjur och att det är synd om de som drabbats av vargarnas bytesbehov. O nej! Det av regeringen marknadsförda motivet är vargarnas genetiska skröpplighet! Nu har det framkommit att ingen av de dödade vargarna hade några påvisbara genetiska sjukdomar som tänkt var, utan var tvärt om friska och fina djur! Det bakomliggande syftet - det finns nämligen alltid ett sådant! - med licensjakten kan därför med fog misstänkas. I Gävleborgs län springer det omkring 4-6 nu föräldralösa valpar. Vad händer med dessa? Jo, de har inte lärt sig skaffa mat. Alltså kommer de att försöka ta det som ligger närmast tillhands - alltså hemdjur - vilket i sin tur motiverar skyddsjakt. Och på så sätt är man av med vargproblemet...
Vad har varglikvideringen att göra med avelsspärrar för hundar? Jo, det är samma synsätt... Det räcker inte med SKK:s grundregler som varje uppfödare har att följa - att till avel använda fysiskt och mentalt friska avelsdjur - alltså det som ögat och sunda förnuftet kan avgöra. Nej, det ska undersökas och testas bortom allt förstånd. Resultatet av kostsamma och aldrig utvärderade bekämpningar och tester och avelsspärrande regler är att svenska hundvalpar med nödvändighet blir så dyrbara att tillverka att de blir oöverkomliga för den vanlige hundköparen. Vilket i sin tur gynnar uppfödning av blandraser, oregistrerade hundar och till och med smuggling. En gång i tiden försökte SKK - med genetisk och veterinär expertis i ryggen - förmå de mest rigida rasklubbarna att mildra/ompröva vissa avelsspärrar. Det var vid specialklubbskonferensen i Sollefteå 1990 - jag var med... Det var inte ens förhandlingsbart...

Man kan efterlysa ledarskapet... Visst ska rasklubbarna ha inflytande över sin/sina ras(er) - alltså en viss makt, men inte ALL makt!

Är det så konstigt att det faktiskt finns ett uttryck för det (Wikipedia) - Die dummen Schweden, de enfaldiga svenskarna?

Bara syftet är gott och nobelt så SKA den nya underbara världen uppstå...Undra på att man känner en stor leda!

Foto: Jocke Hellgren

--

Bilden är från ett tidigare besök då våra barnbarnspojkar bekantar sig med Dolly. Idag kommer morfar och mormor och grattar Daniel och Erik!