Vilka ska ta vid när vi kroknar? Hur ser återväxten ut? Är det inte märkligt att den ende som seriöst verkar har funderat på det här - trots valhänta och välmenta försök i riktningen som aldrig blir något riktigt av - är den ledamot som möjligtvis är äldst i SKK:s centralstyrelse (eller kanske just därför?) - men sannerligen inte till sinnelagt, nämligen Göran Bodegård. Men så är Bodegård inte bara allrounddomare med internationell lyskraft, utan också med dr och expert på just barn och ungdom. Se här vad den gode doktorn skrev för ett par år sedan i en inlaga till styrelsen, publiceras här med benäget tillstånd... Hur vi ska förhålla oss till återväxten är en viktig nyckel till framtiden,som torde kunna diskuteras. Men diskutera då - och läs!

"Det är en allmän kunskap att ungdomar i Sverige (i västvärlden generellt) är mycket mer ”peer-relaterade” än ”authority relaterade”. Det anses vara en följd av de genomgripande strukturella samhällsförändringar som lett till kärnfamiljens upplösning och föräldrars slocknande betydelse i autonomiutvecklingen för tonåringar.Ungdomar ”förhåller sig” alltså i sina idealbildningar och värderingar i mycket högre grad till kamrater och människor i samma sociologiska situation än till människor som representerar myndighet/auktoritet. Den psykologiska tolkningen är att myndigheten=föräldern kom att spela en allt mindre roll i det växande barnets kontinuum än gruppbildningar där barnen själva utgör den tidsmässiga och kvantitativa huvuddelen.Skall vuxna kunna återerövra en relation av djupare slag och få bli rollmodeller och idealbildare måste vuxna reparera det vittrade familjeperspektivet genom att invitera till en påtaglig närhet. (Vilket f ö inte självklart unga människor obetingat tackar ja till – och kanske inte heller självklart att vuxenvärden genuint önskar ?..…) SKK har en tydligt manifesterad positiv och invitativ hållning till ungdomar. – Denna omsätts dock i samma institutionaliserande anda som SKK har till andra respekterade grupperingar och till vilka SKK har en vuxen demokratisk hållning och samarbetsmetod. Andan är inte unik utan samhällets genomgående sätt att skapa struktur för att inga särgrupper skall hamna utanför den formella gemenskapen. Det är min uppfattning att detta förhållningssätt gynnar en rad autonoma men i polariserad anda uppbyggda aktiviteter, och vilka inte skapar möjligheter för unga hundintresserade att närma sig den vuxna och kynologiskt erfarna skaran med förväntansfullt, nyfiket positivt intresse. De unga stöds att själva skapa egna aktivitetsnischer som inte befrämjar inter-generationsgemenskap. Den svenska kynologiska världen byggs alltså f n kring en princip, som gynnar historielöshet och dränerar återväxten på den muntliga traditionens källa till värdefull kunskapskontinuitet. Samhällets allmänna skapar en känsla av gott samvete. SKK kan säga att vi tar hand om våra ungdomar – men alltså på principiellt samma vis som annan kommunal barnomsorg. Situationen är densamma i de flesta av västvärldens länder och där finner man följdriktigt katastrofal brist på resurser rörande återväxt. – Utställningsarrangörer - ofta i eller nära pensionsålder - tvingas hyra in folk för de funktioner och sysslor som tidigare självklart löstes av den naturligt närvarande unga kraften i klubbarna.Jag har funnit att problemet inte existerar i Japan där familjen f ö har en annan basal betydelse (Och inte heller på Island!) – Det var där uppenbart hur unga människor engagerades på alla nivåer i verksamheten och inte hänvisade i första hand till egen ”ungdomsverksamhet” i form av Junior handling, Agility, dansa med hund etc. vilket är sysselsättningar av viktighet med de facto inte av central kynologisk betydelse och inte alls säkert bryggar över och in i den kynologiska världen. SKK/CS bör överväga hur man konkret kan bryta med den rådande demokratiskt segregerande andan till ungdomar och hitta tillbaka till ett helt annat sätt att närma sig unga människor med hundintresse."

