Nu e vi på gång på Facebook! Det var lätt som en plätt (om man vet hur...) - tack Ingrid! Har redan fått ett helt gång vänner - vad spännande!

Helt klart missbruksbefrämjande...

Dock sliter vi oss från detta och riktar uppmärksamheten mot helgens begivelser - utställning. Yahoo!

  Efter tisdagens skrävel om Facebook har här ägnats någon värdelös timma att försöka åstadkomma ett s.k facebook-konto (tror jag det heter). Steg ett gick jättebra; det blev en liten söt sida med profilbild å allt (se ovan). Men sen var det stopp. Snälla Ingrid har erbjudit sig att hjälpa till...

Har försökt att inte tänka på detta, men det är tji. Koncentrerar mig på helgens efterlängtade utställning - i dagarna två! Jippi å tjoho! Såå j---a kul!

Men så vandrar tankarna iväg - whi spottade FB ut mig?

Det finns absoluta dårar som bevisligen är med på facebook, så varför fixar inte jag det?

Vad ska jag då med detta? Har hittills motstått alla förslag och uppmaningar i den vägen, är inte riktigt säker på att FB är min grej... kanske för gammal för den här typen av sociala media, har aldrig varit intresserad av chattar, forum o dyl.

Men så framkom det att goda vännen Agneta är med på fejjan och använder sin sida på ett förträffligt sätt! A blir faktiskt 78 i år så då kan väl jag...

Men någonstans trilskades tekniken.

Iofs inte ovanligt. Det känns som man är omgiven av manickar som ständigt ska överlistas.

Tvättmaskinen är fortfarande inte lagad.

I måndags startade nästan inte min fina bil.

Å så nu detta.

Ingen stor grej men - men den gick min ära förnär. Har försökt fokusera på tidigare succéer - när var senaste gången någon sa en bra grej till mig? Kom inte på något. Får ta fram det grövre artilleriet: självimbillning. Intalar mig: Jag ÄR faktiskt bäst när det gäller! Det gick sådär...

Få se nu vad lilla I hittar på?

foto: Gunnar Lindgren

Hundsport kan vara spektakulärt förvisso, men inte helt lätt för en utomstående anamma. Som en Wagner-föreställning på Operan, for the happy few. Kring arenan sitter en hop bekanta med sina ryggsäckar och termosar och programmet med betygsrutor som noggrant fylls i och hela den här rekvisitan som hör till la claque och som har som syfte att skapa en gemenskap kring något vars värde i sig kanske inte är allom givet. Det kan vara rent hypotetiskt. Det väsentliga är den rituella sammankomsten med sina stränga cermoniel.

 Där sammanstrålar en lika invigd som bister expertis och fikar och röker och hoppar med benen, morsar kollegialt på varandra, gratulerar till framgångar och vinster, för att plötsligt, på en given signal som den utomstående omöjligen kan uppfatta, hoppa upp och slå sig för pannan eller jubla eller gripa efter penna och papper. Någonting har hänt. En favorit har felat. En hund har tappat svansen.

  Yours Truly kan tala om vad det beror på - Damen i Svart har slagit till igen. Jag råkade nämligen passera...

Sedan lång tid har jag insett och förlikat mig med att ha denna skadliga inverkan på omgivningen. Sätt mig i en ny bil och motorn börjar genast hosta till ägaren stora bestörtning. Släpp in mig på ett slott och genast rämnar gobelängen och röta går i spinetten. Otaliga är de nyvunna bekantskaper som till sin egen olycka blivit observerade av Yours Truly; genast går de strålande karriärerna i stå! Man blir bortröstade på KF, hamnar på hal is, entledigade från sina uppdrag eller får brev från ordföranden med uppmaning att kasta in handduken.

De som känner mig väl - familj och nära vänner - kan intyga att det fungerar såsom ovan beskrivits... Ingrid påstår t o m att hennes mor utsöndrar teknikfientliga strålar! Men riktigt så enkelt är det inte... Yours Truly vill edligen försäkra att de destruktiva krafterna är helt bortom min viljas kontroll!

Utrustad med en dylik förmåga är det förståligt att min omgivning kan irriteras...Att döma av inlägg på bloggar och motsvarande finns det några personer vilka synes hata mig. Detta är inget som söker mig, de flesta är obekanta, vissa vet jag inte ens hur de ser ut. Så hatarna - det kan röra sig om något halvdussin - kan Yours Truly inte göra så mycket åt i den mån jag över huvud taget tänker på dem. Det har inte kunnat undgå mig de ondsinta nu momentant råkat illa ut på olika vis - stackarna! Obs ej ironi! En kvartett har t o m fått uppsöka läkarvård, även deras hundar blivit sjuka, vilket jag uppriktigt beklagar. En omsorgsfullt planerad parning resulterade i en tom tik... Tillfälligheter?

Nej, jag vet precis hur det ligger till.... Damen i Svart har varit framme igen.

Sorry!

