Man borde leva i den bästa av världar... Det lilla magra skuttjobbet blev hastigt och lustig fem feta artiklar - trevligt att vara efterfrågad och försörjningsproblemen är lösta för överskådlig framtid. Bäst av allt - nu är arbetet klart och jag är Ledig! Och kan äntlig börja ägna mig åt en helhjärtad uppryckning av hemmet. Så allt borde ju vara frid och fröjd, eller hur!


Men ser man omkring sig vår lilla hundvärld ska kan man inte bli annat än pessimistisk. Vår huvudorganisation är per definition ideell och pro forma demokratiskt styrd. Men verkligheten, förefaller det mig, ser annorlunda ut; styrelsen är i praktiken reducerad till en rad nickare, dagordningen avverkas i rasande fart och den enskilda ledamoten kan omöjligen sätta sig in i alla av tjänstemän färdigberedda beslutsunderlag. I praktiken leds SKK av direktörer och likställda, biträdda av en svärm av tjänstemän och betalda konsulter. Detta är ju modernt och bra, men hur står det till med insynen i en sådan verksamhet? SKK har märkligt nog ingen egen inre granskning av t ex styrelsebeslut och motsvarande - trots att SKK är  en stor folkrörelse-affilierad enhet med monopolställning, myndighetsanspråk och 300.000 medlemmar i botten.






SKK har en disciplinnämnd dit SKK/CS eller annan SKK-enhet eller enskild medlem  kan skicka  klagan – OM den handlar om anmälan avseende enskild medlem.






Det är sedan stopp om klagande inte önskar göra juridisk process av det hela i allmän domstol, vilket är att ta en stor ekonomisk risk. Fel kan begås, visst, och det behöver inte ligga någon ond avsikt däri. I vår nuvarande situation är CS den högsta beslutande enhet och CS-beslut kan inte granskas eller överklagas annat än om civiljuridisk instans engageras.

Ovanstående lilla utläggning visar på problemen internt som just ingen orkar/vågar ta i. Det är alltså, per definition, väldigt svårt att få rätt mot kennelklubben...Det är illa nog, men inte nog med det...


VAD händer i Sverige med kvalitetssäkringen och vidmakthållandet av den kynologiska kompetensen? Är kynologi ett självspelande piano?


Hur går det med tillväxten av nya förmågor? Var finns The Good Example? Var ska nya generationer hitta inspiration? Vår tidning är ju stor och tjusig, men tittar man närmre så är den innehållsmässigt en rätt tunn produkt med frimärksstora bilder från länsklubbarnas utställningar i oerhörda mängder, resten är gull och trams, enligt nysvenskt redationellt synsätt att läsare inte orkar med fakta, och så förstås hundar på stränder i avlägsna länder, vilket är en specialité som bara Hundsport har. Är det viktiga bara att synas, att vara med på bild i HS? Inte vad man kan eller vad man har åstadkommit...


Om jag var ung läsare nu och ville ta del av intressanta saker om den spännande hundsporten och allt vad därtill hör, då hade nog entusiasmen kvävts i sin linda rätt omgående. Var finns dagens motsvarighet till Björn von Rosen, Sigyn Littorin, Olaf Roig, Stig Ahlberg, Gerd Hydén, m. fl. som skrev i HS förr?


Det är typiskt att man kan bli nästan hänförd över en så enkel produkt som Domarbladet, för den innehåller ju i alla fall en hel del värdefullt kynologiskt material, dessutom på bra svenska samt rättstavat och utan slarv och dataslir.


Det var bättre förr...