Det här inlägget hade Stor-Skrävlo på skottebloggen för ett par dagar sedan. Uppenbart har det lästs OCH kommenterats av icke-skotteägare: I senaste numret av Gods & Gårdar sitter redaktören med en skotsk terrier i knät och säger: "Det ska vara en skotte i år!" Då tänkte jag att skotteskrytet platsar även här! Håll till godo:










"Nu ska jag berätta varför skottar är så underbara hundar, ja, det är nästan så man skulle vilja ta till överord! För en gångs skull... Som nyfrälst har man skymtat ljuset i tunneln. It was not an oncoming train, it´s a Scottie!












* Temperamentet - den speciella Karaktären som bara skottar har; trofast, lojal, värdig, nyfiken, lekfull - modig! Å vad det är härligt med hundar som är på detta viset! Har också noterat att skottar är minneskonstnärer; kommer ihåg en person som ses som vän, glömmer aldrig en oförrätt... En skotte växer av berömd och uppskattning, sluter sig inom sig av tjat och åthutningar. Klokt!












* Utseendet - lagom stor för att vara behändig, robust och hänger med överallt. En vacker skotte i toppform syns verkligen och väcker rop av beundran. Ändå är det inget överdrivet eller förkonstlat över skotten. Det ska vara balans i varenda del av en skotsk terrier, som här illustreras av Per Undéns fina foto av en av hundhistoriens stora, Ch Raglan Royal Commander, Årets Skotte & Årets terrier 1984 och 1985, uppfödare & ägare Dan Ericsson, som så väl har tagit tillvara arvet efter de stora i Sverige och England.



* Allt-som-är-runt-omkring... Skotten är ingen moderas, den attraherar inte The Awkward People, alltså det nya frälset som tränger sig på i hundvärlden överallt - the cheapest way to get on the stage - den är inget tillbehör till ägaren. Skotten är heller ingen andra-ras som försörjer kennelns mer knepiga objekt... Skotten är sedan mer än 100 år i kärleksfulla händer, många av de skotteägare jag träffat har ägt och fött upp skottar i 30-40 år. Quality! Det finns en angenäm Tradition i skottevärlden - hur man föder upp, beter sig, ser på hundsporten, förhållningssätt, etc. Allt detta motsvarar min egen uppfattning om sakernas ordning. I love it!"


--


Den nya bloggtiteln har Yours Truly inte hittat på själv, men väl hittat i klassiska "Mordet i prästgården" (1930) av Agatha Christie. Funderade ett ögonblick och fann att citatet väl stämmer överens med egna erfarenheter!

Svenska Kennelklubbens hedersledamot, förre ordföranden Karl-Gustav Fredricson har avlidit i en ålder av 83 år. Jag minns K-G, som han gemenligen kallades, som en praktiskt orienterad man. Han höll hästar och hundar på sin skånegård, Nämdemannagården i Velling, och drev sitt företag med trävaruimport. K-G var mycket hästintresserad, red och dömde dressyr. Han var som ordförande i Skånska Kennelklubben tidigt engagerad även i hundsporten, och blev så småningom invald i SKK-centralstyrelsen. K-G var de små enkla lösningarnas man, alltid praktisk och samförståndsinriktad. Han ledde otaliga arbetsgrupper och kommittéer, exempelvis den fredricsonska kommittén för utställningsregler, där undertecknad ingick. 1985 valdes K-G Fredricson till ordförande i Kennelklubben. Han fick omgående mycket att stå i, bl.a det storståtliga 100-årsjubiléet, men även en hel del intern strid. Han fick försvara SKK:s kritiserade kontorsbygge Möllan och initierade ordförandegrälet med SBK om hundägarutbildning och lokala kennelklubbar, vilket kan tyckas vara småttigt att dra upp nu, men som på tiden var en jättegrej. K-G deltog med liv och lust i verksamheten, dömde hund, debatterade och pratade gärna med folk på alla nivåer. Trots sin bakgrund och framtoning; direktör i ädelträ, skorrande ädelskånska och smällande hängslen, blev K-G det närmast folkliga som tänkas kan. Han var tillgänglig och gav journalister mycket att skriva. Jag blev lite ledsen att höra att K-G gått bort. Frid över hans minne.