Ingen levande varelse är perfekt... inte ens toppvinnande utställningsstjärnor. Detta visar sig inte minst när de någon gång kommer utanför prislistan. De utanförstående fattar ingenting... ej heller vet man vad som rör sig i domarens huvud. Om det funnits någon gudomlig rättvisa så vore tillvaron ett paradis!

Vad är det då som bedöms? Först har vi (eftersom det är Sverige, Norden det är fråga om) den s k kvalitetsbedömningen. Här går domare mycket noga igenom hunden från nos till svanstipp och dikterar kritik. Bedömningen blir på så sätt förhoppningsvis begriplig...

Sedan är det de tjusigare finaltävlingarna - där liksom gäller andra kvaliteter, ivf lite mer; presentation, showmanship... Här står inte domaren och räknar tänder eller tar fram mätstickan... (inom parentes; detta görs sällan i championklass. Hundar som krånglat sig till championat förväntas vara av standardstorlek samt utrustade med dito bett). Fast ibland gör domaren just detta även i championklassen... så går det som det går och publiken är lika undrande. Det är inte helt enkelt att hålla sig för skratt...

Det här är två olika system, två olika synsätt som skaver emot, men sällan överlappar varandra. Med en grov förenkling kan man säga att i kvalitetsbedömningens grunder skymtar det "kontinentala" eller för all del tyska synsättet, i finalringen det det anglo-amerikanska.

Ett par av våra mest framgångsrika utställningshundar (ej samma ras) är lätta att kritisera i något visst avseende. Ibland faller en ikon och folket förundras. Är detta något att uppröras över? Det är ju bara att låta bli att ställa ut för den domaren! Om man nu vet med sig att hunden inte är perfekt i någon detalj som är aktuell domares speciella käpphäst...

Eller som Göran Bodegård, internationell toppdomare med världen som arbetsfält, nyligen sa:

- Utställningsdomare ska bedömma hundar, inte fördöma...