Jag tror att Göran Bodegård är något viktigt på spåren, han har sett alla "de stora" som tonåringar, sett hur de som unga intresserade kommit med sina hundar och med tiden själva byggt upp egen lysande verksamhet. Ofta har det varit unga som inte fick ha hund för föräldrarna - hund och hundsport blev något åtråvärt som man skaffade på egen hand, nämner bara två namn, Bo Nyman (schäfer) och Dan Ericsson (skotsk terrier & labrador). Så var det fallet med många andra, även Yours Truly. Jag har själv varit ung och vet att det sista man vill bli så är det "omhändertagen" och styrd in i vad som välmenade vuxna antar är "lämpliga" sysselsättningar. ----- Se här nedan - från tidigt 60-tal - grunden till vad som blev pigga Terrierjuniorerna! Här spirade redan sedermera berömda och framgångsrika uppfödare/utställare. Det var då det.  

 Så här skrev Yours Truly för exakt fem år sedan... och då såg jag ut så HÄR...Jag skrattar ihjäl mig! Det kan vara intressant som jämförelse: 

Måste göra något radikalt åt mitt utseende! Har inget val ity ny ID-bild måste tas. Bläh! Presskortet har gått ut och körkortet är på G. Är övertygad om att det inte räcker med Ärliga Blå Ögon på Banken. Posera för bilder av den egna personen är det värsta jag vet. Resultatet brukar bli Wanted Posters.Dessutom säger Ingrid att jag ser lite opålitlig ut, för jag har sneda tänder. Egentligen tycker jag att kvinnor/flickor ska ha långt hår. Just precis, det är min oomkullrunkeliga uppfattning; bort med stubb, små försiktigt uppklippta samt persianpälspermanenter! Men nu när alla tjejer, även Damer! är långhåriga och sveper med manar som gardiner, ja, då är det inte lika kul längre... Fick en ingivelse och tog fram gamla pudelsaxen. Snipp, snipp, så låg det en driva vid mina fötter! Resultatet borde naturligtvis vara förfärligt, men det blev faktiskt riktigt bra! Fick tom komplimanger från stilpoliser i omgivningen. Det var länge sedan någon sa något Sådant till mig! Frisör: Jag själv! Varannan månad sätter jag nu en toppluva på huv´et och klipper bort allt som sticker ut. Sen shampo & självtork, frisyren får locka sig bäst den vill. Det blir jättebra! Och framför allt gratis! Grämer mig att jag inte kommit på det tidigare...I femtio är har jag blivit klippt, stubbad, effilerad och duttad med. Det stackars håret har permanentats, slingats, färgats, papiljotterats, tuperats, flätats, satts upp och tagits ner, blankborstats och fluffats till utan att jag någonsin känt mig bekväm med resultatet. Förrän nu! Det är inte första gången som jag gör radikala ingrepp, naturligtvis inte för att behaga någon annan än Mig Själv! Om jag så operativt avlägsnar näsa och öron skulle husfadern inte märka någon skillnad, det är jag säker på. Hur som helst; när jag för tio år sedan blev mormor, så kom jag till INSIKT. En mormor KAN bara inte vara långhårig och rödhårig! Jag ville bli nobelt vithårig och se värdig ut, lättare sagt än gjort. Frisören klippte och klippte, men det gråhåriga blev inte gråhårigt på något snyggt sätt, man såg ut som en grävling! För att bättra på det hela fick håret bli blått. Yours Truly inträdde i sin Blåa Period. Effekten... tja, man väckte ju en viss uppmärksamhet... Framhärdade i ett par år, men blev trött på alla dumma kommentarer, så den fick bli det gamla långa och röda igen. Men det är ju inte så praktiskt, håret är ivägen som en efterhängsen karl. Flätan fastnade i Algots träns häromdan. Så nu är det klippt!

Så trodde jag alltså DÅ - för 5 år sedan. Nu har man då kommit till INSIKT - igen. Skit i håret, gör nåt åt resten..! Inget har sådan betydelse för utseendet (och välbefinnandet!) som 10-15 pannors viktminskning... Åstadkoms med omläggande av livsföring (först) och gymnastik (sen) - ivf lilla Ja orkade inte gör båda samtidigt! Och håret det fick vara som det ville - INGEN påverkan annant än shampo var/varannan dag... Plötslig blev man åstundat vithårig och värdig... Hahahaha...