Nu är vi med!  http://www.facebook.com/

Högbo 2005 (Ch )Westorps Jack Mc Call 9 mån - cert BIR,m.m.  - to the obvious  joy of Yours Truly

Många krav/hälsoprogram är kanske inte välmotiverade inom alla raser där det reflexmässigt tillämpats. Det finns gott om exempel på regler/rekommendationer som är frampressade av förvisso engagerade personer inom rasklubben, men vilkas intresse är mer teoretiskt orienterat (det är kul med statistik!) och utan att man själv behöver bära kostnaderna och krångel (har ingen eller minimal praktisk erfarenhet av uppfödning).

Nya tvingande regler kan vara på väg. 

Klubbar har nu möjlighet att ansöka om förändringar vad avser sär- och championatsbestämmelser inför kommande låsningsperiod 2012-2016.

En rasklubbs styrelses förslag är att man ändrar certifikatbestämmelserna, dvs certifikat utdelas i bästa hane respektive bästa tikklass som idag men med tillägget att 
för att vara berättigad till att tävla om certifikat skall genomgången MH med godkända skott i ruta 1,2 eller 3 föreligga alt .genomgånget MT med godkända skott 3,4 eller 5.

Precis som om detta hade med saken - dvs exteriörbedömningen -  att göra...  

Sådana kringelkrokar - att via krav i en ända klämma åt en annan  - är rena despotin och dessutom sällan med avsett resultat, ens på sikt. Annat än förhindrande att onödigt vackra hundar får tävla om certen...

Välmenande aningslösa tror nämligen att hundar som en gång klarat skottprov är vaccinerade mot ljudrädsla för all framtid, och därför, just därför ska MH användas som avelsinstrument, fast detta inte var meningen från början. Det ursprungliga syftet med MUH - som det då hette - var förvisso helt respektabelt, med tiden tillkom bakomliggande mer spretande intressen. MH marknadsfördes som "bra för aveln" samt "visar att hundorganisationer tar sitt ansvar" - och befanns därför lämpat som slagträ och argument i framtida befarad farliga-hund-debatt. (Det är bara att slå upp kongresspärmen från aktuella år så står detta mer eller mindre tydligt och klart). Nu vet alla människor som har varit med lite mer än ett par-tre hundliv, samt i bästa fall fött upp ett antal hundgenerationer att hundavel inte är så fördummande enkel som så...

Förr i tiden, kära unga generation - då fanns det gamla karaktärsprovet (med skott) - s.k BOK-prov = Bevaknings- och karaktärsprov. Då Yours Truly var en ambitös idiot så gjordes prov även med husets småhundar. Alltså pekingese, japanese chin, tibetansk spaniel i långa rader genomgick karaktärsprov, minst tio hundar och alla med godkänt resultat. En tid fanns här sex hundar vilka var och en hade en prydliga stämpel i stamtavlan på godkänt BOK-prov. Men hundar kan lära sig av varandra och rädslereaktioner kan uppstå ändå. Av dessa sex hundar blev fem lik förbannat med tiden mer eller mindre skott- och åskrädda. Här står vetenskapen frågande! 

De som var med förr minns säkert att något liknande infördes angående HD. Endast s.k friröntgade hundar fick bli champions. Den bestämmelsen togs snart bort av lätt insedda skäl. Bestämmelsen i det nya förslaget bör inte ens införas.

Tro inte att mitt liv är en vandring bland rosor, även om det understundom kan låta så. Makadam är vägen, hemsk och ruggig... 2009 var ett helvete... 2010 ett värre helvete! Man känner sig alldeles mörkbrun inombords...  Som att konstant vara på väg mellan Bårhus och Dårhus... Och allt detta beror på personer och saker som är långt borta från min påverkan. Tur för dom! Grrrr...

Jag är inte långsint. Jag tror inte långsinthet är mitt karaktäristiska fel. Men det finns gränser även för mitt tålamod.

Jag har fått öva mig i tålamod de senaste åren; beskedlig min fast med själen i uppror... Har suttit på en stol och väntat på att de destruktiva oduglingarna skulle inse till slut att det är dumt att vara odugliga och sluta tänka bara på sina löner och förmåner och sina så kallade karriärer. Det blir bara ett tråkigt resultat: generationers arbete och förtroende raseras i ett nafs. 

Men nu har det gått för långt.

Den primitiva delen av Yours Truly har god lust att göra som Putin sa ang andra terrorister: Jag vill slå ihjäl dem på dass!

Den något mer kultiverade biten kan istället - som ett nytt stilistiskt grepp - följa James Joyce exempel: Ulysses' stream-of-consciousness technique:

... du klättergroda lilla... Äkta grodor (Ranidae)... eller varför inte Pilgiftsgrodor (Dendrobatidae)... jag är illamående av raseri! hur kan man bara skita i att göra rätt för sig?! eller åtminstone förklara eller höra av sig om något muppat sig... jag har all förståelse i världen för sådant...Men Icke! ...väl formar den starke med svärdet ... idag har vi mail, pappersbrev, e-post, SMS... och naturligtvis vanlig hederlig telefoni... och ändå går det inte att få ett vettigt besked eller förklaring eller ens kontakt... Lär dom sig sånt på chefskurserna? Management by Fear...här sitter man och är lojal till förbannelse... vad har jag för det? póg mo thóin! 

