I SKK centralstyrelsens (CS) protokoll kan man läsa följande:

Broholmerföreningen överklagar AKs beslut om att inte godkänna föreningens ansökan om att införa hälsoprogram för rasen. Föreningen framför att hälsoprogrammet skulle innebära att endast hundar med känd HD- och ED-status samt känd mental status (MH) skulle kunna få registrera valpkullar. Vad är nu detta? Broholmerföreningens ansökan kan väl ses som bara ännu ett steg i rätt riktning?

CS faställer dock AK:s beslut. Det är klokt. Historien förskräcker nämligen. Låt oss backa bandet.

Redan på 50-talet upptäcktes ett problem hos schäfer - höftledsdysplasi.Ett utbrett och invalidiserande ledutvecklingsfel hos vår populäraste hundras och tillika den mest använda tjänstehunden var ett smärtsamt uppvaknande. Paniken spred sig. År 1965 återger Hundsport nr 8-9 en artikel av den tyske experten Dr Sachs: ”Den snabbaste och säkraste vägen att befria schäferrasen från höftledsfel är naturligtvis att utvälja, dvs. till avel rekommendera, enbart sådana hundar som är röntgenologiskt fria från höftledsdysplasi. Vilka åtgärder som nu än tillgripes, blir det smärtsamt för många ägare av värdefulla hanhundar. Och dock är det nödvändigt.”---”Ingreppet måste en gång äga rum och om några år är allt övervunnet.”

Så lät det då. Observera det reflexmässiga "naturligtvis"... Motiveringen lyser över svenska hälsoprogram än idag med oförminskat skimmer. Svenska Brukshundklubben som har s k avelsansvar för rasen reagerade med stor beslutsamhet. På ett par decennier hade man hunnit intala sig - och länge omvärlden - att det var en gammal SBK-tradition att verka för brukshunduppfödning via avelsspärrar och tvingande regler. Här grundlades den svenska ovanan - aldrig utrotad - att dra ut på korståg. Brukshundklubben, född i krigets skugga och ostört utvecklad under 60-talets uppgång och nya hundintresse - i skyddad verkstad inom stängda gränser, har haft stort (för stort?) inflytande i svensk kennelpolitik. Har något blivit bättre? Hur står det till 60 år senare? Hundratusentals hundar är röntgade, varje år avelsspärras en tredjedel av landets schäfrar pga HD-anmärkning.

Det låter ansvarsfullt. Fast å andra sidan kunde väl uppfödarna själv få avgöra saken. Av högtidstalen att döma har SBK ambitionen att marknadsföra sina avelsrekommendationer - i praktiken restriktioner - till en vidare krets. Från sin moraliska alptopp i Sverige och i kraft av sin i dubbel bemärkelse röststarka delegation har man genomdrivit en rad tvingande regler. "Vi ska lära uppfödarna - och valpköparna" - (fast det inte gått) - "att syssla med rätt hundar." Det låter vackert men är farligt. Krig med ädla och goda syften blir gränslösa och förödande.

Den moraliska ivern att utrota alla felaktigheter och allt ont kan bara leda till ett moraliskt berättigat utövande av förbud - alltså utrotande - via utarmande avelsspärrar. Det är bara logiskt att autoimmuna sjukdomar ökar i förskräckande omfattning, att schäfer minskat med med tre fjärdedelar (även övriga SBK-raser tappar mark) och att det är stora problem att få fram dugande tjänstehundsämnen. Ty det absolut goda måste vinna en absolut seger.*** Jag har haft med nedanstående tidigare, men det är fortfarande lika aktuellt: Enligt experten och ostiologen (ostiologi, läran om ben) Professor Jorunn Gröndalens föreläsning Skelettprojektet, SBK:s RUS-konferens (Brukshundens reportage 1/05) är orsaksfaktorer till HD:Polygenetiskt 10-50 % Kön, anatomi, muskelvolym, hormoner, växt, beteende, sjukdomar med mera är möjliga disponerade faktorer som är genetiskt betingade.Miljöfaktorer är 50-90 %, såsom skador, sjukdomar, aktivitet, beteende, utfodring, vikt, växttakt. Om hunden har HD-fel enligt röntgen har i realiteten att göra med följande faktorer:1. Vid vilket tillfälle hunden har röntgats. 2. Vilken veterinär och klinik som har röntgat. 3. Vilken röntgenutrustning som använts. 4. Vem som är hundens ägare vid röntgentillfället. 5. Vilken sedering (bedövning) som har använts. 6. Hundens position på röntgenbordet. 7. Exponeringsfaktorn.Därtill kommer överkurs: Avläsningen!Huruvida hunden har verkligt fel eller inte är tydligen oväsentligt. Röntgenavläsning har blivit en bedömningssport där veterinär X kan odugligförklara en hunds höfter för både försäljning och avel (och kanske predestinera den för avlivning), medan veterinärna Y och Z lovprisar samma hunds leder. Varför ska denna plågsamma, ångestframkallande och dyrbara cirkus tillåtas att pågå, år efter år?