  Our Supreme and very special Boy IC Grand Ch Ormeryds Clint Eastwood showed at his best and was awarded first CASC - Supreme certificate - and super critic from American Judge Powell... We are so Proud of our Clint who kept the flag flying at todays Show in Norrköping.

    Angående Vår otillräcklighet ------------------------------------------------------------------------ FÅFÄNGLIGHET (Nils Ferlin ur En döddansares visor (1930)) 

Jag har klättrat på önskningens stege

jag har klättrat så långt att jag vet

att den stegen är hög som en himmel

och djup som en evighet ...  

Och mänskor ha gått på den stegen

i tusen och tusen år

-och ingen har visat dem vägen

var stegen står ... 

Men alla som tvinga dess pinnar

de springa på glödande kol

och aldrig i levande livet

de nå sitt mål ... 

Jag har klättrat på önskningens stege

jag har gått ett par fjät - så jag vet

att den stegen är hög som en himmel

och allt är fåfänglighet. 

Jag är som en rådis i en Skinner´s Box... Rastlösa rörelser mellan en rad punkter i tillvaron... Allt är i rörelse, precis som titeln på Lundells senaste bok och Yours Truly är fullkomligt lugn... Det här kommer att bli en härlig framtid för oss alla... som stöttat och hjälpt till..!

Alltså kan Yours Truly med Frid i Sinnet återuppta intresset för iträdalagda hjärtefrågor. Som t.ex nedanförmälda:

Typiska aktiva och agerande motståndarna till hundsport utgöras av den lilla minoritet som alltid väcker irritation i tider av samfällda stora insatser, framför allt under ovisshet och ekonomisk ansträngning. Det är så kallade debattörer, i egna ögon intellektuella... radikala, pratmakare och föredragshållare, ivriga damer och annorlunda herrar. En grupp som har lättare än någon annan att reta omgivningen då de vanligtvis saknar allt som räknas i sammanhanget - kunskap, erfarenhet, stil, egna resultat inom uppfödning och tävling. Det man har gemensamt är den oomkullrunkeliga besattheten, en rad fixa ideér om sakernas tillstånd.

De kommer samman i kotterier på bloggar och hemsidor och svetsas ihop av inbördes beundran förutom av sina övertygelser. De drar på sig hat och förakt. De anser sig hålla på med mer betydelsefulla saker än de berömda kynologerna och framgångsrika uppfödarna. De präglas av en sådan självgodhet som utmärker personer som är övertygade om att de flesta har fel och bara de själva rätt. På så vis liknar de troende kommunister och bigotta religiösa. I en häftig tid av mediadebatt angående hund - kamphundar, exteriöra överdrifter, blir de en liten högfärdig elit som avskys av de flesta och inte har svårt att hata tillbaka. Det är för många svårt att inse att dessa svåranpassade, mångordiga, pratsamma, utopiska och verklighetsfrånvarande idealister trots allt spelar en stor roll i utformandet av hundsportens verklighet och framtid.

 Som nu. På bloggar och hemsidor sås tankar och planteras ideér och principer som snart metastaseras till etablerade sanningar. För att ha så ovanligt lite på fötter, är hundsporthatarna en viktig utomparlamenterisk kraft. Störst och värst inflytande får de när en rasklubb annekteras, helt enkelt kapas.

 Aveln i den aktuella rasen kommer då i händerna på en styrelse som omsorgsfullt ser till att inga bildade och kunniga personer får några befattningar av betydelse. Den verksamhet som dessa inskränkta idealister vill bedriva framstår som en blandning av konspiration och dumhet. Som t.ex inom en klubb där avelsrådet rekommenderar en hanhundsägare att inte låna ut sin hund till en viss tik. Tiken är champion och har A på höfterna. Vad var det då för fel?