Shillelagh law was all the rage... And a row and a ruction soon began...

...tänker dock vänta med att skriva hur det verkligen ligger till...  Ivf tills jag fått mina pengar...

  Helgerna är slut, har just vinkat av k. far som åkt till arbetet. Så då är man ensam igen... I princip tillbaka till 60-talet, när vi först kom hit. Jag och djuren är de som är hemma... och här finns att göra. Alla kloka quinnor vet att vissa saker görs bäst i splendid isolation... 

Yours Truly är nu fullständigt tillfreds, den uttänkta strategin ska följas till punkt och pricka...

Bättre förekomma än förekommas heter det ju! Ska faktiskt börja med att skriva till skattmasen, men först måste jag tala med revisorn... Mail i all ära men inget slår Vox Humana!

Det har varit en lugn och mysig jul- och nyårshelg, trots kylan och all den myckna snön. Enda molnen på himlen är att tvättmaskinslagaren inte dykt upp (garantin!) och att taket läcker (snön!).

Yours Truly frågade k. far om han tyckte det var skönt att lämna västgötaspets- och snöskottningsinfernot och vila upp sig på jobbet, men han försäkrade helgen hade varit mycket trevlig. Så talar en vardagens hjälte.

Rubriken hämtad ur nya librettot för Operans föreställning Läderlappen med ännu en formidabel insats av Loa Falkman. Välbefinnandet beror inte enbart på detta, vilket kunde avnjutas i gårdagens TV, utan även på de idéassociationer som fötts via bloggens senaste kommentarer - läs dem! Dessa äro från två erfarna och respekterade uppfödare, vilka fått sin skolning under 70- 80-talen - svensk hundsports guldålder. Och nu börjar vi nalkas dagens ämne... 

Yours Truly har kommit att gräva djupt i några gamla årgångar av Hundsport. Det slog mig hur bra kennelklubbens tidskrift var förr - vilken fin balans mellan det rent organisationsmässiga och kennelklubbska, reportage, kynologiskt material, nyheter och mer lättviktig läsning. Och hur bra de skrev! Föregångarna, förebilderna; Björn von Rosen, Stig Ahlberg... det fanns fler.

Och bilderna! Ack vilka bilder som togs av Thomas Fall, Diane Pearce, Charlie Andreas, även senare Wilhelm Dufwa, Gunnar Lindgren, Per Undén... Guldåldern för hundtidningarna måste varit vid slutet av 60-talet fram till 80-talet.

Varför har Hunden i hundsporten kommit i skymundan i Hundsport? This mass of mediocrity! Alla hyggligt pålästa, hyggligt tekniskt kunniga, hyggligt duktiga människor som ändå inte lyckas göra mer än ett halvdant jobb; oavsett från vilket håll man närmar sig. Hundsporten har blivit för populär... Det är många som är med och kappas om utrymmet, så många grenar, tävlingar, utställningar, så många nya titlar... Alla ska få plats på allt fler frimärksstora bilder; sponsor, handler, domare, kanske får också en representant för arrangören vara med. Kom inte och säg att detta har något att göra med kynologi! Det är galapeteri, en lindrigare form av vansinne, fast med hund. Och hunden blir en biprodukt - och vad värre är; ingen bra bild fastnar på näthinnan.

Inte ens i de redaktionella rasspecialerna finns någon riktig rasbild - en utmärkt representant för rasen, prydligt och naturligt poserande, alla ben i rätt hörn och utan störande bakgrund. Här ska allt finnas; proportioner, förhållanden, uttryck... En sådan bild på en sådan hund måste till för att man ska ha något att referera till, oavsett om man är uppfödare/domare/utställare eller står vid ringkanten. Bilden av rasen som jag (och förhoppningsvis även andra?) alltid kan bära med mig. Hur ska man annars kunna/lära sig att SE? Nyckeln heter att förstå och uppskatta TYP, rastyp. Vi behöver alla the Good Example framför ögonen.

Det finns inget annat sätt.

Observera att jag inte skrivit något om resten av innehållet i HS, och då särskilt de kritiserade oändliga varianter av blandrashundar på stränder, etc. De äro nu försvunna... För inte har väl stränderna tagit slut? 

Att blandras-på-strand nu ebbat ut kan rimligtvis bero på kritiken - kunde detta kallas hundsportmaterial? Jag kan inte se det som något annat än ett utslag av redaktionell despoti, mildrad av ineffektivitet.

Nu gäller de här synpunkterna förvisso inte bara SKK:s tidskrift Hundsport - men udden riktas däråt för HS är i särklass störst. Förr fanns i Brukshunden ingående material om SBK-sporten. Den tidningen har vandrat ut i det ovissa Härliga Hund-light... Vi hade också tidningen Hunden - den svenska motsvarigheten till engelska Dog World och Our Dogs. Det talas om ett återupplivande av den modellen... Alla som trår efter en tidning med mindre trams och grötmyndiga förmaningar och mer om hundsport i en mer initierad bemärkelse kanske har något att se fram emot?