... är Högmans sämsta gren... I hate it! Förvisso kan det vara en glad och fryntlig verksamhet, när man står med en svärm välartade valpar och förväntansfulla valpspekulanter. Men längst bak i bakhuvudet gror insikten om att högst jag själv dömer valpen till dess fortsatt liv, beroende på om jag gillar köparen eller ej. Ågren!





De allra flesta som får en liten valp från oss är ansvarsfulla och tar väl hand om sin hund, och blir nästan alltid goda vänner för livet. Men så finns den lilla procenten som det blir något mackel med - jag talar om människan här - och det kan förpesta tillvaron för samtliga, och då inte minst den stackars valpen. Huvva...





När det gäller marsvin är det en annan sak. Marsvin kostar ju nästan ingenting, så folk köper sådana djur på ett mer lättsinnigt sätt. Vi slutade promt med uppfödning för flertalet år sedan, trots att vi hade några av Sveriges finaste rexar, just av detta skäl. Eftersom varken Ingrid eller jag stod ut med att se våra djur utannonserade på Blocket, så tog vi tillbaka djur som köparen inte kunde ha kvar. Allergi? Och man fick på så vis åter djur i varierande kondition, tom dräktiga - fader okänd... Nå, detta hände ju inte såå ofta, men jag minns en gång när vi tog tillbaka sex marsvin... en morgon stack det upp 20 nya nyllen ur buren. Hur kul var det?





Hade en spekulant på ettårsfölet Viola och började på så vis vänja mig vid tanken på att hon kanske skulle ha ett nytt hem. När jag köpte hennes mamma Voice, så var det för hennes stam (samma som Dolly) och för att hon skulle vara sällskap till Dolly. Att Voice var dräktig, var en tanke som jag sköt framför mig... Sälja fölungen? O hu nej! Nu fick Voice till all lycka ett stoföl, så något beslut om försäljning behövde jag inte ta... Lilla Viola kunde gå kvar med sin mamma, trots att jag ju egentligen bara hade tänkt mig två små ston...











När jag ringde hingstägaren och berättade att Viola var född, skrek hon Lyckos!





Och det var det förstås, få ett välskapt svartskäck stoföl och därtill vältecknat.





Viola är en riktig sagoponny med sin vackra färg och typ. Hon är född här på vår gård och har bott hos oss i 14 månader. Hennes föräldrar och deras meriter finns på hemsidan





www.geocities.com/ulvuskennel "shetlandsponny"





Mamma Almnnäs Voice är Elitsto och har högt premierade avkommor, bilder på hennes döttrar som är Diplomston finns på hemsidan. Viola är hennes 13:e föl och det första svartskäck stofölet, så hon är en riktig guldklimp.











Viola har är dagligen hanterad, mycket social och snäll, lätt i alla hantering. Hon är vaccinerad, regelbundet verkad och avmaskad. Alltid pigg och glad, kommer springande direkt när jag visslar. Hon har aldrig varit skadad eller sjuk. Har pass.





Vi mätte henne i juli till 77 cm, hon blir nog runt 82 som föräldrarna. Hela stammen är ren mini.





Viola har ett underbart vackert litet huvud och mycket tagel, som synes.











Jag frågade ponnyexpertisen där stona gick på sommarbete, hur man ser Viola vad det gäller utveckling, temperament m.m Enligt dessa är hon mycket social, lättsam, går bra ihop med alla hästar, "snackar in sig" med vem som helst och har lätt för att lära.





Viola har stått modell för konstnären Hermine Keller och skulpturen var utställd i Norrtälje konstsalong.





Om Viola ska säljas ska det vara till ett gott hem där hon får sällskap av andra ponnyer och inte för långt bort. Man vill ju ha lite koll...

Igår var det höstdagjämning. Det märks, inte bara ifråga om de stora askarna som nu börjat fälla sina lövknippen och draperar marken i nya färger, utan på så sätt att det ligger en fuktig dimma över skog och gård varje morgon. Ingen frost än men marken är våt, oavsett om det varit fint väder. Detta påverkar hundarnas villighet att göra vad som förväntas av dem ute, i vart fall i samband med morgonutsläppet. Åtminstone de som är västgötaspetsar. Ingen vill riskera att bli blöt om fötterna. Lilla tibben Mimmi plöjer modigt ut i gräset, medan resten ingår i tävlingen "hur många västgötaspetsar får rum på en trappa". Är detta rastypiskt? Alldeles uppenbart är det så.

Under arbetet med RAS och därtill hörande enkäter, ville en uppfödare ha med just denna egenskap, formulerad ungefär som "har svårt att bli rumsren". Det fick utgå, men skulle kanske ha varit med. Västgötaspetsarna vet visst vad rumsrenhet är. Det är bara det att behovet att vara rädd om tassarna tar överhanden. Har man en gång övertalat hundarna att gå ut i gräset, så är det inga problem. Det är ungefär som platsliggning i regn. Förståndiga förare låter hunden provligga en stund i blötan innan det är dags för provmomentet. Då brukar det gå lättare.