Jo, tiken hade i en tidigare kombination parats med en oröntgad hane. Tikägaren skulle med andra ord "bestraffas"... Säga vad man vill om ärftllighetsgången hos HD, men så vitt jag vet så har ännu ingen hävdat att den är smittsam...

The Winter of Our Discontent, published in 1961, is John Steinbeck's last novel. The title is a reference to the first two lines of William Shakespeare's Richard III: "Now is the winter of our discontent / Made glorious summer by this sun [or son] of York,".

 Mest umbärlig?

Nattfrost. Svajig börs. Företag varslar om uppsägningar. Vi som har varit med förr känner igen oss. Snart är vi tillbaka till början på 90-talet. Resultatet såg man överallt, på gatorna inte minst. Rostiga bilar. Arbetslösa människor. Det finns många likheter med -91, men också olikheter. Då var krisen nationell och delvis självförvållad. Botemedlet var en hårdhänt budgetsanering. Nu är finansoron global och sänder chockvågor över hela världen. Konsekvenserna är svåra att överblicka. Påverkar det här oss? Så klart att det gör. Folk kommer att sitta still i båten och hålla hårt i plånboken. Vad innebär det för hundsporten?

Man kan lugnt utgå från att det blir en Missnöjets Vinter. Det är bara att gå tillbaka och se vad som hände sist: Så här sa SKK:s vd Ulf Uddman enligt Brukshundens reportage (2002):

För att visa på utvecklingen inom SKK-organisationen anlade Ulf Uddman ett tioårsperspektiv.

- För tio år sedan hade SKK 60.00o registrerade hundar per år. Nu har registreringarna gått ner till ungefär 50.000 Enligt en SIFO-undersökning är antalet rashundar kontra blandraser ganska konstant.

- Mycket av motorn i vår verksamhet är nyregistreringen av valpar, underströk Ulf Uddman. När det gäller medlemsutvecklingen var 90-talet ett förlorat decennium. Medlemstappet gick från 300.000 till 260.000 Alltså kan man vänta en betydande nedgång i registreringarna. Det är smörjmedlet i hela hundorganisationen. Utan kullar som föds har uppfödarna betydligt mindre möjlighet att hålla igång. Även om ingen blir rik på att föda upp valpar, så ger det ändå tillskott till verksamheten; utställning, tävling, kanske inköp av nytt avelsmaterial och förbättringar av sådant som används till hundarna. Valpregistreringarna generera också direkt betydande belopp till SKK och indirekt i medlemsavgifter till klubbarna, kursavgifter, nya utställare och tävlanden. Allt detta kommer att krympa ihop.Visserligen har inget Månadsbrev från SKK publiceras på evigheter, men att valpregistreringarna redan gått ner är ett faktum som bekräftats från SKK:s ledning. Man kan också se det på antalet annonser i dags- och fackpress. En förfrågan till olika rasklubbar ger vid handen att situationen är smått förtvivlad; "rena paniken". Jag var valphänvisare för tibetansk spaniel och där är det tvärdött. Från 1-3 förfrågningar per dag, till nu - noll och intet...Törs man då lägga på en kull? Värsta fasan är att bli stående med en stor kull 4-månaders valpar som ingen vill ha. Valpar är ju färskvara... Här finns också ett djurskyddsproblem; risken är överhängande att en del köp blir mer lättvindiga än vanligt, kanske avbetalning, kanske förtvivlade uppfödare säljer till folk som annars skulle fått nobben. 

Även de som har valpar tingade gör klokt att tänka sig för. Även valpköpare är människor och som sådana sig själv närmast. När mattan rycks undan fötterna är troligt att den planerade valpen känns mest umbärlig. Det är inte bara valpen som ska betalas vid inköpet, den kostar fortsättningvis massor med pengar; försäkring, veterinär, kursavgifter, medlemskap...Hundvärlden får övervintra, bida tiden och inte tära på kapitalet.

På begäran...

