På den tid då man tyckte lite bättre om sig själ var det kul att handla kläder...

Sålunda införskaffades  vid slutet av 90-talet från Saffran, en liten butik i Gamla Stan som bara säljer (sålde) kläder av egen design, bl.a denna dress i vävt ylle; en liten jacka med ståkrage och sned knäppning, en cape i samma tyg, ett par gröna matchande byxor samt en liten kjol i samma tyg som byxorna. Très chic! Jag gillade mycket denna outfit, dels såg man alltid prydlig ut (inom parentes sagt: det är ett helvete att få Yours Truly att se prydlig ut, är född o-prydlig, mer The Addams Family Theme - slut på parentesen) passade till alla slags hundar, praktiska små godisfickor på såväl jacka som kjol, och hundhåren syntes inte, inte heller tassavtryck... Jag minns att jag hade denna outfit när Ada ställdes ut första gången i junior - det måste ha varit mer än elva år sedan. Sen dess har jackan använts en del, men byxorna (suck!) gick med tiden inte på...

Rotade i garderoben och gjorde detta fynd och si! - brallorna går visst att knäppa!

Vilken tur att jag inte slängde bort kläderna!

Det förtjänar att påpekas att detta med att via kirurgi förbättra sitt utseende ingalunda var något som Yours Truly ägnat en tanke... Men nu var det ju som det var och jag kan fortfarande känna den berusande känslan när bandaget togs bort och man själv stod där, fast 15-20 år "yngre"! Som upplevelse oöverträffat! Alla bekymmersrynkor och påsar var bortrollade! Har inga synpunkter på dem som tycker man ska göra tuttförstoring eller skapa en stiligare näsa - folk får väl göra vad man har lust och råd till. Men just i detta fall var det helt enkelt en fråga om att få tycka lite bättre om sig själv...

Människor som pratat skit om kostmetisk kirurgi vet helt enkelt inte vad de talar om! För egen del var det fråga om en revansch! Som fågel Fenix uppsteg Yours Truly ur askan... Slagen men inte knäckt! Där fick dom alla som varit elaka och försökt sabba för mig...

Trolleriet fungerade! Ha! Jag fick tillbaka mitt gamla jobb och allt var fridens liljor! 

Så kändes det i alla fall...

Men säg den glädje som varar beständigt!

Det finns två bombsäkra sätt att nå kroppsligt och andligt välbefinnande. Jag har redogjort för det ena (och snabbaste) vilket är dyrbart och inte helt riskfritt. 

Det andra tar längre tid, kostar inget och är mer långsiktigt men garanterat ofarligt. Det är att gå ner de 10-15 kilo som de flesta av oss som nått livets middagshöjd släpar på alldeles i onödan.

För att ha något att gå ner behöver man också lägga på sig en präktig övervikt. Jag vet precis hur jag skaffade min - dvs hamnade i min andra tjockhetsperiod. Detta skedde genom en olycka och kan dateras i månader och år. På SBK:s kongress på hotell Ariadne i maj 2001 gick den utsände reporten omkring på marmorgolv i dagarna två, omväxlande med att sitta i korsdrag. Det räckte till att dra på sig norra Europas värsta ischias! Vaknade på måndagen efter kongressen och kom inte ur sängen! Höger sida från häl till midja var helt förlamad och känslolös. En helt ekivok upplevelse. Inget - medicin, kotknackeri, sjukgymnastik - hjälpte. Det enda som funkade var att köra bil, fast problemet var att lyfta in benen i förarsätet. Och så smärtan... allt utom ytterst försiktig andhämtning gjorde ont, hela tiden, dygnet runt. Utställande fick läggas på hyllan, uppfödning likaså. Promenera hundar var uteslutet. Jag kunde max gå 100 meter eller stå upprätt i tio minuter utan att behöva sätta mig ner. Och så blev man sittande, kilona smög sig på, kondisen obefintlig.

Spin-off effekt: det är jävligt dyrt att bli tjock! Inga kläder passar längre!

Av en lyckosam tillfällighet kom Yours Truly - efter tio tjocka år - på hur man lätt kan befria sig från onödig övervikt (all övervikt är onödig).

Löjligt enkelt; inget fastande, bantande, motionerande eller annat späk. Och ischasnerven är inte i längre i kläm. Hurra!

... kära unga generation, var yours Truly faktiskt en rätt spänstig person. Man jympade, joggade, stretchade och promenerade halvmilsvis varje dag. Jag sprang lätt 6 kilometer - on a good day - på den skapliga kilometertiden lite över 4 minuter. Därtill fastades regelbundet ety stora skräcken var att bli tjock. Detta beklagliga tillstånd hade nämligen inträffat en gång tidigare i Lifvet. Efter två graviditeter var man skapligt knubbig. Upptäckte att tjockisar blir inte behandlade som människor. Är man tjock är man alltså dum i huvudet... och vad värre var; man talade över mitt huvud! Vad vill hon ha? var det ständiga frågan till mitt sällskap från servitörer och butikspersonal. Outhärdligt! Knubbisar får tiga och lida, ständigt marginaliserade och förbigångna och idiotförklarade. Om man nu inte är ett socialt geni samt utrustad med en stark och intagande personlighet. Det har ivf inte ett fragilt ego som jag...

Så bort med bilringar och kilon. Efter en energisk späkning var man smal och pigg igen.

Åren gick...

Och åren tog ut sin rätt! Snart var man femtio och såg ut därefter; gammal och trött...

Outhärdligt igen!

Genom lyckliga omständigheter hade man gjort sig obekväm på jobbet. Nytt jobb och ny tidning. Konkurrensen var mördande! Måste hitta på något som ingen annan skrivit om. Det fick bli laserkirurgi - alltså må-bra-och-se-snygg-ut-branschen. Min affärsidé som såldes in handlade om de farliga F:n - den gick ut på att är man 50+, friställd och fattig så ska man banne mig inte också vara FUL...

Fick tag i en förstående och lagom publicitetssugen kirurg. Här skulle bli reportage av att vika ut på åtskilliga sidor och därtill i den Stora Tidningen! Händer gnuggades på ömse håll..

Dök upp på la Clinique medförande bandspelare, penna och block samt fotograf, d.s den berömde Peter Knopp, nu sorgligt hädangången. Så det var inte så lite prestige i det hela. Tyvärr backad den tänkta patienten ur och där stod man... Yours Truly såg de välbehövliga tusenlapparna för jobbet försvinna i fjärran...

Goda råd var dyra! Det blev att lägga sig själv på operationsbordet! Det här låter väl inte så seriöst, men så var det! Bara den som haft Fogden vid dörren och obetalda räkningar kan förstå det predikament som Yours Truly hamnat i!

Resultatet var så pass lyckat att det blev ett nytt besök. Min skarpsynta närmaste släkting hade, efter att ha studerat före-och-efter-bilderna i tidningen, fällt kommentaren: Kunde du inte gjort något åt halsen också...

Och så blev det!  Och så blev man s.k kändis, intervjuad i TV och diverse brokota blad, detta är från Amelia, vill jag minnas. Spännande fortsättning följer...