... ja kanske särskilt d.s - jag vet att ni läser här... ladies and gentlemen, reverent fathers, reverent mothers & fellow peasants! - var så goda och kommentera något djefligt dumt så man tänder till!
Yours Truly är så trött, så trött - känns som om en osynlig hand lyft ut hjärnan och ersatt den med en kålrot, i blodomloppet sipprar ljummet diskvatten... Har så mycket arbete så man storknar, slit & släp och ska väl vara tacksam för det, dessutom. Så var inte blyga nu, en ängel är den som förmår tagga till mig, dummast vinner...

Det är 40 år sedan. Den höga taxibilen såg robust ut på ett säreget sätt, bildörren sjöng av gedignare plåt när den smälldes igen. Detta var något nytt!


Och det dröjde inte länge förrän man var fast... Verklighetsbilden bekräftade alla deckare och romaner som jag läst - England var (och kanske fortfarande är?) det verkliga stället! Denna överväldigande känsla för kvalitet som nästan inte finns någon annanstans: en vördnad inför cashmere, tweed, läderväskor, randsydda skor, hundvalpar, fullblod, shetlandsponnyer, stiltonost och Rolls Royce. Allt detta anammade Yours Truly vips och ville göra till sitt. Brittiskt helylle! Och så denna sälla männskoätt, the great british reserve, så befriande när jag ibland upplever svenskheten som gnälligt ängslig och fantasilös. Vänliga okonventionella regler hur människor ska vara mot varandra. Manners, friendliness, grace. Och Englands grönaste gräs därtill...