Yours Truly har förvisso aldrig ägt en terrier, eller ens en strävhårig hund, men alltid känt mig dragen till denna grupp. Hundsportens vagga stod i Storbritannien och då speciellt i just terriergruppen. Temperaturen är snäppet högre, engagemanget känns riktigare. Man tävlar och konkurrerar i bästa sämja - gissningsvis är det kanske inte alltid så, men det VERKAR att vara på detta viset. Sporten är liksom på allvar, temperaturen stiger runt ringarna... det klappas och applåderas utan att någon flåshurtig speaker behöver uppmana därtill. Folk är sportsliga på genuint sätt, man håller reda på och hjälps åt med varandras hundar. Det är engagemang som känns äkta och ej påklistrat.

Man träffar riktiga hundmänniskor som framgångsrikt intresserat sig för sin ras och vår sport i kanske 40 år eller mer. Det är bra för mig att möta gamla och nya hundvänner. Man påminns om hur saker och ting borde få vara och blir på gott humör för resten av dagen. Terrierfolkets storheter sedan 30-40 år tillbaka tävlar fortfarande med liv och lust. Många VIP:s i toppen nöjer sig numera annars med att glassa i organisationens f n bästa gren - vilket är konferenser och likställda evenemang.

Jag känner mig djupt bekymrad över det sätt som vårt sport utvecklats under de senaste decennierna. Kynologin är satt på undantag och ersatt med, tja... vad ska man kalla det? Vi har sett ett intåg av Management; chefskulturen, direktörerna, corporate bullshit...

Hundsport är en konst och konst kommer av att kunna. Nu har hundaveln hamnat i händerna på genetiker och betalda konsulter, uppfödning har reducerats till rutor som ska prickas av: röntgen, MH, etc. istället för att titta på hundarnas fel och förtjänster och utgå från det och standardens beskrivning av idealet. Traditionellt selektiv kvalitetsavel har blivit raseliminering. Detta håller man på med sedan decennier utan att bry sig om att utreda effekter, och vad värre är; när effekter faktiskt utreds kör man trots ett negativt resultat på i samma spår. Det finns en ovilja, ända upp i organisationstoppen, att ta till sig resultat och forskning som visar att något av älsklingsprojekten varken gör till eller från för att förbättra hundaveln. MH, som i början av 2000-talet infördes som krav för registrering av brukshundar, skulle utvärderas efter 5 år. Detta har inte skett. Schäfer har röntgats i 50 år och har fortfarande 25-33 procents HD. Samtidigt befinner sig brukshundraserna i fritt fall, registrerings- och kvalitetsmässigt - påtalat bl.a i Domarbladet. På WDS 2008 blev detta uppenbart då, med något undantag, svenskfödda hundar inte alls kunde hävda sig.

Hundraserna bli alltmer lika varandra, lång hals, kort rygg, överdrivna vinklar, t o m i rasstandards där tondöva översättare och andra klåfingriga lyckas dra en grå nivellering över rasavelns stöttepelare. Dessutom visas alla raser (nästan) likadant - d v s i en rasande fart.

 Den förtjusande airedaleterrierbilden från 30-talet, tillägnas vännen Stig Ahlberg, airedaleterrierman, domare, redaktör för Röster i Radio/TV och mångårig skribent i Hundsport under signaturen Black Jack. Vi saknar Stig! Han älskade hundar och hundsport, han hade inte gillat the Management People.

  Saknad?

Ord för dagen (DN): Jag saknar Arafats lögner. Han gav oss hopp. Abbas säger som det är hela tiden. Vi behöver någon som ljuger för oss.

I yngre år lärde man sig det trösterika talesättet: Hellre Rik och Frisk än Fattig och Sjuk. Det fanns t.o.m på skyltar som man kunde hänga upp. I Fallet Yours Truly har det på något säreget vis blivit tvärtom; Fattig men Frisk (+ Smal & Snygg el. ivf två stl:ar mindre å då ser man ju snyggt Kristidssmal ut... å kläderna sitter bättre...). Förr var man mer välbeställd men Ont i Ryggen å Domnat Ben - vilket e ett Helvete samt därmed sammanhängande Tragiskt Lönnfet; hamsterpåsar, bilringar, fler Hakor än en - vill man Leva med sånt... Nej!   Vi behöver alla någon som ljuger för oss... Så Yours Truly intalar sig: Jag är lyckligare nu....