Lilla valpen Odetta fortsätter att vara hemmets solstråle... Det är väldigt spännande, nya egenskaper! Från en ny mammalinje? Jag har, med växlande framgång, hos mina västgötaspetsar letat efter just denna spontana samarbetsvilja, eller lust snarare än samarbete. Lusten att vilja lära nya roliga saker, som lillvalpen tror, naturligtvis, matte hittat på bara för att behaga henne. Som detta att "sitta vackert" - det har man ingen som helst nytta av, men valpen tycker det är roligt... En god början!

Vad kommer allt ifrån?

Pappa Jacks vackra uttryck och mörka ögon samt allmänna folklighet, mamma Gerdas raka rygg och långa bröstkorg, inte som en del hundar, nuförtiden(?) - som har bröstkorg vars revben slutar "mitt på".

Svansknorren är definitivt från farmor Wilma...

Men resten då? Det finns ju andra storheter i stamtavlan, vad har hon ärvt från dem? Kärradalens Artiga Arne har säker bidragit med fina bakbensvinklar... Jag tror på mitt enkla vis att Hurradonet-hundarna, som finns både på Jacks och mormor Ella-Bellas sida, har tittat fram i form av ett utmärkt klokt och trevligt temperament... Kan en 11-veckors valp anses som "klok"? Ja, jag tycker nog det. Nu ska man inte dra för höga växlar på detta, men visst är det spännande!Lilla O ska iaf få följa med på sin första långresa idag, Ingrid och jag ska göra en utflykt i västerled. Vi får se hur det går...

Något av det mest givande med bloggandet är tänkvärda kommentarer. Visst är det roligt med gratulationer (i framgång) och sympati (när det gäller motigheter) - men ibland kommer en skrivning som får en att spetsa öronen, en ny tankegång, en generöst förmedlad insikt från ett långt hundliv. Se här:

"Ulf" skrev om hundavel, tror jag det var, att en hund är inte bara resultatet av sina föräldrars egenskaper, utan har ett helt gäng andra anfäder, vilka var och en bidrar på sitt sätt. Det kan man ju fundera på när man står förtrollad över finheterna som dyker upp, eller undrande var all skit kommer ifrån...

Eller Marianne, som påtalade hur mycket bättre våra hundar trivs med tillvaron - eller iaf ord av denna betydelse - om de får tillfälle att göra saker som de ursprungligen är skapta för. Så sant.

För 40 år sedan hade Yours Truly en tämligen spattig schäfertik, då tyvärr i min bottenlösa enfald uppfostrad efter samma mall som föregångaren, en mycket hård och knepig hane. Jag fick inte ordning på min lilla tik förrän hon fick börja spåra. Si, det var det rätta elementet, alla miljörädslor försvann i ett nafs och schäfertiken blev med tiden Sph II, innan trasigt glas och en sönderskuren sena satte punkt för brukskarriären.