Den Onde, dvs Chefen, ringde - ondare än någonsin.



- Jag ska be att få tacka för den här tiden...



Va! Nej... I en förbiilande sekund öppnades avgrunden.... Visst har det hänt att tidningen varit ifrågasatt innehållsmässigt och annat. Det är många som sliter och drar - räknenissar, sponsorer, intressegrupper, s k redaktionsråd och så alla som vill ha en trutförlängare - en tidigare luttrad redaktörs favorituttryck. Så fort det blir mupp med budget och underskott så är det tidningen man är och tafsar på. Minska sidantalet? Minska två nummer/år? Och så vill tyckarna göra tidning "för den vanlige medlemmen". Hur ser den ut? Jag har massor av "vanliga medlemmar" som ringer praktiskt taget varje dag. Det är farbröder, någon tant, i min ålder, alltså 60+ och de har varit medlemmar i SBK i 40 år. De vill känna igen sig i tidningen. De ömmar för bruks och brukshundar och vill ha mera sånt. "Tyckarna" vill ha mindre bruks - med argumentet att bruksintressenterna är bara 15 procent. Det ska vara mer allmängods. Men kan man ha fler artiklar på temat Hunden Behövs? Alltså "Min hund räddade mig när jag var deprimerad/utbränd/sjuk-på-annat-vis". Korsord? Veterinärspalt? Frågespalt om problemhundar? Kändis med hund? "Min hund hjälpte mig att få ut min nya platta..." Men tidningen har bara 11 sidor/nr för så kallat redaktionellt material, när annonser och fast material är borträknade. Det blir inte mycket över att göra tidning "för den vanlige medlemmen". Genomströmmande medlemmar som hundägareutbildningen genererar, dvs kursarna, de stannar kvar i begränsad utsträckning... Är det inte kärntruppen av medlemskåren som bör respekteras? Jag tänker då särskilt på en hedersman, som brukar höra av sig med synpunkter, vi kan kalla honom Evert . Senast nu var "evert" mer bekymrad än vanligt; brukset är SBK:s ryggrad, sa han. "Vi måste värna och bruks och brukshundar! Det måste märkas i tidningen. Man blir rent ut sagt förbannad... ", etc. Det är bara att hålla med.

Men var ska man ta´t? Har nu SBK öppnat en diversebutik, så får man väl ta ansvar för den! För tidningen ska spegla organisationens verksamhet och det är inte nådigt; hundägarutbildning, lokalklubbar, brukshundsraser, frivilligverksamhet, försvarsinformation, mentalitet, vetenskap och forskning, bruksprov och tävlingar, hundhälsa, nyhetsmaterial, ungdomsverksamhet, agility, lydnad, etc. Vissa begivenheter måste vara med, som t.ex Kongressen och SM. Var och en begriper att detta låter sig inte klämmas in på elva sidor + - några uppslag...



Nu är det här inte vilken liten blaska som helst; "min" tidning trycks i över 70.000 ex, har rikstäckande spridning samt är Nordens näst största hundtidning - i vart fall har den varit det de senaste decennierna.



Jaha, så skulle det sluta så snöpligt... efter 25 år (för min del) och närmare 20 (för redaktör´n)... jaja, jag gråter inte för min sjuka mor, men är det en flams och tramstidningen som folk vill läsa så finns ju Allas...

Jag har alltid varit noga med att skilja på jobb och privat bloggande. Men eftersom detta gäller något vida viktigare än mitt eventuella arbete eller redaktör´ns fortsatta uppdrag, dvs en medlemstidning för 70.000 hundägare, så läggs alla hänsyn åt sidan...


Så förstod jag att det var ett Skämt från Chefens sida! Fast med lite allvar i botten... Frågorna kvarstår: Vilken tidning ska vi ha? Före helgens organisationskonferens kom meddelande om Prognos för året 2008; resultatet ser inte så bra ut som man hade förutsatt, förbundet redovisar en förlust för helåret på 1.7 miljoner, minskade intäkter, förlagsförsäljning, medlemssiffror, etc. Exakt detta frågades om vid höstens intervjuer (i oktober när det börjat röra på sig på världens börser), men då var allt så bra så! Måste man vara född i Hagalund för att ha lite katastrofberedskap?


Intressant att SBK-Info, som skickades ut idag, nämner inte med ett ord något av detta...

I hela mitt liv har Yours Truly lidit av ett slags snällhetssyndrom - ja, lidit och lidit... men iaf av sviterna av att inte kunna säga ifrån... Klara allt, hinna allt, vill inte göra folk besvikna. Alltså säger man ja till saker och ting... Trots att att ett avvärjande vore det enda sunda: There´s already too much on my plate... Till helgen ska en annan åka på konferens! Uppgift: oklar... Men i samband med propån sas: "Det är bra om du är där..." Alltså ska jag på lördag, istället för att vara hemma i hemtrevligheten, göra nyttiga saker, etc. uppstiga i ottan, jäkta som en galning, halka iväg i dåligt väglag, hitta rätt, hälsa på folk, trycka händer, leva på konferensmat, samt lyss till ledningsgruppens surprise om brister i budgeten på 1.4 miljoner. Jag öppnar munnen och hör mig själv säga: "Javisst, jag kommer..."



Jaha, men jag är myndig, vit och fri - varför klaga? Det är väl trevligt att vara efterfrågad? Jo, man har ju hört detta med kvinnliga chefer, de måste vara mer duktiga än manliga kollgor och får aldrig göra fel. En annan har tredubbel kappsäck; proletärbarn, kvinna samt (numera) gamling. Det där har hängt med hela livet och inte blir det bättre - ja, man blir ju inte yngre. Alltså måste Yours Truly med nödvändighet, åtminstone i egna ögon, fixa allt, ha blykoll, vara bäst i klassen, alltid! - samt helst kursetta. Det är upp till bevis varenda dag! Dessutom måste man vara snäll och duktig, ety att lärare, chefer och andra som satt sin heder på spel och satsat på min ovärdiga person icke må svikas. Det är därför som man inte kan säga nej...



Illustreras med det snällaste jag vet, nämligen min fina Dolly. Hon gör alltid sitt bästa och finner sig tålmodigt i människors dumma påhitt med en överseende glimt i sina kloka ponnyögon. Dolly ställde trofast upp och ledde paraden från Humlegården till Kungsan, trots att hon säkert hellre varit hemma med kompisarna på grönbetet.--PS Spännande updates på skotten-bloggen! se länk till höger...